Storken har flugit vilse...

I vilket fall som helst är det ju bra att polypen är borta, jag får försöka se det så.

Vi är oförklarligt barnlösa. Jag funderar ganska mycket på om det är så himla oförklarligt när mitt immunförsvar är aggressivt, när det finns på papper att jag har antikroppar i mitt blod som arbetar mot mina egna celler? När vi har varit i kontakt med läkarna har vi ändå fått känslan av att det skulle kunna fungera för oss att bli gravida på naturlig väg också...det må vara mikroskopiska chanser, men konstigt nog så hoppas vi. Människor i vår omgivning försöker peppa oss efter missfallet med att mena att det kan bli lättare att bli gravid efter ett missfall. Trots att jag vet att det är en sanning med modifikation så är uppenbarligen hoppet det sista som lämnar människan. Jag vill liksom se framför mig hur min livmoder nu är perfekt för ett embryo och hur det plötsligt uppdagas att jag är gravid helt naturligt (förutom den lilla detaljen att man måste ha samlag för att det ska kunna inträffa, men i tanken är jag ett par månader fram)! Jag hoppas på miraklet. På att få känna den ständiga klumpen i magen släppa och bli ett minne blott, på att få köpa mina första mammakläder och på att känna mig som en kvinna i mängden. Jag hoppas på att få slippa hormoner i tablett- sprut- och vagitorieform. Jag hoppas på att mardrömmen blir en solskenshistoria.

Det är konstigt, för vi har hoppats så många gånger förut på att det "bara ska hända", och vi har blivit besvikna varje gång. Sannolikheten att det bara händer bör vara oerhört liten, med tanke på all hjälp vi fått och det ändå inte hänt. Ändå finns den. Sannolikheten. Den som gör att vi kämpar vidare. 

Att veta att sannolikheten blir betydligt större när vi får hjälp gör att vi orkar kämpa ännu lite till.

Nu väntar ett samtal till Fertilitetsmottagningen...

Det blev nådastöten idag. En jobbig helg, en trött själ och ett hjärta fullt av sorg gjorde att meddelandet om att kollegan ska få en bebis i april blev som att trycka på en knapp. Gråtknappen. 

Det handlar inte om att hon och hennes pojkvän inte är värda det. Det behöver jag egentligen inte heller skriva. Det handlar om att det är en rutten orättvis värld där inte alla som vill kan få barn. Om jag blir glad för andras skull? Jag skulle mer vilja påstå att jag förstår hur glada de är. Det kanske låter som att jag saknar empati, men jag tror att fler ivf:are känner igen sig. Längtan vet inte längre några gränser, orken till att glädjas över att alla andra (som givetvis är en sanning med modifikation) får det jag mest och helst av allt i precis hela världen har velat ha i två år men inte lyckats få, trots hormoner i sinnessjuka mängder, finns inte längre. Jag känner bara sorg. 

Hur känner då inte den gravida kollegan, när hon ska lämna beskedet till mig? När hon vet att jag kommer säga grattis och vad roligt men hon kommer att kunna genomskåda min frustration och avundsjuka utan att anstränga sig det minsta. Det kan verkligen inte vara en lätt sits.

Så.

Det positiva är att det inte var nån infektion. 

Men jag är uppgiven över att motvinden håller i sig. Jag har slut på ork att hålla modet uppe. Jag tycker att jag har gjort det rätt bra efter missfallet. Hållit uppe modet alltså. Jag har jobbat som vanligt och har dessutom lyckats fokusera på jobbet rätt bra. Men nu känns det som att jag inte orkar. Det här var liksom droppen. Ganska konstigt kanske, med tanke på att jag nu har fått hjälp så att blödningen förhoppningsvis slutar. Jag kanske borde vara glad. Istället bara gråter jag. Jag känner mig totalt slut och likgiltig. Jag misstänker att det är en kombination av allt kring kroppen som inte fungerar som jag vill och att jag känner mig stressad på jobbet och över min jobbsituation. Jag vill dra täcket över huvudet. Jag vill ha en fungerande kropp och ett jobb i staden där jag bor. 

En fungerande kropp skulle innebära ett barn. Det skulle innebära att jag blev gravid och förblev så i nio månader. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ett barn. Och allt jag gör spelar roll. 

Om jag motionerar gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag ligger i soffan och tar det lugnt gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag går och lägger mig tidigt för att få ordentligt med sömn gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag äter mer ekologiska livsmedel gör jag det för att lättare bli gravid. 

Jag är så trött på att göra allt för att bli gravid. Jag vill motionera för att jag tycker om det, ligga i soffan för att jag känner för det, sova mycket för att det gör mig pigg och äta ekologiskt för att det får mig att må bra. Och visst, i förlängningen får säkert allt som får mig att må bra mig att lättare bli gravid, men jag orkar inte med de ständiga tankarna på det. Jag vill att den här resan ska ta slut nu. Jag vill leva som vanligt, vara glad utan att tänka på hur bra för fertiliteten det borde vara att jag är glad. Den här jävla fertiliteten. Jag är less på ordet. Less på tanken. Less på innebörden. 

I min beskrivning är jag ganska fåordig, så jag tänkte ge er en lite mer långdragen version nu. Den kommer mycket troligt att bli uppdelad i flera inlägg. Jag börjar från allra första början i vår ägg- och spermiehistoria.

 

Vi bestämde oss ganska tidigt i vår relation för att vi ville ha barn tillsammans. Vi hade båda längtat länge efter barn (jag efter ett första och min man efter fler) och familj och eftersom vi känt varandra en tid innan vi blev ett par och båda var i närheten av 30-årsåldern (jag 28 på väg till 29 och min man 30 på väg till 31) kändes tiden mer än inne att försöka skapa ett liv. "Vi ska leva som vanligt" var orden vi sa den dagen vi bestämde oss för att bilda familj. Det gick ganska bra i ungefär fem månader. Stressen och frustrationen ökade för varje gång mensen kom, men vi pratade en hel del om det och lugnade oss med att "det har ju faktiskt inte gått ett år än, de allra flesta lyckas ju inom ett år". Det gick ytterligare några månader och jag kände att jag hade svårt att hantera nederlaget varje månad när mensen kom. Eftersom min man redan hade ett barn tillskrev jag misslyckandet mig själv och min kropp. Livet kom plötsligt att handla om att räkna dagar, kissa på stickor, fundera på äggkvalité, googla på hur man boostar fertiliteten, planera samlag osv. Många andra tankar och känslor från tidigare i livet kom också i kapp mig under den här tiden, och allt tillsammans gjorde att jag hamnade i en depression och blev sjukskriven under några månader. Jag var totalt slut mentalt. Runt omkring oss fullkomligt ploppade det ut barn och det kändes som att jag gick i en grå dimma. Vi var uppenbarligen inte räknade till skaran "de allra flesta". När ett år hade gått kontaktade vi fertilitetsmottagningen i vårt landsting för en utredning.

 

Utredningen tog sammanlagt någon månad att genomföra. Den visade...inget anmärkningsvärt..."det ser fint ut". Passage i äggledare, friska äggstockar, egen ägglossning, något sämre sköldkörtelvärde som skulle korrigeras med Levaxin men annars bara fint. Mannens prover visade heller inget anmärkningsvärt och förklaringen till varför det inte fungerade uteblev. Vi är oförklarligt barnlösa. Däremot ansåg läkaren att just eftersom att allt verkade okej skulle troligtvis Pergotime inte hjälpa oss nämnvärt, och vi blev erbjudna att "direkt" börja med IVF. Där och då kändes det som en skjuts i rätt riktning (vilket det fortfarande naturligtvis är, även om det inte känns så) och hoppet återvände.