En utslagen lördag. Jag mår illa och hoppas verkligen att den ökade dosen Gonal F gör susen! Jag skulle kunna leva enbart på godis och mackor, jag har svårt att få i mig mat. Jag var nästan tvungen att hota mig själv för att ta mig ut på en promenad nyss. Trots att promenaden inte blev så lång som jag hade tänkt på grund av busväder och halka var illamåendet för en stund borta...men ni förstår ju själva...jag kommer att se ut som Barbamamma om det fortsätter såhär...det är ju i och för sig det jag vill, eftersom jag vill bli gravid...men Barbamamma byggd på geléhjärtan är ingen önskedröm.
Jag funderar som bekant en hel del. På många olika saker. En sak är det här med hur frågan om ofrivillig barnlöshet kan göras mindre känslig att prata om. Det här med att många är rädda för att säga saker som sårar har jag full förståelse för, det är en känslig grej att gå igenom. Men jag menar i ett större sammanhang nu. Hur ska vi gå tillväga för att det ska bli lika odramatiskt att prata om ofrivillig barnlöshet i samhället som det är att prata om hur kvinnor mår under sina graviditeter?
Jag är relativt öppen med att vi hittills inte har kunnat få barn. Jag har berättat på jobbet, alla mina vänner vet om det, och både min och min mans familj vet vad vi kämpar med. Vi har fått kommentarer från några av våra närmaste som "men att ni berättar för så många då", lite som att det är något vi bör hålla för oss själva för att det är ett nederlag och som folk inte har med att göra. Och för att människor runtom oss då kan veta exakt när jag blir gravid, om jag blir det. För det ska man hålla tyst om till vecka 12. Om man får missfall. Allvarligt, vilket århudrade lever vi i? När jag hade blödningar innan missfallet i höstas fick jag kommentaren av en kvinnlig kollega "håll ihop nu", innan vi skulle åka på semester. Ja, det var mycket troligt för att jag inte "höll ihop" som missfallet kom. Eller inte! Och, visserligen minskar risken efter v. 12, MEN missfall eller MA kan komma när som helst, och vad är det rimliga i att inte berätta om sin graviditet över huvud taget?
Ja, det är ett jävla nederlag att inte kunna få barn, men det är inget vi kan rå för. Det gör oss inte till sämre människor. När vi fick missfallet berättade vi givetvis det. För att vi var ledsna. Så hur kommer det sig att det då betraktas som lite "korkat" att prata om vägen till barn? Är det inte delvis för att det inte pratas om krokiga vägar till barn som det också blir så jobbigt att få insikten att naturen inte fungerar riktigt som den ska när man står där med ett minus på stickan för 20:e månaden i rad? Det skrevs för en tid sedan en artikel eller ett inlägg - jag är lite osäker på vad det var, som hade titeln "Man får inte missfall på Facebook". Och där finns en stor poäng.
Jag är vän med en hel del ytligt bekanta på Facebook, och jag har valt att inte berätta om vårt IVF:ande där. Men jag önskar att det var lika självklart att jag kunde skriva min status "gråter hela dagarna, den här IVF:en tar knäcken på mig" som det är att mina gravida vänner skriver "foglossningen tar kål på mig". För det är mitt liv. Just nu. Och mitt liv är inte värt mindre än andras på grund av att jag är en av dem som har dragit nitlotten vad gäller att få barn. Även om det, faktiskt, väldigt ofta känns så.
Jag har valt att blogga anonymt. Det har inte varit ett självklart beslut att ta. Min man har till exempel valt att inte berätta på sitt jobb vad vi går igenom för han tycker att de inte har med det att göra. Min mans son läser visserligen inte bloggar ännu, och har heller inte Facebook eller något annat socialt media, men om jag skulle blogga öppet skulle det påverka mina närmaste som kanske inte vill ha den uppmärksamheten. Och samtidigt gör det att jag själv också bidrar till det "hysch-pysch" som råder kring ofrivillig barnlöshet genom att inte öppet berätta vem jag är.
Häromdagen kom ett brev på posten. Eller, det var nog ett par veckor sedan nu. Det var från Föreningen Barnlängtan. Jag har ansökt om medlemskap där, med förhoppning om att det faktiskt går att förändra människors kunskap om och inställning till ofrivillig barnlöshet. Ändå tar det emot lite. För jag är barnlös. Och ibland känns det som det enda jag är. Ska jag då "gå lös" ännu mer i den känslan?
Kanske bidrar jag till den känslan själv, för ofrånkomligt blir det så att jag inte delar med mig av mitt liv över huvud taget till människor som inte är mig nära. Och nu börjar jag komma till min poäng, som är att om ämnet ofrivillig barnlöshet skulle bli mer accepterat och upplyst i samhället kanske det skulle leda till att behovet av att vältra sig i sin barnlöshet minskar. För det är just när jag vältrar mig som mest jag känner att jag inte är något mer än utan barn. Att jag inte har ett värdefullt liv, och att min kropp inte är tillräcklig för att den väljer att inte ta emot embryon. Att jag kommer känna mig halv resten av livet om det aldrig blir något barn. Att jag kommer att känna mig ensam för alltid. Det finns en stor fara i vältrandet och känslorna av ensamhet.
Jag har massor att vara glad för. Att inte lyckas bli gravid är en stor och jobbig grej och kommer alltid att vara, för alla som vill bli gravida. Precis som det är en stor grej att drabbas av en livshotande sjukdom, inte få jobb eller vad det nu kan vara. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det i framtiden kommer att vara lika mycket okej, och lika lite "dramatiskt" att prata om äggplock, minus på graviditetstestet eller dagliga hormonsprutor i magen, som att prata om benbrott, ögoninfektioner, diabetes eller trotsiga barn. Jag har vid något tillfälle skrivit om att det är viktigt att få äga sin upplevelse, och det kan ju bli problematiskt om den upplevelse man har är något det inte pratas så mycket om, som det hittills mest viskas kring.
Jag är barnlös just nu. Men jag är mycket mer än så, och även om behandlingar och kamp som misslyckas kan få livet att kännas meningslöst och som kretsande kring en och samma sak under lång tid så är mitt liv viktigt precis som alla andras. Jag är jävligt rädd för att glömma bort det!
Var och en ska givetvis ha rätt att göra precis som hen känner. Känns det inte rätt att prata om sin barnlöshet ska man såklart inte göra det. Men det borde finnas möjlighet att skrika ut den till hela världen, om du vill!
Jag har inte något svar på frågan hur vi ska gå tillväga för att prata mer öppet kring barnlöshet. Jag tror att frågans "status" i samhället har mycket att göra med den känsla som jag som barnlös så ofta går och bär på. Ensamhet.
