En tillbakablick del 3 - FET nr. 1
Ägglossningen/omslaget kom en lördag. Fredagen därpå väntade vi med en klump i magen tills labbet ringde. Eftersom vi hade två embryon i frysen var chanserna goda att ett av dem klarade sig, men oron fanns där. Det visade sig glädjande nog att det första embryot de provade att tina klarade sig och vi satte oss i bilen. Läkaren berättade att embryot såg jättefint ut och höll på att kläckas ur sitt skal. Väldigt bra, tydligen. Eftersom jag har IBS och eksem och hade läst en del om aggressivt immunförsvar passade jag på att fråga om det. Det framkom att jag hade dessa (vilka de nu är) antikroppar i blodet och fick recept på Prednisolon. Utöver det fylldes Apotekspåsen med Trombyl, Progynon och Lutinus. Jag var om möjligt ännu mer hoppfull än vid första behandlingen. Nu hade de ju "kommit på" varför det inte funkade tänkte jag! Dags för ruvning igen...testdag på dag 12 då det ju var en blastocyst. Jag kände mig lite lugnare den här gången. Jag visste att jag överlevde besvikelsen och sorgen förra gången. Men tanken på att behöva gå igenom samma sak igen gjorde mig gråtfärdig och livrädd.
Tydligen var det inte vår tur den här gången heller. Vi tjuvtestade på dag 8...minus. Vi tjuvtestade dag 10. Jag grät mer eller mindre i tre dagar, men hoppet fanns kvar. Det var ju för tidigt att testa dag 8 och 10, herrgud hur tänkte jag...Vi tjuvtestade dag 11, morgon och kväll...minus och minus..och jag testade lika mycket minus på testdagen, då jag även började blöda. Min man suckade på testdagens morgon när jag meddelade att det inte skett någon förändring...fem test ljuger väl inte, sa han. Jag var svullen av Prednisolon, hade ont i brösten av Progynon och Lutinus och var förtvivlad. Jag ringde till kliniken och meddelade resultatet till en sköterska som också gav mig en telefontid med läkaren.
Det är en vecka sedan minusen imorgon och vårt nästa FET blir i höst. Vardagen rullar på...eller rullar på...hur gör man för att klara av vardagliga saker i den här karusellen? Jag har inte klurat ut det ännu. På något vis är livet lite som ett vakuum där tankarna är på ett ställe och kroppen på ett annat. Det mesta runtomkring mig känns rätt trivialt. Jag åker till jobbet, åker hem från jobbet, gör ungefär det jag brukar på kvällarna men inget känns viktigt. Livet känns bara så jävla orättvist. Att fånga dagen har aldrig varit så svårt. Jag antar att ni som varit eller är i samma sits har hittat sätt att hantera tillvaron för att härda ut på något vis...hur gör ni? Imorgon ska jag ta kontakt med fertilitetsmottagningens kurator för att förhoppningsvis få en tid för att ventilera hjärnan.
Heja alla som går igenom detta! Tjing för ikväll!
