Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

När det pyser över

Publicerad 2014-08-31 20:21:30 i Allmänt

Helgen är snart slut. Igår hälsade vi på mina föräldrar och idag har vi egentligen inte gjort så himla mycket...men vi har uträttat några "nyttiga" saker såsom veckohandling och betalat räkningar. Dessutom har vi köpt ett babyskydd. Om jag har haft svårt att köpa grejor och planera för bebisen tidigare är det ännu svårare nu efter beskedet om gbs. Jag har haft en dag där oron har pyst ut genom öronen...och ögonen. Jag tror att hela veckans känslor och tankar kom ut.

Jag har försökt lägga upp en plan för hur jag nu ska hantera de resterande veckorna. Jag tänker se till att få lämna nya odlingar oavsett jag känner några symtpom eller ej för att få en uppfattning om huruvida bacillerna håller sig på en lägre nivå eller inte, och om de kommer tillbaka i samma omfattning vill jag såklart ha behandling.  Jag funderar också på att prata med förlossningen om min oro. Jag är orolig för att börja öppna mig och att bebisen därmed smittas och inte klarar sig. Jag hoppas att de kan hjälpa mig. När jag var till förlossningen för snart tre veckor sedan var jag dock inte öppen, det känns skönt att veta att det var bra då. Det är ju såklart ingen garanti för att det är bra nu, men det känns lite som "tur i oturen" att jag fick kolla upp bebisen då i alla fall. 

Jag kanske förstorar upp allting. Men det känns verkligen jobbigt. Efter besöket på förlossningen har oron känts hanterbar och jag har tyckt att jag har varit ganska "duktig". Vi har också börjat köpa lite bebisprylar och jag tror att jag har börjat inse att det närmar sig. Men sen kommer detta. Det känns som att jag är "dömd" till att oroa mig. Och samtidigt som jag är skiträdd för att något ska hända bebisen blir jag arg över att jag aldrig kan få lugn i sinnet. Det känns så typiskt det som händer på nåt sätt. Och min oro är inte logisk på nåt sätt. Ena stunden känner jag lite panik och önskar att de plockar ut bebisen så att den slipper sväva i fara (som att det inte skulle vara skäl att oroa sig liksom, få en bebis i vecka 29+...) och andra stunden gråter jag och ber den stanna så länge den bara kan så att immunförsvaret blir starkt och den klarar av några bacillusker...

Det här blev ett dystert inlägg. Men just idag känns det så. Imorgon är det ny vecka, då försöker jag ta nya tag!

Kram på er!

Kommentarer

Postat av: emma

Publicerad 2014-09-01 22:17:47

Jag förstår precis hur du menar i orostankarna. Finns ingen logik, det bara funkar så. Och fortsätt fråga om du undrar nåt, kan jag svara så gör jag! Kramar

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela