När ska resan hit sluta spela roll?
Vi njuter av dagarna och av livet. Alvida är livet själv på något vis, hon är så mycket mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Kanske är det därför jag blev lite chockad när hon kom. Hon var så fulländad och så full av liv. Mina katastroftankar hade inte gett utrymme för att tänka på en frisk, levande bebis.
Jag funderar en del på vägen hit. På resan. Resan som har satt djupa spår. Ännu har den stor betydelse för mig, trots att vi har fått vår bebis. För vissa kanske den slutar spela roll när barnet har fötts, jag är lite mer av ältande karaktär än så. Däremot är det inte så att jag tänker enbart jobbiga eller sorgliga tankar om det vi har gått igenom, jag kan samtidigt känna mig stolt och stark och glad över att vi faktiskt har fixat det.
Jag skulle vilja prata mer om det, dela med mig. Massor av par kämpar fortfarande, vissa kämpar för alltid. Vi har varit lyckligt lottade och ändå är det det absolut tuffaste jag har gått igenom i livet. Fler behöver få kunskap om vad ofrivilligt barnlösa går igenom.
Jag har, av respekt för min man som inte tycker att det är "något att berätta", inte varit jätteöppen med våra behandlingar och hur vårt liv har sett ut. Våra familjer, mina kollegor och nära vänner vet, men i övrigt har jag legat lågt. Förutom här på bloggen. Jag önskar att jag skulle kunna dela med mig på fler sätt.
