Storken har flugit vilse...

För mig känns det viktigt att fler pratar mer om ofrivillig barnlöshet och IVF (eller alternativa sätt att få barn), samtidigt är det svårt när en av de mest privata sakerna i en relation blir offentliga. Det kan också vara så att det i relationen finns olika uppfattningar om vad som är okej att dela med sig av till andra, och vad som inte är det. 

För mig är det någon slags räddning att prata om det vi går igenom och jag har inte direkt känt att det är svårt att prata om alla delar, däremot brukar jag försöka tänka på om människor vill eller behöver veta vissa saker, för att hejda mig lite i det jag berättar om. Jag tänker just nu på hur relationen förändras under processen. För oss har det varit något omgivningen frågar ganska lite om. Troligtvis för att det är väldigt privat. Samtidigt är det en stor del av hela den här resan. Att orka hålla ihop. Att orka vara rädda om varandra. För oss har det gått sådär i perioder. Det har funnits perioder då jag har funderat över beslutet att genomgå IVF, enbart på grund av att det sliter något enormt på vårt förhållande. Vi har väldigt olika sätt att hantera  sorgen och frustrationen och det har i perioder varit det svåra. Ibland kan jag sitta bredvid min man i soffan och känna hans kropp mot min, men mentalt känns det som att vi är ljusår ifrån varandra. Det kanske heller inte är konstigt, eftersom det är jag som kvinna som "utsätts" kroppsligen för alla hormoner och kroppsliga förändringar. Men även om det inte är konstigt så är det något jag har tyckt och tycker är jobbigt. Under de senaste månaderna har jag känt det väldigt tydligt. Det är inte min man som har gått på de sju (eller hur många de nu är) läkarbesöken efter missfallet. Det är inte min man som har en kropp som är helt fucked up och där hormonerna, polyperna och Gud vet allt löper amok. Det är inte min man som ser blodet varje gång han går på toaletten och som hela tiden måste tänka på infektionsrisken. Det är heller inte min man som försöker känna graviditetssymptom i två veckor efter återföringar eller ägglossning.

Min man är fantastisk, det här handlar inte om det. Han gör vad han kan för att stötta. Men till slut kan han inte göra mer (vilket säkert också är mycket frustrerande för honom). Det är fortfarande min kropp, och även om han kanske önskar att han hade kunnat göra hysteroskopin istället för mig för att underlätta, så funkar det inte. 

Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om att vi kämpar för att få ett barn tillsammans. IVF är en parbehandling, men fysiskt är det utan tvekan mest påfrestande för kvinnan. Jag tycker att vi har blivit bättre på att ta tillvara på tiden och varandra ju längre tiden har gått, för varje misslyckad återföring har vi varit "snällare med varandra". Men vi halkar givetvis snett ibland. Då är vi frustrerade, ledsna och arga på varandra istället för på situationen. Då tänker vi (vi har pratat om det, så jag vågar säga att vi tänker lika på den här punkten) på om det kommer att finnas någonting kvar av oss om det inte skulle bli några barn. 

I somras hade vi en paus mellan frysåterföringarna. Vi lade hela barngrejen åt sidan under ett par månader. Då märkte vi att vår relation blev betydligt bättre. Det var en underbar insikt, att förstå att det grå som lagt sig över oss inte var där för att stanna för gott. Det tror jag har gjort mig lite lugnare i den tunga period som har varit under hösten. Det är alldeles för många orosmoment inför, under och efter en IVF-behandling för att jag ska orka oroa mig jättemycket för relationen samtidigt. 

När vi är mitt uppe i att förbereda min kropp för återföring på ett eller annat sätt, eller precis har misslyckats finns det absolut ingenting i vår relation som har blivit bättre. Men konstigt nog har vi lärt oss saker under resans gång, både om varandra och oss själva. Det pratas en del i media just nu om lyckliga falska fasaden vi människor målar upp i sociala medier. Jag skulle vilja slå ett slag för den osminkade verkligheten! Det är för jävla jobbigt att drabbas av ofrivillig barnlöshet och/eller att genomgå IVF. Det spelar ingen roll om jag är under hormonbehandling eller inte, det är jävla jobbigt så länge resan pågår. Det påverkar precis allt i livet, vare sig jag vill eller inte. Visst är det positivt att vi kan dra positiva lärdomar och i perioder komma närmare varandra som par. Men det jobbiga tar inte slut för det. Kanske kan det vara jobbigt att prata om, att liksom erkänna att vi just där och då håller på att ta knäcken på varandra. Men jag tror att det är viktigt. För att det är så livet är när vi genomgår IVF. Och för att det är den osminkade sanningen. 

Jag vet inte hur andra uppfattar sina relationer under en sådan här process. Jag vet att många tycker att det är tufft, men som allt annat är det troligtvis högst individuellt. Jag vill inte på något sätt generalisera med mitt inlägg. Dela gärna med er av hur ni upplever det, både positivt och negativt!

Kram på er, och pussas med partnern :)!

Det behöver ju egentligen inte vara en hemlighet att vi bor i Gävle. Där går vi alltså på Fertilitetsmottagningen och gör våra ultraljud, blodprov och andra besök mellan äggplock och återföringar. Vi har blivit väl omhändertagna, men sedan den här jobbiga blödningshistorian startade har jag blivit "bollad med". Jag har fått olika besked från olika läkare och jag tror att det tyvärr var mest tur att polyperna upptäcktes och att jag fick ta bort dem. Det har känts svårt ibland att lita på vad läkarna säger, i synnerhet eftersom att jag varje gång har fått lämna fram en lapp där jag har skrivit ner alla datum, blödningar, läkarbesök och behandlingar sedan i augusti. Ingen har hunnit läsa min journal innan undersökningen, och det har känts lite godtyckligt. Nu håller jag alla mina tummar och tår för att läkaren jag träffade igår stannar kvar på mottagningen. Han frågade till och med om jag hade fler funderingar innan vi avslutade vårt möte. Det kändes helt fantastiskt. (Har ni inte tittat på humorklippet som heter "Inspirationsdag för felmedicinerade" med Mammas nya kille kan jag varmt rekommendera det, jag känner mig lite som dem just nu). Det blir så tydligt hur viktigt det är att få ett bra bemötande, och att inte behöva känna sig som en jobbig patient. 

Det känns otroligt skönt att få blicka framåt nu. Jag längtar efter en kropp i balans och jag hoppas på att kunna få tillbaka känslan av att vara fysiskt oh psykiskt stark innan vi startar nästa behandling. Vi har tidigare gått vid IVF-kliniken i Falun, men nu har Landstinget bytt samarbetsklinik så efter nyår ska vi istället göra behandlingar vid Carl von Linnékliniken i Uppsala. Det känns både läskigt och spännande. Jag tror att de båda klinikerna är ganska likvärdiga, men vad jag har förstått så blastocystodlar Carl von Linné inte som standard, vilket Falun gör. Vi hoppas i alla fall på att de kanske lägger till något, drar ifrån något eller hittar på något annat som gör att vi kan lyckas bättre än hittills. Nytt år, nya möjligheter sägs det. Vi hade hoppats på att 2013 skulle "bära frukt", men när så inte skett kan vi bara hoppas på att 2014 blir ett bättre år. 

Jag har funderat massor under mina lugna dagar, och känner att jag har massor jag vill skriva om kring detta. Så snart jag har en stund i soffan återkommer jag med fler inlägg! 

Jag har varit till läkaren. Min livmoder har inte dragit ihop sig som den ska och det finns något kvar därinne sedan operationen. Vätska eller blod är oklart. Är fortsatt sjukskriven och har fått Cytotek som jag har börjat ta nu, men har två omgångar kvar under dagen. Jag fick också ett återbesök hos läkaren på tisdag om en vecka. Det enda positiva var fortfarande bra blodvärde och ingen hög snabbsänka. 

Det känns som att nåt är så jävla fel. Vad är det som händer med min kropp? Håller den på att packa ihop nu? Jag blir rädd för mina egna tankar. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle vara en spegling av mitt liv. Lite upp och ner sådär. Den senaste tiden har det varit mest ner, och jag ber om ursäkt för bittra och/eller likgiltiga inlägg. Men det är så livet är. Och även om jag har möjlighet att tänka positivt och göra det bästa av situationen så finns inte energin till det. Jag står totalt maktlös nu när kroppen helt har spelat ut mig, och den osminkade verkligheten speglar jag här. Håll ut, det kommer bättre tider...för det gör det väl? 

Imorgon har jag läkartid. Igen. Jag känner mig totalt slut av det här, jag som hade hoppats att sjukskrivningen skulle bli en chans att hämta kraft och styrka inför allt som väntar. Just nu känns det helt tvärtom. Jag är så trött på det här livet.

I vilket fall som helst är det ju bra att polypen är borta, jag får försöka se det så.

Vi är oförklarligt barnlösa. Jag funderar ganska mycket på om det är så himla oförklarligt när mitt immunförsvar är aggressivt, när det finns på papper att jag har antikroppar i mitt blod som arbetar mot mina egna celler? När vi har varit i kontakt med läkarna har vi ändå fått känslan av att det skulle kunna fungera för oss att bli gravida på naturlig väg också...det må vara mikroskopiska chanser, men konstigt nog så hoppas vi. Människor i vår omgivning försöker peppa oss efter missfallet med att mena att det kan bli lättare att bli gravid efter ett missfall. Trots att jag vet att det är en sanning med modifikation så är uppenbarligen hoppet det sista som lämnar människan. Jag vill liksom se framför mig hur min livmoder nu är perfekt för ett embryo och hur det plötsligt uppdagas att jag är gravid helt naturligt (förutom den lilla detaljen att man måste ha samlag för att det ska kunna inträffa, men i tanken är jag ett par månader fram)! Jag hoppas på miraklet. På att få känna den ständiga klumpen i magen släppa och bli ett minne blott, på att få köpa mina första mammakläder och på att känna mig som en kvinna i mängden. Jag hoppas på att få slippa hormoner i tablett- sprut- och vagitorieform. Jag hoppas på att mardrömmen blir en solskenshistoria.

Det är konstigt, för vi har hoppats så många gånger förut på att det "bara ska hända", och vi har blivit besvikna varje gång. Sannolikheten att det bara händer bör vara oerhört liten, med tanke på all hjälp vi fått och det ändå inte hänt. Ändå finns den. Sannolikheten. Den som gör att vi kämpar vidare. 

Att veta att sannolikheten blir betydligt större när vi får hjälp gör att vi orkar kämpa ännu lite till.

Hur gick då själva hysteroskopin? Jo, ganska bra. Läkaren som opererade var innan operationen helt övertygad om att det var rester efter missfallet som gjorde problemen, och inte en polyp eller nåt sånt. Men tji fick hon, det var inga rester utan en polyp. Hon beskrev det som att slemhinnan var typ lite bucklig. Det tog hon bort och skickade på analys. Svaret kommer om några veckor. Annars såg det fint ut. Så långt bra, alltså. Däremot var läkaren inte så säker på att det är polypen som har orsakat mina bekymmer med blödningar utan trodde att det kunde vara en hormon/ägglossningsrubbning som jag kan komma att behöva hormonbehandling för...jag orkar inte ens tänka tanken på att blödningarna kommer att fortsätta. I vilket fall, så ska jag ringa om två veckor om jag inte är blödningsfri. Blödningarna efter ingreppet ska normalt sluta om några dagar sa hon. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta är slutet på den här blodiga historien. Det är lätt att ge upp i tanken när det hela tiden kommer nya "teorier" och "om" eller "om inte". 

Det är en sån där dag när frågorna gnager...tänk om de ser något i livmodern som inte alls är bra...hur kommer nästa behandling bli...tänk om vi aldrig lyckas...

Äh, ni vet, det är en sån där dag när jag funderar över sånt som är omöjligt att få svar på just nu. Det är en dag då livet skaver.

Jag hade förberett mig noga inför besöket och kände mig nervös och orolig för att få vända hem med ordinationen att vänta. Jag hade till och med gjort en lista med alla datum, läkarbesök och blödningsstatus (kalla mig tant). På Fertilitetsmottagningen var det kaos på grund av att de testade en ny ultraljudsapparat, så jag fick vänta länge. När jag väl kom in och hade gjort ett grav.test (negativt) så hann jag inte säga så många ord förrän jag bröt ihop. Det gjordes ultraljud och togs cellprov, och eftersom den nya apparaten skulle testas var det tre läkare som skulle testa...det såg "bra ut" tyckte två av läkarna. Den tredje såg någonting i livmodern som hon ville titta extra på så hon gjorde en spolning. Där såg hon något som hon trodde var en polyp! Kors i taket, ÄNTLIGEN kanske vi får en förklaring till det här helvetet. Hon sa att det talar för att det är en polyp, alternativt rester från missfallet som sitter "hårt", men oavsett vilket ville hon boka in mig för en hysteroskopi för att titta närmare och ta bort det. Hon sa att polypen kan ha kommit på grund av en infektion i samband med missfallet. 

Sjukskrivningen fick jag för att kunna läka ihop lite i själen, det känns skönt. Och det känns bra att få hysteroskopin också, mentalt blir det lite som att "städa bort" det gamla och ta nya tag. Givetvis blir det också skönt att få ett svar på vad det är för något därinne som ställer till det. 

Så på tisdag är det då dags att skrubba sig med Descutan och sova en stund. Lite läskigt, men bra.

Igår var vi på ett annat barnkalas. Eller, vi kunde inte komma på det "riktiga" kalaset utan åkte dit som eftersläntrare igår. Det går alltid lite bättre att hålla modet uppe när det är lite lugnare tillställningar och lite färre små barn. Igår var det en sjuåring vi gratulerade så det kändes okej. I vilket fall, så frågade våra vuxna vänner oss lite om hur det går för oss osv. Jag började gråta, men försökte skärpa till mig. Jag uppskattar verkligen när människor runt omkring oss frågar hur vi har det, så jag blir så arg på mig själv när gråten bara kommer. Då känns det som att jag på något sätt skrämmer bort frågorna, många tycker ju att det blir en ganska jobbig situation när någon plötsligt börjar gråta. Men som sagt, jag skärpte till mig. Det blev ett bra samtal och jag tror att de märkte att vi uppskattade deras omtanke. Men det är så otroligt svårt att beskriva hur det egentligen är och känns allting. 

Jag känner mig arg idag. Jag skrev lite om detta i ett tidigare inlägg så ni får ursäkta om jag upprepar mig (push play). Jag är arg på hur detta begränsar mig. Lev som vanligt. Det är rådet vi har fått, och säkert många med oss. Jag har frågat det förut, hur ska vi kunna leva som vanligt när ingenting är som det brukar? Vi har inte haft sex på fyra månader till exempel. För att det har varit totalt omöjligt med tanke på blödningarna. Vi väljer ibland bort aktiviteter under ett försök för att det är jobbigt bara att ta sig ur sängen. Mellan behandlingar och försök är vår högsta önskan att få börja om med en ny behandling eller återföring samtidigt som jag bävar för att utsätta kroppen som redan innan är totalt i olag. Att binda upp sig på någon aktivitet under en termin känns onödigt eftersom ett flertal tillfällen kommer gå bort på grund av hormonfyllt psyke, äggfylld mage eller sorgfyllt hjärta. Jag vet, det är tokigt tänkt. Fånga dagen, lev nu och allt det där. Men just idag förstår jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Jag har märkt att en del människor i min omgivning tror att vi liksom lägger det hela åt sidan mellan behandlingar/återföringar. Tänk om de visste hur fel de har. Tänk om det på något sätt skulle gå att förklara exakt hur mycket det här påverkar hela livet, hela tiden. Å vad jag hoppas på att det kommer att vara värt det! 

Jag läste Kristian Gidlunds bok för en tid sedan. Han skriver såhär:

Missförstå mig inte, han hade en sjukdom som tyvärr tog hans liv och jag vill på inget sätt mena att vi är i samma situation. Men just de där meningarna kan appliceras på andra jobbiga situationer i livet. Orättvist, det är vad det är!

Trevlig helg alla! Kram på er!