Att gråta över en korvsnutt
Idag går vi in i vecka 21 (20+0). Jag har ju hittills tyckt, och nästintill skrävlat lite med hur stabil jag har känt mig i humöret. Orolig har jag ju varit så att det räcker och blir över, men jag har känt mig mer jämn i humöret än innan graviditeten. Det får jag nog ta tillbaka nu. Jag hoppas att det är tillfälligt, men jag har under några dagar varit väldigt trött och igår hade jag en känsla av att vilja gråta nästan hela dagen. Helt utan anledning, vill jag vara noga med att poängtera. Igår kväll blev det tvärstopp i diskhon i köket, jag var så trött att det kändes lite som att bestiga ett berg att hänga tvätten och jag kände mig stressad över att inte ha hunnit det jag tänkt hemma i veckan, så strax innan läggdags brast det. Jag kände mig frustrerad över att jag inte tar tag i saker på samma sätt som förut, och "det mesta" var fel, helt enkelt. Mannen tittade på mig med stora ögon och undrade vad som hände...Imorse när klockan ringde kände jag likadant. Jag var så trött att jag var yr. Så när jag skulle ta upp en korvsnutt ur frysen kom tårarna igen. Jag har aldrig tidigare i mitt liv gråtit över en korvsnutt. Jag vill skylla på hormonerna.
Nu sitter jag på tåget och efter en skön cykeltur till stationen känns det bättre igen. Jag längtar till semestern då jag hoppas på att få lite mer sömn och lite mer ork att ta en sak i taget lite som det passar.
