Surt sa räven!
Gynakuten i den stad jag bor verkar ha ett synnerligen dåligt system för effektivt arbete. Båda gångerna jag har varit där har det varit fullständig kaos. Alla springer fram och tillbaka, typ. Hur som helst, så behövs ingen skrapning. Läkaren igår undrade istället vad jag gjorde där...eftersom jag har fortsatt att blöda så länge betyder det att det som kom ut fredagen den 13/9 inte var allt. Ett icke fullständigt missfall (jag fascineras över hur det inte kan vara fullständigt med tanke på hur mycket som kom ut och hur tidigt i graviditeten det var!). Det verkar rimligt att anta. Just eftersom jag har fortsatt att blöda hela tiden har hormonerna funnits kvar i kroppen, därav det fortfarande positiva grav.testet. Det kan ta tre veckor till innan det blir negativt utan att det är något onormalt (den läkaren som sa att jag skulle testa i fredags måste ha PRAO:at där eller nåt). De kunde inte se något som tyder på onormalt mycket rester i livmodern den här gången, vilket var bra.
Men...
Nu ska vi vänta.
Först på att gravidhormonerna lämnar mig, och sedan att ägglossningshormonerna besöker mig. Vilket kan ta tid (!). Det ser ut som att vi inte kommer att hinna varken det långa eller det korta protokollet i år. Jag har inte gråtit ännu. Men jag är matt. Tom.
Det här kanske låter konstigt, men jag vet inte om jag kan säga att jag tycker att sorgen efter missfallet är värre/större än efter våra två andra misslyckade återföringar. Gemensamt för alla återföringar är att vi har vetat att det finns ett fint embryo i livmodern, och den totala förtvivlan jag har känt när det har blivit uppenbart att de har dött i mig har varit lika stor alla tre gångerna. Det är svårt att beskriva exakt hur mycket förhoppningar som finns i kroppen när embryot är på plats. När tiden innan har varit kantad av mediciner, ovisshet, slemhinnetjocklek, blodprover och mycket mer. Det är också svårt att beskriva det totala lappkastet av känslor när alla ansträngningar blir ett minus. När jag har bedrivit en hormonell kamp mot/med kroppen under flera veckor och allt kastas omkull. För mig har det blivit fullkomlig mental misär varje gång.
Det är klart att jag hann drömma ännu lite mer om ett fjunigt huvud, bebislukt och total lycka när jag såg ett plus den här gången, men jag skulle nog säga att det är ungefär lika svårt att komma tillbaka efter varje misslyckat försök (men det hade säkert varit annorlunda om vi hunnit längre i graviditeten). Däremot är frustrationen över att kroppen inte kommer igång och att det drar ut ännu mer på tiden, större nu än de tidigare gångerna. Plötsligt vill vi absolut inte se ett plus, när det är allt vi har kämpat för i två år.
En mental röra.
