Så går det till här
Det har varit en lite konstig vecka. Jag har sedan i tisdags haft svårt att fokusera och funderat mycket på hur jag ska hantera oron framöver. I torsdags fick jag ett brev från Hälsocentralen (där jag lämnade urinprovet). Det stod "urinprovet du lämnade häromdagen visade på normala förhållanden, inget tyder på urinvägsinfektion. Dock växer vissa bakterier som finns naturligt i underlivet, och dessa kan behöva behandlas i samband med förlossningen. För närvarande behövs ingen behandling."
Jag litar absolut ingenting på Hälsocentralen så jag förstod att läkaren inte hade någon koll över huvud taget. Och jag har ju redan börjat behandling, så jag blev mest trött på att de gör fel så ofta på Hälsocentralen.
Igår ringde jag barnmorskan, vilket jag skulle göra oavsett för att få svar på lite frågor om bacillerna. Jag passade dock på att berätta om brevet. Hon skrek rätt ut i telefonen och undrade om läkaren på Hälsocentralen inte var läskunnig. Tydligen finns olika gränsvärden när det gäller gbs i urinodlingar. Har man bara "lite" bakterier (under 100 000) och inga symptom odlar de på nytt och ser om man ska behandlas, medan om man har mer än 100 000 ska ha behandling omgående. Man ska alltid få antibiotika om man är gravid och har symptom- oavsett vad odlingen visar. Jag hade (givetvis) massor av bakterier, över 100 000. Så min ordination från kvinnokliniken blev ju helt rätt-men både bm och jag ställde oss frågan hur det hade blivit om specialistläkaren inte hade ringt mig utan jag enbart fått ett svar från Hälsocentralen...
Det här är verkligen ett stort minus i vårt landsting, att de som har koll inte får ta ansvar för det de kan, alltså barnmorskorna får inte ta prover längre som de alltid har tagit tidigare men som Hälsocentralerna nu har ansvar för. Jag är en av dem som inte (inte alltid i alla fall) längre litar på läkare, men för de människor som gör det kan det få ganska stora konsekvenser. Och allvarligt, ska man inte kunna lita på sin "husläkare"? Jag brukar säga lite skämtsamt att man ska vara sin egen doktor för att få hjälp, och i många fall stämmer det. Det tråkiga är att jag kommer vara ännu mer skeptisk framöver.
I vilket fall, så sa bm att jag inte per automatik får lämna någon ny odling, så länge jag inte har symptom. Eftersom jag hade så diffusa symptom känns det lite svårt att avgöra när/om det är läge att lämna nytt prov framöver, så hon sa att om jag känner det minsta konstigt går jag och lämnar ett nytt prov tidigast två veckor efter avslutad antibiotikabehandling. Hon sa också att jag ska ha lite "extra" koll på rörelser i magen, vid en eventuell minskning ska jag kontakta förlossningen bums.
Jag frågade henne om hon hade varit med om komplikationer orsakade av gbs, och hon sa att det har hänt när gbs har varit oupptäckt. Hon sa också att hon varit med om att de har orsakat missfall, men när man är såhär långt gången är det vanligare med prematur födsel. Så det kändes både lugnande och oroande på samma gång.
I min journal kommer nu först av allt upp ett popupfönster med info om att jag har gbs och ska ha dropp vid förlossningen, och hon sa att förlossningen har stenkoll på detta. Det känns åtminstone tryggt. Det känns dock som tio långa veckor av oro framöver, även om jag försöker tänka positivt och se det som att det är toppen att det upptäcktes. Det jag är mest rädd för är nog att jag drabbas av panik och ger upp under förlossningen för att jag tror att bebisen ska dö pga detta.
