Storken har flugit vilse...

Efter idag är jag ledig fram till måndag, dessa långhelger kunde inte komma mer lägligt. Inte på grund av fysiska "åkommor", utan psykiska. Efter helgen jobbar jag måndag och sedan är det dags för en tripp till Stockholm. På tisdag morgon, innan Stockholm, ska jag lämna prover hos barnmorskan också. Järndepå och screeningprover för HIV, Hepatit och Syfilis om jag inte minns fel. Och, inte att förglömma, Thyroideaprov (Sköldkörtel), som barnmorskan kommer att sköta framöver-tack och lov för det! Jag hoppas på ett mer stabilt värde denna gång!

Igår eftermiddag blev jag dålig i magen. Eftersom jag har IBS är det något jag är ganska van vid, men jag kände mig nästan "sjuk". Vi åt middag hos svärföräldrarna igår kväll, det gick bra, men senare på kvällen var jag parkerad på toaletten. I natt har jag legat i fosterställning och känt mig klen, har varit upp och kissat några gånger och inte alls känt mig bra. I morse fortsatte toalettbesöken, men nu verkar det ha lugnat sig. När jag kände mig som mest ynklig inatt och låg och kände efter tänkte jag på MA. Tänk om jag går runt och är lurad? Tänk om Bubblan slutat leva för längesedan och vill ut nu, och att det är därför jag mådde så konstigt? Det är min absoluta skräck just nu. Att komma på ultraljudet och få beskedet att det inte finns något liv i magen. Det mörkret. 

Vargtimmar är hemska. Nu känns det lite bättre, men jag känner mig fruktansvärt labil på grund av oron. Jag vill gråta. 

På jobbet och för mina/våra föräldrar har jag uttryckt min oro ibland. Jag tror att den är väldigt svår att förstå som utomstående med tidigare "perfekta" graviditeter och väg till graviditet. "Men det är väl klart att den lever" har jag fått höra. Nej, det är inte så klart har jag lust att skrika tillbaka. Jag vet alldeles för många exempel på människor som har varit med om motsatsen för att jag inte ska oroa mig. Jag tror att jag ibland uppfattas lite som "hon som aldrig är nöjd" när jag ger uttryck för mina tvivel. 

Jag är JÄTTEtacksam för att vi lyckades bli gravida! Men jag har alldeles för mycket i ryggsäcken för att våga tro och njuta. Och just idag vill jag dra täcket över huvudet.

Å så den lilla tabben...haha, det är ju så dumt att det är skämmigt. Vi har räknat en dag fel. Så idag är vi enligt de nya, korrekta beräkningarna i vecka 12 (11+0) istället för som vi har tänkt hittills i v. 11 (10+6). Jag förstår inte hur jag tänkte, det blev väl tilt i huvudet av all oro och nervositet, men det är ju ganska självklart att eftersom äggplocket var en torsdag och alltså 2+0 går vi in i ny vecka på torsdagar. Ingen har ifrågasatt oss när vi har sagt hur långt vi har kommit så vi har liksom lullat på. Av en händelse började jag dubbelkolla uppgifterna jag lämnade när jag bokade ultraljudet och kom fram till att vi måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirring... Hur som helst, så skrattade vi gott åt det konstiga och sa grattis på oss för att vi lite snabbare inleder vecka 12. 

Jag grinade när jag läste hennes inlägg och känner mig så tagen av det att jag är tvungen att skriva om det här. Det finns inga ord för det. Och det blir en elak påminnelse om att garantier aldrig finns. Det säger också något om att livet aldrig blir rättvist för vissa människor. Att påstå att det kommer sol efter regn för någon som har haft det tufft en längre tid känns plötsligt lögnaktigt på något sätt, det här är ett hemskt bevis på att vissa aldrig drabbas tillräckligt. 

Mina tankar går till henne och hennes familj ikväll. Det finns inga ord. 

Det negativa då...inget extra ultraljud kan vi få. Såvida jag inte börjar blöda. Kanske inte direkt oväntat, men synd. I vecka 18 - mitten av juni har vi fått tid för RUL. Jag tror vi har bestämt oss för att göra ett privat extra ultraljud, och eftersom det inte finns tillstymmelse av privata mottagningar i närheten av oss här i länet så tror jag vi ska kolla med Ultraljudsbarnmorskorna i Stockholm. 

...så mycket mer verkligt vet jag inte om det blev...jag är mest fascinerad över hur mycket de litar på att allt är som det ska...eftersom jag inte gör det själv...

Det är konstigt ändå, när vi gjorde det tidiga ultraljudet och blev ombedda att ta kontakt med mödravården kändes det som en evighet till idag. Varenda liten liten milstolpe räknas och trots att dagar och veckor SNIGLAR sig fram så är vi här nu. 10+5 idag och träff med barnmorskan...något som har känts så avlägset att jag har trott att jag aldrig ska få uppleva det är nu verklighet, hur det än går fortsättningsvis. 

Jag har fortfarande inga direkta symptom. Jag skulle vilja påstå att jag mår alldeles för bra för att våga tro att Bubblan lever. Men en sak som känns är att jag är orkeslös. När jag kommer hem från jobbet känns det som att jag har sprungit ett par mil ungefär. Jag är liksom genomtrött i hela kroppen. Idag kom jag hem lite tidigare och hade tänkt städa direkt. I praktiken var jag tvungen att lägga mig och vila en stund. För någon vecka sedan var jag mer "sovtrött", vilket jag inte tycker att jag är på samma sätt längre, däremot känner jag mig seg som kola. Jag hoppas det är ett gott tecken. I övrigt mår jag nästan som vanligt. Illamående eller lite sug i magen någon gång ibland, ytterst sällan. Inte ont i brösten alls i princip, lite lätta spänningar i dem ibland när jag tar av mig bh:n men annars nada. På kvällarna är magen svullen, jag saknar förmåga att hålla in den. I övrigt ser den mest lite extra fläskig ut, vilket säkert är en kombination av svullna tarmar och utebliven motion på grund av trötthet. Och så kommer det väl (förutsatt att Bubblan lever och växer alltså) att vara ett tag nu, jag får gå runt och se lönnfet ut. Jag tycker också att jag har blivit rundare i ansiktet, men det kan också ha att göra med att jag klippte mig för några veckor sedan och luggen blev lite kortare än vanligt. Men jag känner mig ovanligt "säckig" överlag.

Jag har tänkt en del på hur min och min mans relation har förändrats sedan jag blev gravid. Vi är båda väldigt återhållsamma med jubel och glädje ännu, men trots en massa oro, ett (fortfarande) obefintligt sexliv så är vår relation så mycket lugnare för tillfället. Det finns marginaler nu som inte har funnits under hela den här resan. Vi kan diskutera utan att bli osams, vara tysta en dag utan att tro att den andre är på väg in i en depression och vi vågar till och med då och då fantisera tillsammans om det härliga i den här situationen. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara såhär, att Bubblan växer och frodas. Det är som att någon har lyft av en stor sten från taket hemma. Det är ljust och luftigt. Jag kan inte låta bli att vara lite rädd för att "se för mycket ljus" såhär tidigt, men just nu, just idag är det så det är.

Jag hoppas ni har en skön helg! Kram till er! 

8+6 idag, finaste Bubblan, kämpa vidare! 

Om två veckor idag ska vi träffa "vår" barnmorska på MVC, det är liksom nästa delmål. Men hur jag ska hantera oron är oklart. De här veckorna känns mer som något jag bara vill ta mig igenom, de är inte särskilt njutningsfulla tyvärr. 

Jag tänker nu klaga lite...jag tar Levaxin, vilket jag fick börja med i samband med vår utredning för snart 1,5 år sedan. Jag hade ett TSH på 2,4 och 3,3 och efter de proverna fick jag börja med 50mcg per dag. Har tagit två prover till under behandlingarnas gång, och då har värdet legat på 0,9 och 1,0. Perfekt enligt läkaren. Jag har själv fått säga till om att få lämna prov varje gång efter jag började med tabletterna. Det är det första som är lite märkligt, det är liksom ingen som har koll på mig... Hur som helst, så har jag förstått att värdet kan svaja en del under graviditet och frågade då Fertilitetsmottagningen redan för några veckor sedan om jag inte borde kolla det rätt snabbt när jag blivit gravid. Det verkade väl inte vara någon större brådska med det, utan jag skulle prata med läkaren på VUL:et, alltså förra måndagen. Sagt och gjort. Hon tyckte att jag skulle lämna ett prov, vilket jag gjorde morgonen efter. Av erfarenhet tar det ungefär två-tre veckor (!) att få ett brev med besked av läkaren, och det tycker jag känns på tok för långt, så jag ringde idag för att kolla svaret. TSH 2,1. Sköterskan, förvisso trevlig men utan koll tyckte att det var ett strålande värde trots att det gått upp en hel del och att det är extra viktigt under graviditet, och hon fann ingen anledning till ökad dos. Läkaren som ordinerade provet skulle inte vara tillbaka på mottagningen förrän om några veckor, så det var liksom bara att fortsätta såhär, tyckte sköterskan. Jag kommer alltså inte få något svar från läkaren på länge...

När vi gjorde förra behandlingen var 2.0 den övre gränsen för tsh vid fertilitetsbehandling och graviditet...sköterskan idag påstod att Linnékliniken har en annan gräns, vid 3,0. På Landstinget Gävleborgs hemsida kan man läsa att en gemensam "regel" för alla MVC och Hälsocentraler i Gävle är att om tsh är högre än 2,0 hos en gravid kvinna som redan står på Levaxin ska dosen ökas. Jag förstår att mitt värde på 2,1 inte är katastrof, men jag måste säga att det gör mig verkligt orolig att det inte tas riktigt på allvar. Jag är redan så orolig för Bubblan att jag knappt orkar ta i en sak till. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, jag är så TRÖTT på att stångas och tjata och ta reda på allting själv. Men jag tänker definitivt inte riskera något, (vid det här laget har jag hunnit läsa ganska många historier om högt tsh kopplat till missfall) för att systemet är helt felaktigt...så...imorgon börjar återigen telefonsamtalen och tjatet för att komma någonstans med detta. Blä! 

Vi har gått in i en ny vecka. Jag är trött. Så trött. Och jag väljer att se det som ett bra tecken. Igår gick jag upp vid 9. Vi åt frukost och sedan sköljde trötthet och illamående över så jag somnade och sov till kl. 14. Jag mår illa på ett lite "molande" vis, ett nytt sätt. Inte så att jag kräks, utan mer så att jag bara vill ligga ner och blunda. Jag hoppas såklart att det också är ett gott tecken. Det är väldigt ovant att kroppen lever sitt eget liv. Jag har inte lyckats ta mer än två promenader på hela veckan. Det är ju också fantastiskt. Jag tvingas på grund av det att "underkasta" mig kroppen, och det är ju på sätt och vis ett sätt att "tvingas" njuta av det som är just idag. 

Det är många tankar i huvudet. Stundtals rusar fantasin iväg till i sommar då jag får bilder i huvudet av att gå runt i klänningar med lite tjock mage. Andra stunder tänker jag på hur vi ska orka kämpa vidare om det inte går vägen. Det är liksom högt och lågt. Oron är dock väldigt stor och lägger sig oftast som ett lock på de glada fantasierna.