Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

Låt min nedreglering bli lika viktig som din foglossning - att identifiera sig som barnlös

Publicerad 2014-02-16 11:18:36 i Allmänt

En utslagen lördag. Jag mår illa och hoppas verkligen att den ökade dosen Gonal F gör susen! Jag skulle kunna leva enbart på godis och mackor, jag har svårt att få i mig mat. Jag var nästan tvungen att hota mig själv för att ta mig ut på en promenad nyss. Trots att promenaden inte blev så lång som jag hade tänkt på grund av busväder och halka var illamåendet för en stund borta...men ni förstår ju själva...jag kommer att se ut som Barbamamma om det fortsätter såhär...det är ju i och för sig det jag vill, eftersom jag vill bli gravid...men Barbamamma byggd på geléhjärtan är ingen önskedröm. 

Jag funderar som bekant en hel del. På många olika saker. En sak är det här med hur frågan om ofrivillig barnlöshet kan göras mindre känslig att prata om. Det här med att många är rädda för att säga saker som sårar har jag full förståelse för, det är en känslig grej att gå igenom. Men jag menar i ett större sammanhang nu. Hur ska vi gå tillväga för att det ska bli lika odramatiskt att prata om ofrivillig barnlöshet i samhället som det är att prata om hur kvinnor mår under sina graviditeter? 

Jag är relativt öppen med att vi hittills inte har kunnat få barn. Jag har berättat på jobbet, alla mina vänner vet om det, och både min och min mans familj vet vad vi kämpar med. Vi har fått kommentarer från några av våra närmaste som "men att ni berättar för så många då", lite som att det är något vi bör hålla för oss själva för att det är ett nederlag och som folk inte har med att göra. Och för att människor runtom oss då kan veta exakt när jag blir gravid, om jag blir det. För det ska man hålla tyst om till vecka 12. Om man får missfall. Allvarligt, vilket århudrade lever vi i? När jag hade blödningar innan missfallet i höstas fick jag kommentaren av en kvinnlig kollega "håll ihop nu", innan vi skulle åka på semester. Ja, det var mycket troligt för att jag inte "höll ihop" som missfallet kom. Eller inte! Och, visserligen minskar risken efter v. 12, MEN missfall eller MA kan komma när som helst, och vad är det rimliga i att inte berätta om sin graviditet över huvud taget?

Ja, det är ett jävla nederlag att inte kunna få barn, men det är inget vi kan rå för. Det gör oss inte till sämre människor. När vi fick missfallet berättade vi givetvis det. För att vi var ledsna. Så hur kommer det sig att det då betraktas som lite "korkat" att prata om vägen till barn? Är det inte delvis för att det inte pratas om krokiga vägar till barn som det också blir så jobbigt att få insikten att naturen inte fungerar riktigt som den ska när man står där med ett minus på stickan för 20:e månaden i rad? Det skrevs för en tid sedan en artikel eller ett inlägg - jag är lite osäker på vad det var, som hade titeln "Man får inte missfall på Facebook". Och där finns en stor poäng.  

Jag är vän med en hel del ytligt bekanta på Facebook, och jag har valt att inte berätta om vårt IVF:ande där. Men jag önskar att det var lika självklart att jag kunde skriva min status "gråter hela dagarna, den här IVF:en tar knäcken på mig" som det är att mina gravida vänner skriver "foglossningen tar kål på mig". För det är mitt liv. Just nu. Och mitt liv är inte värt mindre än andras på grund av att jag är en av dem som har dragit nitlotten vad gäller att få barn. Även om det, faktiskt, väldigt ofta känns så. 

Jag har valt att blogga anonymt. Det har inte varit ett självklart beslut att ta. Min man har till exempel valt att inte berätta på sitt jobb vad vi går igenom för han tycker att de inte har med det att göra. Min mans son läser visserligen inte bloggar ännu, och har heller inte Facebook eller något annat socialt media, men om jag skulle blogga öppet skulle det påverka mina närmaste som kanske inte vill ha den uppmärksamheten. Och samtidigt gör det att jag själv också bidrar till det "hysch-pysch" som råder kring ofrivillig barnlöshet genom att inte öppet berätta vem jag är. 

Häromdagen kom ett brev på posten. Eller, det var nog ett par veckor sedan nu. Det var från Föreningen Barnlängtan. Jag har ansökt om medlemskap där, med förhoppning om att det faktiskt går att förändra människors kunskap om och inställning till ofrivillig barnlöshet. Ändå tar det emot lite. För jag är barnlös. Och ibland känns det som det enda jag är.  Ska jag då "gå lös" ännu mer i den känslan?

Kanske bidrar jag till den känslan själv, för ofrånkomligt blir det så att jag inte delar med mig av mitt liv över huvud taget till människor som inte är mig nära. Och nu börjar jag komma till min poäng, som är att om ämnet ofrivillig barnlöshet skulle bli mer accepterat och upplyst i samhället kanske det skulle leda till att behovet av att vältra sig i sin barnlöshet minskar. För det är just när jag vältrar mig som mest jag känner att jag inte är något mer än utan barn. Att jag inte har ett värdefullt liv, och att min kropp inte är tillräcklig för att den väljer att inte ta emot embryon. Att jag kommer känna mig halv resten av livet om det aldrig blir något barn. Att jag kommer att känna mig ensam för alltid. Det finns en stor fara i vältrandet och känslorna av ensamhet.

Jag har massor att vara glad för. Att inte lyckas bli gravid är en stor och jobbig grej och kommer alltid att vara, för alla som vill bli gravida. Precis som det är en stor grej att drabbas av en livshotande sjukdom, inte få jobb eller vad det nu kan vara. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det i framtiden kommer att vara lika mycket okej, och lika lite "dramatiskt" att prata om äggplock, minus på graviditetstestet eller dagliga hormonsprutor i magen, som att prata om benbrott, ögoninfektioner, diabetes eller trotsiga barn. Jag har vid något tillfälle skrivit om att det är viktigt att få äga sin upplevelse, och det kan ju bli problematiskt om den upplevelse man har är något det inte pratas så mycket om, som det hittills mest viskas kring. 

Jag är barnlös just nu. Men jag är mycket mer än så, och även om behandlingar och kamp som misslyckas kan få livet att kännas meningslöst och som kretsande kring en och samma sak under lång tid så är mitt liv viktigt precis som alla andras. Jag är jävligt rädd för att glömma bort det! 

Var och en ska givetvis ha rätt att göra precis som hen känner. Känns det inte rätt att prata om sin barnlöshet ska man såklart inte göra det. Men det borde finnas möjlighet att skrika ut den till hela världen, om du vill! 

Jag har inte något svar på frågan hur vi ska gå tillväga för att prata mer öppet kring barnlöshet. Jag tror att frågans "status" i samhället har mycket att göra med den känsla som jag som barnlös så ofta går och bär på. Ensamhet. 



Kommentarer

Postat av: Libra

Publicerad 2014-02-16 13:02:40

Ett jättebra och viktigt inlägg. Själv har jag inte berättat för så många att vi gör IVF. Det är nog mest för att minska stress men även för att det inte ska pratas bakom ryggen. Det är ju heller inget man berättar för ytliga vänner. Därför är inte Facebook ett alternativ. Att familj och vänner som inte vet om det skulle få reda på det av någon annan känns fel. Kommer ett bra tillfälle så är det ju bra att berätta, om man känner att det är nödvändigt. Ensamheten är nog det värsta som du skriver. Men egentligen är man inte så ensam egentligen.

Jag hoppas på att kunna skriva en rak och ärlig status på Facebook när vårt barn äntligen kommit.
Kram!

Svar: Det är precis som du beskriver viktigt att tänka till ordentligt hur just jag eller just du kan vara mer öppen (om det är det vi vill alltså). Alla har olika familjesituationer och den "dominoeffekt" som kan bli av att berätta för många kan påverka människor på ett negativt sätt. Jag önskar att det fanns en enkel väg att gå. Tack för att du kommenterar! Kram!
Ett tomt rum

Postat av: frideborgs

Publicerad 2014-02-16 13:57:12

Tankeväckande och bra inlägg. Har också funderat kring det här. Kanske inte så mycket om sociala medier, eftersom jag inte är så personlig där. Skulle nog inte skriva om graviditet där heller faktiskt, men förstår vad du menar.

Är helt klart för att det bör informeras mer om IVF och infertilitet, men personligen skulle jag inte orka att stå på barrikaderna och bloggar därför också anonymt. Kommer absolut reblogga detta viktiga och fina inlägg iaf! Kram

Svar: Tack för att du rebloggar och kommenterar!
Ett tomt rum

Postat av: Maria

Publicerad 2014-02-16 15:26:07

Mycket bra skrivet! Jag är öppen med min IVF-resa, för alla. På Facebook och här på bloggen. Jag tycker att det är bra att man pratar om det, så kanske det till slut inte blir lika nedtystat. Det är skönt att träffa andra i samma situation, det blir inte lika ensamt då, och det har jag gjort genom att vara öppen. :)

Svar: Tack för din kommentar! Starkt av dig att vara öppen med det tycker jag!
Ett tomt rum

Postat av: Grubblaren

Publicerad 2014-02-16 17:02:40

Jag tänker ungefär som du. Det borde vara enklare att prata om det. Jag har alltid tänkt att om jag får ett barn via IVF, DÅ ska jag berätta. För innan dess gör det liksom för ont. Men om jag får ett barn så vill jag berätta. Kanske inte på Facebook, men vara öppen med det generellt...

Svar: Smärtan vill man ibland ha för sig själv, och det ska man givetvis ha när det känns så! Vissa gånger är det enda sättet att hålla sig "på fötter" att inte prata om det överhuvudtaget, men de gånger jag känner mig lite starkare känner jag ofta för att fightas lite med den här frågan.
Ett tomt rum

Postat av: Annika

Publicerad 2014-02-16 18:45:18

Hej och tack för fint och viktigt inlägg! Jag har haft mycket funderingar i samma anda själv. För mig resulterade det i att jag tidigt anförtrodde mig till min bästa kompis, bara för att ha en säker ventil som jag litade på till 100 procent. Strax innan vi påbörjade behandlingen berättade jag för en annan kompis för att jag vet att alla deras tre barn tillkommit med hjälp av ivf och jag kände att jag ville ha stöd även av någon som visste vad det innebär. Då berättade jag även för mina föräldrar och min bror. Min familj fick dock aldrig veta när behandlingen var, och jag var också tydlig med att jag absolut inte ville ha några frågor om det under tiden - jag var livrädd över att känna mig pressad. De var för nära helt enkelt. Mina två vänner visste dock om såväl spray som sprutor och äggplock,och det var skönt att kunna pysa ut till dem.

Under hösten (nu är jag ju gravid efter första FET) har jag successivt berättat för fler och fler att det var ivf. Mina närmaste vänner (och de är ganska många) vet det, mina svärföräldrar och svåger, dock ingen på jobbet för där känner jag som din man - de har inte med det att göra, medan i mina vänrelationer känns det mer viktigt att de vet vad vi har gått igenom och vad det här barnet betyder för oss.

Jag skulle gärna också stå på barrikaderna egentligen men håller med tidigare talare om att det är FÖR smärtsamt när man är mitt i det, det är så mycket press inifrån ändå att det skulle kännas förfärligt att få en endaste fråga om "hur det går" vid fel tillfälle. Min kompromiss är att jag är väldigt öppen mot de jag faktiskt har berättat för, dvs jag försöker "utbilda" de jag känner som inte gått igenom samma sak och på det sättet normalisera och avdramatisera grejen. Om en enda av dem kan vara ett stöd för någon släkting, kollega eller vän som kanske måste igenom samma sak, och säga "Min kompis gjorde ivf, det gick bra för dem, det är jättevanligt" osv, då har jag ändå gjort ringar på vattnet.

En sak som vi har bestämt oss för och som du iofs inte tar upp i ditt inlägg, är att vi kommer att berätta för vårt barn hur det blev till. Att vi längtade och kämpade extra mycket för att just han/hon skulle komma till oss. Det är också ett sätt att normalisera och avdramatisera, och där får man hoppas att läroplanen i skolan också hänger med, så att barn får bekräftat att ivf också är ett sätt - ett vanligt sådant - att bli till.

Tillsammans gör vi ändå något. Du har din blogg som vem som helst kan läsa och utan att du vet det är du kanske ett stöd och en inspiration för hundratals som velar, lider, känner sig ensamma. Ja jag går ju fetbort här eftersom min blogg är privat :) , men jag känner att min familjesituation är lite för unik och därför vill jag inte ta risken att "outa" mina bonusbarn och min sambo. Men jag försöker ändå göra något. Jag skriver här till dig, till exempel.

Tänk hur långt vi kommit sedan första ivf-behandlingen någonsin. Om fem, tio år har vi kommit ännu längre.

Kram på dig, fortsätt skriva! Du är inte ensam. /Annika

Svar: Tack för din kommentar! Ja, det är så sant, vi har kommit en bit på väg också!
Ett tomt rum

Postat av: A

Publicerad 2014-02-16 23:13:35

Visst är det konstigt att det år 2014 fortfarande talas så lite om oss "drabbade". Att man ska behöva känna skam och bli generad varje gång "är det inte dags för er snart"-frågan ställs. Osv osv... Tack för ett tankeväckande och välskrivet inlägg!

Svar: Det är nog mycket just på grund av den där "är det inte dags för er snart-frågan" som jag har funderat mycket kring detta. Jag har hittills inte svarat ärligt på den frågan till någon som inte tillhör min nära vänkrets. Men jag känner att jag verkligen skulle må bättre av att säga precis som det är - vi hoppas att det snart är dags och därför genomgår vi behandling. Så lätt att tänka, svårare att göra.
Ett tomt rum

Postat av: L

Publicerad 2014-02-17 10:56:41

Ditt inlägg träffade mig rakt i hjärtat. Otroligt fint, rakt och ärligt! Jag och min man har just testat negativt efter 2 IVF försöket. Sorgen är outhärdlig. Vi har olika approach till det här temat. Jag önskar att jag med kunde vara öppnare med vart problem är vi är. Visst, vi har berättat för vänner och familj och mitt jobb vet. Men jag saknar en röst där ute för oss alla. Men att blotta sig pa facebook (som jag manga ganger har velat) betyder ocksa att göra sig ännu sarbar. Och just nu tror jag inte att jag har den kraften. Men skönt att läsa det du skriver. Exakt samma tankar som cirkulerar i mitt huvud dagligen.

Fortsätt blogga!

Kram,

www.alleswirdbaldgut.wordpress.com

Svar: Vad roligt att höra att du gillar inlägget! Jag beklagar det negativa testet, det finns inga ord som tröstar.

Ja, det är en svår nöt att knäcka detta med att "stå på barrikaderna" eller ej. Det är så mycket vi ska orka med.
Ett tomt rum

Postat av: Hanna

Publicerad 2014-02-19 16:53:51

Vilket genomtänkt, gripande, tänkvärt inlägg. Jag tycker balansen är svår ibland, ibland självklar. De som är viktigast i mitt liv vet hur det står till, men ingen tar det riktigt på allvar "Det löser sig" säger väninnorna med fyra och åttaåringar, "ni får väl kämpa på". Jag tänker att deras okunskap, liksom min innan karusellen började snurra, hade varit mindre om hyschandet hade varit mindre.

Svar: Vad glad jag blir att du gillade inlägget. Jag tror som du, att okunskap gör det hela extra känsligt. Därav de tyvärr ofta plumpa kommentarer man som barnlös kan råka ut för.
Ett tomt rum

Postat av: Amanda

Publicerad 2014-02-20 13:58:25

Jättebra inlägg! Det är lite som att läsa mina egna tankar och även att känna känslan att man är inte ensam trots allt även fast det känns så alltför ofta.

Hoppas också att det en dag kommer att bli lättare att prata om detta och att alla inte tar barn och graviditeter för givet så att förståelsen ökar.

Kram på dig!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela