Storken har flugit vilse...

Jag litar absolut ingenting på Hälsocentralen så jag förstod att läkaren inte hade någon koll över huvud taget. Och jag har ju redan börjat behandling, så jag blev mest trött på att de gör fel så ofta på Hälsocentralen. 

Igår ringde jag barnmorskan, vilket jag skulle göra oavsett för att få svar på lite frågor om bacillerna. Jag passade dock på att berätta om brevet. Hon skrek rätt ut i telefonen och undrade om läkaren på Hälsocentralen inte var läskunnig. Tydligen finns olika gränsvärden när det gäller gbs i urinodlingar. Har man bara "lite" bakterier (under 100 000) och inga symptom odlar de på nytt och ser om man ska behandlas, medan om man har mer än 100 000 ska ha behandling omgående. Man ska alltid få antibiotika om man är gravid och har symptom- oavsett vad odlingen visar. Jag hade (givetvis) massor av bakterier, över 100 000. Så min ordination från kvinnokliniken blev ju helt rätt-men både bm och jag ställde oss frågan hur det hade blivit om specialistläkaren inte hade ringt mig utan jag enbart fått ett svar från Hälsocentralen... 

Det här är verkligen ett stort minus i vårt landsting, att de som har koll inte får ta ansvar för det de kan, alltså barnmorskorna får inte ta prover längre som de alltid har tagit tidigare men som Hälsocentralerna nu har ansvar för. Jag är en av dem som inte (inte alltid i alla fall) längre litar på läkare, men för de människor som gör det kan det få ganska stora konsekvenser. Och allvarligt, ska man inte kunna lita på sin "husläkare"? Jag brukar säga lite skämtsamt att man ska vara sin egen doktor för att få hjälp, och i många fall stämmer det. Det tråkiga är att jag kommer vara ännu mer skeptisk framöver.

I vilket fall, så sa bm att jag inte per automatik får lämna någon ny odling, så länge jag inte har symptom. Eftersom jag hade så diffusa symptom känns det lite svårt att avgöra när/om det är läge att lämna nytt prov framöver, så hon sa att om jag känner det minsta konstigt går jag och lämnar ett nytt prov tidigast två veckor efter avslutad antibiotikabehandling. Hon sa också att jag ska ha lite "extra" koll på rörelser i magen, vid en eventuell minskning ska jag kontakta förlossningen bums. 

Jag frågade henne om hon hade varit med om komplikationer orsakade av gbs, och hon sa att det har hänt när gbs har varit oupptäckt. Hon sa också att hon varit med om att de har orsakat missfall, men när man är såhär långt gången är det vanligare med prematur födsel. Så det kändes både lugnande och oroande på samma gång. 

I min journal kommer nu först av allt upp ett popupfönster med info om att jag har gbs och ska ha dropp vid förlossningen, och hon sa att förlossningen har stenkoll på detta. Det känns åtminstone tryggt. Det känns dock som tio långa veckor av oro framöver, även om jag försöker tänka positivt och se det som att det är toppen att det upptäcktes. Det jag är mest rädd för är nog att jag drabbas av panik och ger upp under förlossningen för att jag tror att bebisen ska dö pga detta.

Nu har jag ätit antibiotika i två dagar. Tryck- och krampkänslan jag har haft i blåsan och svårigheten att kissa är helt som bortblåst, det verkar alltså som att den har berott på urinvägsinfektion och inte alls på att bebisen har flyttat dit. (Just svårt att kissa har jag inte haft hela tiden utan bara då och då, tryckkänslan däremot har hängt med några veckor.) Bra tycker jag att bebisen är kvar på rätt ställe, men läskigt att jag inte har förstått att något har varit lite tokigt. Men hur ska man veta hur det känns att vara gravid när det är första gången? Jag har tänkt att man får "räkna med" lite ont här och där, och eftersom jag mår så bra i övrigt har jag tänkt att jag är förskonad ändå...

Jag har, trots att jag har oroat mig mycket för att vara bärare av gbs, varit rätt så lugn efter urinprovet, jag har haft en känsla av att det ska bli skönt att "bocka av" den oron. Jag har med andra ord inte trott att det onda i magen som jag har haft ibland var orsakat av något annat än bebisen och har tänkt att jag mest troligt är överdrivet orolig. Så fel jag hade.

Idag, mitt i lunchen ringde ett dolt nummer. Det presenterade sig en läkare från kvinnokliniken som sa att jag har lämnat en urinodling. Så sant. Hon meddelar att jag har urimvägsinfektion orsakat av gbs. Typ min största skräck alltså. 

Jag ska börja med antibiotika ikväll och fem dagar framåt, sedan ska jag också få det intravenöst under förlossningen för att förhindra att bebisen blir sjuk, eller i allra värsta fall, dör. 

Om jag börjar med det positiva, så är det strålande att det upptäcktes nu och inte för sent. Det negativa är att om jag har varit orolig hittills så är det bara en bråkdel av oro mot vad jag kommer att ha framöver, eftersom gbs ofta kommer tillbaka efter antibiotikabehandling. Jag har ingen aning om just nu hur jag ska hantera de resterande 10-11 veckorna när det gäller oron, men kanske kommer jag på ett bra sätt.

Jag har läst rätt mycket om gbs tidigare, men var såklart tvungen att fräscha upp kunskapen efter telefonsamtalet. När jag läser på INFPREG är det enda jag ser i texten fosterdöd och allvarliga infektioner hos barnet. 

Är det någon av er som läser här som har erfarenhet av gbs? Det är som jag förstår vanligt, men kan vara allvarligt. Ni får gärna dela med er i så fall av era erfarenheter, om det har gått bra eller dåligt, om det är något särskilt jag kan tänka på i kontakt med vården osv. 

Jag har oroat mig massor för grupp B streptokocker så det blir bra att få kolla upp! 

Jag har så ont i fötterna och ibland också i benen. Det har blivit mycket stillasittande de här två dagarna då vi har haft planeringsdagar, och jag märker hur benen blir stumma och tunga rätt snabbt. Verkligen ingen behaglig känsla,  lite som en flodhäst...Vid förra barnmorskebesöket hade jag inte gått upp nåt i vikt, nu gissar jag att läget är annorlunda. Jag har inte vägt mig hemma eftersom jag märker att jag hakar upp mig lite på det och jag vill inte bli fixerad vid det, men imorgon ska jag till barnmorskan så då får jag veta. Så nu är planen att hitta ett par bra, fina och sköna skor att spendera hösten i. Stödstrumpor har jag förstått ska vara bra också, ett par sådana ska inhandlas omgående. 

Imorgon välkomnar vi vecka 29 (28+0) och sista trimestern. Bebisen är fortfarande kvar i urinblåsan. 

Bebisen har tydligen bosatt sig i, eller väldigt nära, min urinblåsa. På mindre än ett ögonblick blir jag kissnödig, sedan kan det helt plötsligt gå över. 

På torsdag ska jag till barnmorskan, det känns spännande. Sedan har jag förstått att besöken där blir tätare. Det känns fantastiskt att börja räkna ner veckorna istället för tvärtom. För att inte tala om jobbet, att semestern är slut känns inte alls särskilt betungande, trots att jag kan tänka mig att pendlingen kommer att kännas extra tung om ett tag. Förhoppningsvis är det mindre än tio veckor pendling kvar. 

All oro gör mig trött psykiskt, så min plan för hösten är att fokusera på att klara av jobbet och sedan ligga lågt på kvällarna, boka in nån grej då och då bara så att det inte känns övermäktigt. Nästa vecka börjar mina samtal med psykologen igen, det känns bra och välbehövligt.

Jag har under några dagars tid inte riktigt vetat vad som har försiggått i mina trosor...Jag har funderat på om det är mängder av vattniga flytningar, urinläckage eller fostervatten. Jag har bytt trosor tre-fyra gånger om dagen och oron har gnagt. Det har känts som att det droppar till och från, ibland har jag på riktigt trott att jag har kissat på mig. Igår blev oron för mycket så jag ringde och pratade med förlossningen. De ville att jag skulle testa med en binda och se hur lång tid det tog innan den blev blöt, vilket jag också gjorde. Efter ett par timmar var den inte genomblöt, men ordentligt fuktig. Jag ringde dem enligt överenskommelse igen och de ville att jag skulle komma in för en kontroll. Vi är fortfarande på landet och bonussonen är hos oss den här veckan, och då klockan var nästan 19.30 och det är en timmes väg att köra till sjukhuset beslutade vi att jag skulle åka in själv. Jag måste medge att jag var rätt skakig. I vilket fall tog de hand om mig på allra bästa sätt. Läkaren gjorde en vaginal undersökning samtidigt som barnmorskan "ruckade" på bebisen i magen för att se om det sipprade vatten. Det gjorde det inte. VUL gjordes också för att kontrollera livmodertappen. Den var opåverkad. Ultraljud för att se bebisen gjordes sedan, vad stor h*n blivit! Sist men inte minst fick jag ligga en stund med ctg för att se om jag hade sammandragningar. Underbart att få lyssna på lilla hjärtat så länge! Allt såg fint ut. Pust! Läkaren konstaterade att det "bara" är flytningar. 

Barnmorskan sa innan jag åkte att jag skulle ringa igen om jag tyckte det tilltog eller blev på nåt annat sätt eftersom det är lite lurigt det här med fostervatten. För de orden hade jag kunnat krama henne, det gjorde att jag kände att min oro var befogad. Det är den största nackdelen med att som jag vara orolig för allt (ja, förutom att det är jobbigt för min egen del givetvis), att jag liksom inte kan avgöra vad som är "värt" att kontakta sjukvården om. 

Jag lämnade sjukhuset fem kilo lättare och väldigt törstig, så jag firade med en Festis innan hemfärd :). 

Imorgon inleder vi vecka 28 (27+0). På måndag börjar jag jobba igen efter semestern, med vetskapen om vilken spännande höst detta förhoppningsvis kommer att bli känns det faktiskt inte alls särskilt jobbigt. Att värmen har gett med sig uppskattar jag enormt mycket, äntligen orkar jag promenera igen och vara ute! Ännu känner jag mig inte alls otymplig, så jag blir väldigt frustrerad när det är vädret som sätter gränserna för vad jag kan/orkar göra. Men nu hoppas jag att detta sköna klimat fortsätter. 

Det är på något sätt komiskt att jag som har bakterier som min största "gravidfobi" (egentligen annars också, men just bakterier i mat och så har blivit ännu "farligare" nu) får bekymmer som handlar om just det...hur som helst, så tror jag att ett besök hos tandis kan göra susen, det är nog ingen elak inflammation och hade jag inte varit gravid hade jag gett det lite mer tid med egna sköljningar osv. Men att få lite extra hjälp på traven just nu skadar nog inte. 

Vi har beställt barnvagn. En grå Emmaljunga Super Viking med det nya chassit med luftpumpade däck. Som vi har velat, googlat och tramsat. Men nu hoppas vi att det blir bra. Ett av våra krav är just luftpumpade däck då vi vill använda den lika mycket på grusvägar som på asfalt. Super Viking har tydligen inte haft det chassit tidigare så vi blev glada när vi insåg att det var möjligt. 

Jag är trött på värmen. Jag tycker inte om värme vanligtvis heller, men nu känns det lite som att jag brinner hela tiden. Jag spenderar mycket tid inomhus under de varmaste timmarna på dagarna och börjar bli rastlös. Jag har två veckor kvar av semestern och jag hoppas så mycket att det hinner bli lite svalare så att jag orkar göra det jag känner för, typ promenera och sitta ute och läsa osv. 

Magen växer, även om jag själv tycker att det går sakta kan jag se på bilder att jag var smal för ett par månader sen :). Jag lovar att jag ska lägga upp en bild så snart det är möjligt! 

Oron...jag tvingar mig själv att frossa i gravidsaker för att tro på det hela. Nu är vi i vecka 26 (25+2) och jag börjar inse att vi behöver börja fixa med sånt som är bra att ha när bebis kommer för att hinna. Det spelar liksom ingen roll hur orolig jag är, jag kan ju inte vänta med allt tills jag ser om allt går bra. Och det är nog bra att det är så, jag behöver både tro och njuta! 

Kram på er!