Tillsammans
Ibland kommer rädslan över mig. Att min man en dag och alldeles plötsligt meddelar "Nä, nu är det här inte värt att kämpa för längre. Jag har ett barn och nöjer mig så, jag orkar inte gå igenom mer och vill att vi lägger ner behandlingarna nu." (Ja, jag har funderat på exakt hur han skulle formulera sig också). När jag tänker på det blir jag alldeles skakig. Och svettig. Det är nog min största rädsla just nu. Att inte orka hela vägen fram. Att, även om det inte blir ett gemensamt barn för oss, inte ha genomgått alla behandlingar vi bara kan. Att kapitulera. För min del att bli tvungen att kapitulera. När jag tänker och känner så måste jag påminna mig om våra samtal och att det här inte handlar om att min man offrar sig för mig. Vi gör båda stora uppoffringar och lägger ner massor av kraft för att få ett barn, men det jag särskilt måste påminna mig om är att hans längtan att få ett till barn är stark. Hans längtan att få ett barn med mig.
Vi har olika sätt att hantera sorgen och frustrationen över denna soppa, vår längtan kanske också ser olika ut. Vår bild av hur det är att ha en bebis skiljer sig säkert åt (med största sannolikhet eftersom han har haft en bebis). Men vi gör det här tillsammans.
