När hoppet lämnar...
Jag har haft en sån svacka. Både bloggmässigt och i övrigt. Och det stör mig. Jag hade trott att jag skulle känna mig gladare och piggare nu när blödningarna äntligen har gett med sig och jag skulle få lite välförtjänt återhämtning. Riktigt så blev det inte. Jag känner istället oro inför att påbörja en ny behandling, och jag känner någon slags stress över att kroppen inte är på min sida riktigt ännu. Och att kroppen inte är på min sida ännu är ju inte konstigt alls med tanke på det som har varit, så det jag känner är liksom inte logiskt. Men så är det väl med känslor överhuvudtaget, de är inte alltid logiska. Det här med oro inför nästa behandling är kanske ett lite milt uttryck för det jag känner. Jag känner snarare panik. Trots att jag är medveten om att det kan vara den som ger oss det vi drömmer om så får jag nästan kalla kårar när jag tänker på det. Alla orosmoment, alla små steg som ska klaffa och alla hormoner som ska manipuleras. All sorg om det inte funkar. Att både vilja och inte vilja gör mig labil. Och jag hade verkligen hoppats att jag skulle ha fått känna mig stabil istället.
Nästa inlägg tror jag ska få bli någon slags sammanfattning av 2013. Jag tänkte tillbaka på åren som har gått häromdagen. För två år sedan var vi sprängfyllda av hopp. Vi hade försökt under några månader men trodde givetvis att snart...
för ett år sedan var vi betydligt mindre hoppfulla, men vi hade genomgått fertilitetsutredning och hyste ändå hopp för det faktum att vi skulle få hjälp. Vi hoppades att snart...
Nu, ett år senare har vår fått känna på ännu mer sorg och besvikelse gång på gång, även om två veckor var ett plus. Det känns som att förhoppningarna sakta sakta har lämnat mig under den här tiden. Innerst inne är hjärtat fullt av krampaktigt hopp, snart...men den brutala verkligheten kommer emellan och stör.
Som sagt, en sammanfattning av Ett IVF-år kommer snart.
Kram på er, och tack för fina kommentarer i mitt förra inlägg! Ni ger mig det där hoppet som finns i hjärtat!
