Det här med tjockheten och annat jävla skit...
Söndag morgon och jag vaknade strax efter kl 6. Efter en stund konstaterade jag att det ju är idag klockan ställs tillbaka, men att vakna kl 7 en potentiell sovmorgon är heller inte riktigt okej. Hur som helst, så känns det som att det är för mycket i huvudet som gör att jag sover dåligt.
Det första är blödningarna. I onsdags och torsdags var de helt bra. Helt underbart. Jag tycker att det har varit en ganska bra vecka, delvis på grund av att blödningarna har blivit väldigt mycket bättre. Det kändes som att kroppen var på väg åt rätt håll. Tills i fredags kväll. Då började de om igen. Jag har verkligen känt mig glad i veckan, för första gången på länge. Vi har gjort lite roliga saker på kvällarna och jag har varit till frissan. Igår åt vi brunch och bowlade med min familj, och jag kunde verkligen se fram emot det tidigare i veckan (det hör inte till vanligheterna att jag ser fram emot aktiviteter. Jag brukar mest bäva för dem på senare tid). Men i fredags kväll när jag konstaterade nytt, färskt blod var det lite som att dra ner en rullgardin. Det känns ungefär som att jag inte får vara glad. Jag funderar såklart på om det är något som är fel. Jag är kallad till det "obligatoriska" cellprovet och har tid om någon vecka och blir orolig för att det har något med cellförändringar att göra...jag blir lätt hypokondrisk i sådana här situationer, men det känns verkligen konstigt att det bara fortsätter när allt såg "bra ut" på undersökningarna. Och det är ju inte bara en undersökning jag har gått igenom, utan att låta alltför bitter...jag vill bara dra täcket över huvudet.
Det andra är tjockheten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Det är jobbigt att inte känna igen kroppen. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på vad andra människor tänker om mig. Jag känner mig ofta folkskygg, för att jag inte orkar få de där tankarna om att andra människor tycker att jag har blivit rund. Jag har alltid varit ganska dålig på att tycka om min kropp, och det har funnits perioder tidigare i livet då jag har tränat för mycket och ätit för lite. Jag vet att andra värderar mig, och den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen outtalat förväntar sig vissa saker. Till exempel att vi ska skaffa barn. Det var drygt ett år sedan vi gifte oss och vi har i mångas ögon varit tillsammans mer än "tillräckligt länge" för att det ska vara dags nu. Alla oskrivna kriterier som kan uppfyllas har uppfyllts. Nu menar jag alltså omgivningen i betydelsen bekanta som inte vet vad vi går igenom. Vi har bara berättat för de närmaste. De människor jag hejar på och pratar några ord med, men inte berättar något personligt för är de som är värst att träffa på. Jag kan nästan se hur de granskar min mage (eventuellt kan jag också inbilla mig, men känslan är den). Jag vill bara gömma mig. Eller skrika det är inget däri så du kan sluta stirra. Jag gör inget av det, såklart. Jag känner mig mest bara ledsen. Det märkliga är att jag känner mig stressad och pressad att liksom försvara eller förklara mig. Varför jag ser ut som jag gör just nu. Det känns på något sätt som att jag har misslyckats dubbelt upp. Jag har en rund mage men ingenting önskvärt inuti.
Och samtidigt....så är det helt åt helvete att jag ens ska tänka på det här viset. Jävla kroppsideal och jävla värld.
