Känslan...
...när folk frågar "hur är det?"...
...och vad svarar jag? ..."jotack, det är bra."
Det är märkligt ändå att det, trots att vi är ganska öppna med att vi genomgår ivf, är så svårt att prata om. Våra familjer vet, och våra närmsta vänner. Ibland vill jag skrika ut till hela världen vad vi går igenom. Inte för att få medlidande, utan för att människor ska veta varför jag drar mig undan, är deppig, småtjock och rätt ofta lite folkskygg. Jag har sedan min depression (som för övrigt gör sig påmind fortfarande/igen) fått öva mig på att göra saker för min egen skull och inte för andras. Just nu orkar jag knappt göra saker varken för mig eller för andra. Men just detta kanske är en utmaning för mig som egentligen inte har med ivf-behandlingarna att göra utan någonting annat. Jag kanske måste lära mig att det är okej att säga nej till aktiviteter, släktträffar eller kvällsjobb utan att ha en förklaring. Mer än att det känns och är bra för mig...
Nu tar jag i alla fall helg. Det känns bra!
