Att brinna upp
På väg till jobbet... Jag är totalt slut både fysiskt och psykiskt och känner att jag verkligen skulle ha behövt vara hemma några dagar. Det är tungt att återhämta sig när vardagen samtidigt ska rulla på. Jag har fortfarande rätt ont, särskilt på förmiddagarna, så vi får se hur det går idag.
Igår var jag ut på en promenad. Jag lyssnade på Hannah och Amandas podcast för att styra bort tankarna från allt jobbigt. Ironiskt nog pratade de om ofrivillig barnlöshet, men förutom det handlade det om rädsla för att dåliga saker ska hända och mod att trots det våga leva. Amanda berättade om sin rädsla för döden och hur den ibland hämmar livet. Att våga leva är att våga hoppa utan säkerhetslina. Det kan handla om att våga bli kär utan att lägga band på sig för att vara rädd att bli "för" sårad om det tar slut, eller att starta eget företag trots ovissheten kring inkomst osv. Att leva är att våga hoppa rakt in i elden. Och ibland brinner du upp. Jag är mycket tveksam till om jag verkligen lever just nu, eftersom livet är på paus. Men hoppar in i elden det gör jag/vi hela tiden. Vi har gjort det på egen hand i 12 månader, efter det med läkares hjälp i snart 12 månader till. Vi hoppar hela tiden. Och vi brinner upp.
För ett år sedan på söndag gifte vi oss. Sedan blev det höst och mina krafter tog helt slut. För en vecka sedan såg hösten fantastisk ut i tanken. Nu ser den helt annan ut. Att under lång tid kastas mellan hopp och förtvivlan är inte bara att brinna upp. Det är också att få allt svårare att hitta lågan mellan gångerna.
