2013 - 100 kg hopp, 1000 kg förtvivlan och ännu mer sorg
God fortsättning alla! Hoppas att ni har haft det precis som ni önskar! Vi firade jul hos mina föräldrar på julafton, tog det lite lugnt på juldagen och igår firade vi med mannens familj. Julen har känts lugn och skön, med tid för både promenader och praliner.
Nu är det dags för någon slags tillbakablick på det här året. Det mesta av året har jag redan avhandlat i separata inlägg, men jag tänkte göra en liten sammanfattning, mycket för min egen del också.
Ibland, eller egentligen ganska ofta, har det här året känts som ett riktigt kaos av känslor, tankar och mediciner. På det stora hela känns 2013 som ett riktigt mörkt och jobbigt år. Men det har trots den känslan funnits en del ljusglimtar. Jag tänkte att jag ska försöka sortera lite bland allting. Jag ger en kort tillbakablick på behandlingen först av allt, men för mig är det viktiga i sammanfattningen hur jag har mått, inte egentligen vilka mediciner jag har tagit. Den medicinska biten är snarlik för de flesta som genomgår IVF, upplevelser däremot kan säkert skilja sig åt.
Om du har följt bloggen ett tag är det som kommer nu säkert inget nytt, men håll till godo om du vill, annars kommer ett nytt år med nya möljigheter snart =).
2013
Den medicinska biten...
Antal IVF-behandlingar: En. Nio ägg, fem befruktade (ICSI), tre fina blastocyster efter odling. En till mig, två till frysen.
Antal återföringar: Tre: en färsk blastocyst och två frysta. Av de frysta återföringarna var en i ostimulerad cykel, den andra i stimulerad (Progynon och Lutinus)
Antal graviditeter: En. Sista frysåterföringen. Missfall v. 6, fredagen den 13/9.
Mediciner: Suprecur, Gonal-F, Ovitrelle, Lutinus, Progynon, Prednisolon, Trombyl. Levaxin dagligen.
Komplikationer efter missfallet: Blödningar i tre och en halv månad.
Åtgärd: Hysteroscopi gjordes den 18/11 där de fann polypvävnad som visade sig vara "låtsaspolyper" av graviditetsrester. Jag har inte fått det ordentligt förklarat för mig vad analyssvaret var i medicinska termer, men vad jag förstår finns det polyper som kan bildas vid/av graviditet och som egentligen inte är "riktiga" polyper. Jag har förstått det som att det var sådana som fanns i min livmoder.
Första mens efter missfallet: 3/12.
Den känslomässiga och kroppsliga biten...
...den har inte varit att leka med...
Om jag skulle uppskatta mängden hopp och förtvivlan så skulle jag nog säga att 2013 har innehållit 100 kg hopp och 1000 kg förtvivlan och ännu mer sorg.
Kroppsligt jobbiga saker: viktuppgång, trötthet, svullen mage vid stimulering och efter ägguthämtning. Jag hade en hel del huvudvärk under nedregleringen men tror att jag klarade mig bra från biverkningar trots allt. När jag tänker tillbaka på tiden under behandlingen får jag dock kalla kårar längs ryggraden, så en dans på rosor var det verkligen inte. Och det är kanske inte jättekonstigt med tanke på hur mycket hormoner som manipulerades.
Blödningarna efter missfallet tog fullständigt knäcken på mig. Över huvud taget har det varit otroligt frustrerande att känna att kraften inte räcker till det jag skulle vilja göra, och att liksom ha fullt upp med att bara hålla huvudet över vattenytan. Den känslan har jag haft hela året, oavsett om jag har varit under behandling eller inte. Det går inte att föreställa sig hur mycket en sån här grej tär på både kropp och knopp innan man själv upplever det.
Jag har inte känt igen kroppen under det här året, vilket har varit otroligt jobbigt. Den har känts tung, mjuk och i obalans. Trots att jag har fått någon månad att återhämta mig mellan varje återföring har jag inte känt att kroppen har hunnit ikapp ordentligt. Det jag kanske längtar efter allra mest när det gäller kroppen är att få känna mig stark igen. Jag längtar efter kontroll.
Psykiskt jobbiga saker: Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst. Det går inte att sätta ord på alla känslor jag har haft under året som gått. I början av året kände jag mest hopp, men så snart jag startade nedregleringen så kom oron. Oron för allt som kunde gå fel. Oro och hopp blandat blev lite som en sprängladdning inuti hjärtat, och när det stod klart att vårt första försök hade misslyckats trodde jag att jag skulle dö. På riktigt. Det är nog den besvikelse och sorg jag har haft svårast att hantera i år, det var en hemsk insikt att förstå att vår jobbiga kamp skulle behöva fortsätta, och att IVF inte genast hjälpte oss. Såhär i efterhand, med fler misslyckanden i bagaget, känns det som att vi var lite naiva när vi startade behandlingen. Men vi ville så gärna tro. Och många lyckas ju faktiskt också på första försöket.
Förutom att hantera all sorg som har varit det jobbigaste jävligaste jag har varit med om så har det varit jobbigt att lämna över all kontroll över min egen kropp till läkarna. Jag har känt mig totalt maktlös.
Frustration går kanske lite hand i hand med maktlösheten, men så mycket frustration som jag har känt under de två senaste åren i mitt liv har jag aldrig känt förut. Det har ju också lett till en hel del ilska. Periodvis har ilskan gjort mig bitter. Inte så lite bitter heller, måste jag medge.
Jag har känt en hel drös med negativa känslor och tänkt lika många negativa tankar under året som gått. Under de få veckor som jag var gravid kunde vi inte glädjas fullt ut på grund av att jag blödde, så 2013 har helt klart varit ett riktigt riktigt orosfyllt år med ganska få glädjestunder. Sommaren var dock härlig och gav tid för återhämtning både för kroppen, sinnet och relationen.
Insikter:
Om jag ska försöka se något positivt så har det här året givit mig några viktiga insikter. En av dem är att jag har förstått att människor inte kan förstå hur det är att gå igenom det här. Jag är så glad att jag har slutit fred med den tanken, eftersom jag vid ganska många tillfällen har känt mig frustrerad över känslan att människor inte förstår. Jag kan aldrig kräva av någon att förstå, och när jag insåg det försvann lite av min bitterhet.
En annan insikt, som både är jobbig och bra samtidigt, handlar om att jag har förstått att vissa saker måste jag leva igenom. IVF och ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Efter varje misslyckat försök är besvikelsen, förtvivlan och uppgivenheten olidlig. Sorgen vet inga gränser. Efter lite återhämtning lägger sig besvikelsen något och vardagen ska återgå till det "normala". Men sorgen finns kvar. Och det är just det...sorgen finns kvar. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar hemma från jobbet, drar täcket över huvudet eller går i terapi. Sorgen finns kvar, och jag måste lära mig leva med den. Leva trots den. Jag tror att den här insikten har gjort mig lite starkare, även om jag såklart hade hoppats få slippa den. Jag har blivit bättre på att få vardagen att fungera trots att jag mår dåligt, helt enkelt. Bra eller dåligt är kanske lite oklart, men eftersom jag kommer att vara lika barnlös om två veckor som jag är just idag tror jag att det är till viss del positivt.
Nu är det bara några dagar kvar på 2013. Nästa år hoppas jag ger oss nya möjligheter. Men jag måste erkänna att jag inte är hälften så hoppfull som jag var förra året vid den här tiden.
Och jag är livrädd.
För att tvingas leva med sorgen länge till.
Må 2014 bjuda på mirakel!
Gott nytt år till er alla!
Kram
