När förklaringar uteblir
Jag har inte fått så värst mycket till förklaring till varför polyper uppkommer. Det kan ha berott på en infektion i samband med missfallet. Jag har försökt läsa på lite om det hela. Jag har hållit mig till vetenskapliga sidor och vad jag förstår kan östrogen spela roll. Östrogen gör att slemhinnan växer till, och en slemhinna som växer till mycket kan då bilda polyper. Betyder det här att jag då kan ha fått polypen på grund av min behandling vid vårt senaste FET? Jag åt ju en hel del Progynon och min slemhinna har väl aldrig varit så frodig som då. Jag kommer aldrig att få veta vad det berodde på, men jag har känt mig lite deppig idag över att det skulle kunna vara så att det är en biverkning av behandlingen.
I vilket fall som helst är det ju bra att polypen är borta, jag får försöka se det så.
Vi är oförklarligt barnlösa. Jag funderar ganska mycket på om det är så himla oförklarligt när mitt immunförsvar är aggressivt, när det finns på papper att jag har antikroppar i mitt blod som arbetar mot mina egna celler? När vi har varit i kontakt med läkarna har vi ändå fått känslan av att det skulle kunna fungera för oss att bli gravida på naturlig väg också...det må vara mikroskopiska chanser, men konstigt nog så hoppas vi. Människor i vår omgivning försöker peppa oss efter missfallet med att mena att det kan bli lättare att bli gravid efter ett missfall. Trots att jag vet att det är en sanning med modifikation så är uppenbarligen hoppet det sista som lämnar människan. Jag vill liksom se framför mig hur min livmoder nu är perfekt för ett embryo och hur det plötsligt uppdagas att jag är gravid helt naturligt (förutom den lilla detaljen att man måste ha samlag för att det ska kunna inträffa, men i tanken är jag ett par månader fram)! Jag hoppas på miraklet. På att få känna den ständiga klumpen i magen släppa och bli ett minne blott, på att få köpa mina första mammakläder och på att känna mig som en kvinna i mängden. Jag hoppas på att få slippa hormoner i tablett- sprut- och vagitorieform. Jag hoppas på att mardrömmen blir en solskenshistoria.
Det är konstigt, för vi har hoppats så många gånger förut på att det "bara ska hända", och vi har blivit besvikna varje gång. Sannolikheten att det bara händer bör vara oerhört liten, med tanke på all hjälp vi fått och det ändå inte hänt. Ändå finns den. Sannolikheten. Den som gör att vi kämpar vidare.
Att veta att sannolikheten blir betydligt större när vi får hjälp gör att vi orkar kämpa ännu lite till.
