Under isen och full av frågor
Dag 11. Lätt till gråt, illamående och arg. Men jag tycker ändå att jag har mått hyfsat de senaste dagarna. Det är inte något jag inte kan stå ut med. Ingen blödning i sikte ännu, jag hoppas att den kommer snart.
Idag hade jag planerat att ta kontakt med kliniken i Uppsala. Så gjorde jag också. Jag hade frågor om de mediciner jag fått i samband med de två senaste återföringarna (Prednisolon, Trombyl, Progynon), för vi har inte hört något om annat än nässprayen och sprutorna. Vi undrade mest om vi får prata med läkaren om det hela innan ägguthämtning, om vi kommer så långt. Jag hade också en fråga om det blodprov jag lämnade innan jul för att mäta AMH-värdet. Såhär i efterhand skulle jag nog inte ha frågat.
Det gick väl inte helt bra, om jag säger så...
På frågan om mediciner och samtal med läkaren fick jag svaret att "det kan jag säga redan nu att vi här på kliniken använder INTE någon av de mediciner du nämner. Det är det andra kliniker som håller på med." Jag fick också svaret att jag skulle vända mig till min behandlande läkare på mitt hemsjukhus. Och jag ställde mig lite frågande till vem det är, vi har träffat ALLA och får inte välja, och vi har aldrig sett röken av ett samtal med läkare på vårt hemsjukhus "bara" för att prata igenom behandling och liknande. Vi har bara varit där för ultraljud och när något strulat med kroppen. Jag förklarade att jag enligt tidigare läkare har antikroppar i blodet som arbetar emot mina egna celler och att jag därför fick Prednisolon. Då fick jag frågan "hur tog de reda på att du hade de antikropparna då?". Jag hade verkligen stora problem att inte börja gråta. Hur som helst så förtydligade sköterskan att de enbart hjälper till med ägguthämtning och återföring.
Och så var det med det.
Inte för att låta negativ, men jag tror att jag hade otur med mitt första samtal med kliniken. Jag kände mig verkligen inte bra bemött.
På AMH-frågan fick jag först svaret att jag kunde vända mig till mitt hemsjukhus, men jag kunde också få det av sköterskan direkt. Mitt värde är 2 (vad jag förstår är värdet 5 toppenbra, och 1 eller mindre, dåligt, det har jag läst mig till på klinikens hemsida). Hon tyckte att det var bra.
Och så var det med det.
Jag är så ledsen. Förtvivlad, snarare. Jag funderar på om det är så att vi hamnar i sådana här situationer för att vi kommer via vårt landsting till en privat klinik. Att vi liksom ses som paren som åker på ett bananskal och ska vara tacksamma för att vi får viss privat vård "gratis". Vi är tacksamma. Men det här känns inte bra.
Varför får vi aldrig några förklaringar? Är det jag som har missförstått hela den här grejen, undrar jag? För mig är det här en skitviktig grej och inte något att "chansa" sig igenom eller göra lite med lillfingret. Jag gör saker och ting helhjärtat, så även detta. Och jag fattar inte varför jag inte kan få förklarat för mig varför de inte använder sig av exempelvis Prednisolon, eller hur ett AMH-värde på 2 kan vara bra när det låter ganska dåligt. Det kanske är så att de har andra "knep" för att hämma ett aggressivt immunförsvar, eller de kanske inte alls tror på teorin att immunförsvaret har så stor betydelse. Men vi skulle då behöva få det hela lite mer förklarat för oss. OCH, det kanske viktigaste, vi var rädda för att det skulle bli lite som att börja från ruta ett igen i och med bytet av klinik.
Precis så känns det nu.
Jag är så ledsen.
Så...när jag hade lagt på bröt jag såklart ihop. Och när jag hade brutit ihop en stund ringde mamma. Hon hjälpte mig att tänka klart för en stund och påminde mig om att jag hade berättat att jag träffade en bra läkare på mitt återbesök efter strulet med hysteroskopin i höstas, och föreslog att jag skulle ringa och försöka få prata med honom. Så jag kontaktade Fertilitetsmottagningen på mitt hemsjukhus. Och den bra läkaren hade blivit verksamhetschef för kvinnokliniken och hade därmed ingen tid för patienter, typiskt nog, men jag har fått en telefontid med en annan läkare som också är bra i övermorgon. Jag hoppas på att kunna få några frågetecken uträtade då.
Jag är så kluven, än vet vi ju faktiskt inte om allt går vägen fram till återföring och därför är det onödigt att göra detta alltför stort nu, men samtidigt vill vi att allt ska bli rätt OM vi kommer dit.
Denna galna värld. Det är en mardröm som inte verkar ta slut. Om jag inte hade kontaktat kliniken idag hade vi inte suttit ledsna nu, och vi hade framför allt inte haft ännu fler frågor.
Ibland kanske det är bättre att inte fråga så jävla mycket.
