Publicerad 2014-12-16 18:43:10 i Allmänt
När jag skrev det förra inlägget var underlivsstatus rätt okej. Det visade sig att det inte skulle vara särskilt länge. Klådan kom tillbaka med besked, och just nu är det ömt, dunkande och rött för att vara detaljerad. Nätterna är värst. Det här är betydligt värre än precis efter förlossningen. Då kände jag inte värst mycket smärta alls, det kändes mest svullet. Imorgon är det fem veckor sedan förlossningen och jag inser att det inte rimmar riktigt bra att ha mer ont nu än tidigare. Så på fredag ska jag till bm för en undersökning. Jag är skiträdd, dels för att undersökningen kommer att göra ont, men framför allt för att något är fel på riktigt. Det tar på mina krafter i alla fall det här...känner mig helt slut idag. Alvida verkar dessutom ha ont i magen på eftermiddagarna, hon har en period av otröstlighet då. Nu sitter jag med en sovande bebis i famnen och tänker att klart det är värt smärtan, men vad mycket mer njutningsfullt det skulle kunna vara om jag fick må riktigt bra.
Publicerad 2014-12-09 19:22:47 i Allmänt
Vi fick stanna på BB så länge som vi önskade. De har nyligen beslutat i vårt landsting att papporna inte får sova kvar på BB, men vi fick vara kvar båda två och ingen körde iväg oss. Jag är verkligen jättenöjd med bemötandet och hjälpen vi fick på BB, jag har förstått att vi hade tur för jag har hört många som inte alls blivit bra omhändertagna.
Hur som helst, så kom vi till BB på onsdagsmorgonen den 12/11, jag tror klockan var runt 05. Alvida hade inte kunnat amma på förlossningen trots många tappra försök, hon fick inget tag om mina bröstvårtor. När vi anlände BB fick vi prova med amningsnapp och då kunde hon suga. Vi fick information om att inom 12 timmar från födseln "ska" barnet ha fått i sig råmjölk, då vet man att de har fått den näring och energi de behöver. Jag blev instruerad hur jag skulle handmjölka och fick en sked att samla upp dropparna på. Problemet var bara att det inte kom just några droppar. En av barnmorskorna hjälpte mig att få ut någon enstaka droppe, men sedan var det kört. När klockan blev lunchtid på onsdagen och de 12 timmarna nästan passerat kände jag mig otroligt stressad. Sköterskorna försökte lugna mig...Alvida sög så hårt att en av mina bröstvårtor fick sugblåsor väldigt snabbt trots amningsnappen, så sköterskorna rådde mig att handmjölka ena bröstet och låta Alvida suga på det andra. Den där handmjölkningen alltså...det kom verkligen inte en enda droppe. Vid midnatt var jag stressad och Alvida missnöjd, vilket slutade med att jag fullkomligt bröt ihop och Alvida fick börja med ersättning. Jag fick in en elektrisk pump som jag skulle pumpa ur med efter varje gång Alvida ammat. Det kom ingenting, varken till Alvida eller i pumpen. Hon fick fortsätta med ersättningen. Personalen var verkligen toppen, de hjälpte oss på alla sätt, dessvärre kunde de inte bestämma över min mjölk...
Det var ett evinnerligt prat om "när mjölken rinner till", och jag väntade...och väntade...vi åkte hem från BB på lördagen, då hade vi varit där tre nätter. Vi längtade hem, även om jag kände mig nervös för hur det skulle gå med den där satans mjölken som aldrig kom. Men Alvida fick ju ersättning, så hon var nöjd ändå. Amning, ersättning, pumpning körde vi dagarna i ända kändes det som, men i själva verket var tredje- var fjärde timme. Jag lät även Alvida amma/snutta på mig däremellan om hon visade tecken på att vilja göra det.
Natten till måndag tror jag att mjölken rann till, alltså på dag 5. Jag skriver tror för att det inte direkt var jättetydligt. Brösten var inte svullna, däremot kände jag mig lite frusen och "febrig" under natten, och dagen efter kom det lite lite vit mjölk i amningsnappen såg jag. Brösten var dock fortfarande slappa, slappare än på länge faktiskt. Jag har stora bröst från början och vet inte om det spelar in, men jag kände verkligen ingenting i brösten som kunde tyda på att mjölken runnit till. Men jag fortsatte såklart med amning, ersättning och pumpning, och efter samtal med amningsmottagningen och BVC började jag pumpa mellan Alvidas mål också. Det kom...ingenting...i tre veckor och några dagar körde vi detta upplägg...jag fick aldrig ut mjölk så att det täckte botten i pumpflaskan ens. Alvida verkade få några droppar, och jag såg lite mjölk i amningsnappen då och då, men jag hörde aldrig hur Alvida svalde när jag ammade. Och det blev alltid panik i "avbrottet" mellan bröst och flaska, hon blev arg och jag stressad. Framför allt kände jag mig stressad över att jag inte kunde göra henne nöjd. Och vid pumpningarna blev jag ledsen över att det verkligen inte kom mer än fem droppar på sin höjd.
I lördags bestämde jag mig för att lägga ner amningen. Jag tyckte att det var nog med ledsamhet och gråt (både för mig och Alvida) och jag insåg att jag kommer aldrig med mina få droppar kunna konkurrera ut ersättningen helt och hållet oavsett hur mycket jag än pumpar och håller på. Jag tror att det var rätt beslut, men jag kan ändå känna en väldig sorg över att inte kunna helamma. Jag hade verkligen velat det, och även om man "har rätt till hjälp för att få det att funka om man vill" så känns det lite som att naturen styr vi inte över...innan jag bestämde mig funderade jag mycket på om jag verkligen har gjort ALLT för att få det att fungera...ja...jag vet inte vad jag mer hade kunnat göra...de "experter" jag har pratat med påstår att jag har gjort allt "rätt", så när jag har mina tvivel försöker jag tänka på det. Kanske skulle jag ha slitit under längre tid än vad jag gjorde, men jag resonerar som så att vi har väntat på henne i tre år och jag vill ta till vara på varenda minut. Inte sitta och gråta över för lite mjölk.
Kroppen efter förlossningen då...jag gick upp 13 kg under graviditeten. Imorgon är det fyra veckor sedan förlossningen och de 13 kg är borta. Fråga mig inte hur det gick till, jag har alltid haft lätt för att lägga på mig och inte tvärtom, men det är klart det känns bra att inte behöva slita med gravidkilon. Däremot ska jag göra en ansträngning för att göra mig av med de IVF-kilon jag lade på mig under behandlingarna. Det skulle kännas skönt.
Det som (inte helt otippat kanske) har varit det största bekymret efter förlossningen har varit underlivet. Jag hade inte direkt ont dagarna efter förlossningen, däremot fick jag urinvägsinfektion två veckor efter, och en utomordentlig svampinfektion till följd av den intravenösa antibiotikan. Det kan jag säga är inte att rekommendera efter en vaginal förlossning...alls...Jag kände mig riktigt "risig" under några dagar men fick antibiotika mot urinvägsinfektionen och svampmedicin mot svampen. Det är först nu, två veckor efter antibiotika och annan medicin som jag börjar känna mig lite mer som vanligt i underlivet. Nästan...det är något som känns som en kula som ska trilla ut...jag är jätterädd för att det är framfall, jag gör massa knipövningar och hoppas på att det kan gå tillbaka...jag har tittat efter och det gör mig nästan mer orolig, så jag har bestämt mig för att strunta i att titta och gå på efterkontrollen i början av januari för att få ett korrekt utlåtande och inte ställa mina egna diagnoser.
I övrigt njuter vi av livet. De senaste dagarna med enbart ersättning har varit riktigt lugna och mysiga, jag hoppas det fortsätter så. Vår lilla tjej är en riktig sjusovare!
Publicerad 2014-12-03 10:25:28 i Allmänt
Idag är Alvida tre veckor. Jösses, vart tog de veckorna vägen? Vi börjar i vilket fall få lite ordning på tillvaron, det är verkligen helt underbart att vara hemma med bebis!
Känslorna svallar fortfarande, jag är så otroligt tacksam för att vi har fått Alvida. Det går inte att beskriva med ord. Tänk att det var just hon vi såg på en bildskärm i Uppsala i början av året. Då var hon fyra celler stor. Nu är hon en liten person. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Jag gissar att "vi IVF-are" är ännu lite mer tacksamma och känslosamma än andra (även om de allra flesta givetvis är tacksamma sitt/sina barn). Det är verkligen ingen självklarhet att få en sådan här gåva!
När Alvida kom var det lite som en chock för mig. Det låter säkert konstigt, men jag hade inte ställt in mig på att det skulle gå så bra, att hon skulle komma ut livs levande och vara vår. Jag blev rädd. Och såhär i efterhand kan jag konstatera att min oro för ett dött eller sjukt barn var långt större än jag insåg. Det tog några dagar innan jag smält chocken. Då blev jag kär, och för varje dag som går växer den känslan sig större och större. Tänk att man kan älska någon så mycket.
Jag har fortfarande inte knåpat klart på inlägget om BB och amningen, men det kommer.
