Storken har flugit vilse...

Det absolut jobbigaste med behandlingarna är alla orosmoment. Så det kändes lite extra jobbigt att bli förkyld igen just nu. Det här kanske låter jättedumt, men påverkar det äggens utveckling/tillväxt?  Ibland tänker jag att det är extra orättvist att just jag ska behöva gå igenom allt detta. Alltså, ofrivillig barnlöshet önskar jag ingen! Men jag är en orolig själ, och har alltid varit. Så just nu vet min oro inga gränser. Inga gränser alls. Därför känns det som lite extra otur att få kämpa med allt detta. 

Injektionsstarten då...jo, den gick strålande tycker jag. Trots att det var ett år sedan sist kändes det väldigt bekant. Förra året sprutade jag 150 enheter och blev på gränsen till överstimulerad, nu har jag ju högre dos och oroar mig då givetvis för det. Å andra sidan är som sagt första VUL redan på torsdag och detta är en annan metod, så jag måste nog lite på att de har koll på min dos. 

Så skönt att slippa Synarelan nu!

Låt nu äggen frodas! 

På min fråga om Prednisolon förklarade hon att det egentligen inte finns studier som stödjer att det skulle ha effekt, och det är inte rutinen om man inte har haft tre missfall, men hon sa att om det känns bättre att få det som stödmedicin i samband med återföring kan hon skriva ut det till mig. Hon förstod våra funderingar när vi bara fick ett "nej" utan någon förklaring. Samma sak gällde också Trombyl, om jag vill så kan hon skriva ut det. Progynon används inte i samband med färskåterföringar sa hon. Jag köper hennes resonemang.

Sedan kom vi till AMH-frågan. Hon förklarade att 0.8 och under är inte så bra, men att värden mellan 1-4 är helt normalt. Värden över 5 är ofta tecken på PCOS. Så, hon tyckte att 2 var ett bra värde och att jag inte skulle oroa mig för det. 

Tänk vad mycket bättre det känns så fort någon tar sig tid att prata och förklara. Jag känner mig mycket lugnare och framför allt gladare. Nu ska vi "bara" besluta vilken väg vi ska gå...med eller utan mediciner. Läkaren tillade också att det, givetvis, är bäst med så lite mediciner som möjligt. Jag har inte tänkt klart kring detta, och jag och mannen har inte pratat ihop oss heller, men nu känner jag mig lite hoppfull igen. 

Och apropå hoppfull, så har blödningen kommit idag. Imorgon bitti sprayar jag mina sista puffar och imorgon kväll startar jag med injektioner. Gonal F, 187,5 enheter. På torsdag den 13/2 är det dags för första VUL och blodprov. Det känns som att det gick väldigt fort hux flux, jag minns det som att det tog mycket längre tid till första VUL:et förra behandlingen. Men det är ju en annan metod den här gången förstås. Det bästa med det hela är att jag snart slipper sprayen! Tack för det!

Hur som helst...så har gårdagen lett till både bra och dåliga saker. Jag är av naturen en ganska drastisk person. Jag har lättare att dra åt det pessimistiska hållet än åt det optimistiska. Jag tycker ändå att jag har varit (ovanligt) öppen och positivt inställd till klinikbytet, visst har jag känt oro, men det tror jag kanske att de flesta skulle göra. Det är viktiga saker, liksom. Igår blev jag inte lika positiv längre. Det känns så bortkastat att ha gått igenom tre återföringar till "ingen" nytta. Att inte få utgå ifrån det som fungerade när vi såg vårt första plus vid sista återföringen känns så meningslöst. Jag har, som ni förstår, redan tappat i princip allt hopp. Det känns som att jag redan har tagit ut misslyckandet och sörjer. Det är det negativa som gårdagen bidrog till.

Det positiva däremot, det är att det gav oss tillfälle att diskutera vad vi har för plan nu. Vi känner likadant för detta jag och mannen, och det känns skönt. Han blev riktigt förbannad när jag berättade om samtalet, han har tidigare bara tagit för givet att vi ska få utgå från tidigare behandling. Vi pratade om varför det känns som att vi blir hänvisade fram och tillbaka hela tiden och inte får svar. Och kanske är det så som jag skrev igår, vi kanske måste köpa oss behandling för att känna oss omhändertagna?! Det är säkert en svårighet både för hemsjukhuset och de upphandlade klinikerna att ha exakt koll på vem som gör vad i såna här lägen där sjukhuset köper tjänster privat, och även om jag tycker att det är helt fel att det ska vara så, så verkar det vara ett trist faktum. Vi kände oss lite "runtslängda" även i Falun, men det var aldrig ett problem att ringa dit och fråga saker, och de lyssnade alltid på vad vi hade att säga. De utgick också alltid från den tidigare återföringen och ändrade, korrigerade medicinering osv. 

Så...eftersom vi nu har påbörjat den här behandlingen ser vi såklart om den leder till några ägg och embryon, och om vi inte lyckas köper vi behandling i Falun så småningom. Trots känslan av hopplöshet känns det skönt att vi tillsammans har kommit fram till en plan B. Det lugnar mig lite, även om allt detta känns som ett hårt slag i magen. 

Nu ska vi, som sagt, inte dra på för stora växlar av detta eftersom vi inte vet hur varken nedreglering, stimulering eller befruktning kommer att gå. Detta kanske är tankar i onödan om det skulle visa sig att behandlingen avbryts, men det är ganska ofrånkomligt att fundera i en sådan här situation. I alla fall för en tänkare som jag. 

En annan positiv sak efter gårdagen är att jag har tagit kontakt med kuratorn igen. Jag hoppas på att få en tid snart. 

Jag känner att det är mycket tråkiga saker på bloggen, och att det har varit det en tid nu. Men livet är så just nu. Just nu också...

Kram på er!

Idag hade jag planerat att ta kontakt med kliniken i Uppsala. Så gjorde jag också. Jag hade frågor om de mediciner jag fått i samband med de två senaste återföringarna (Prednisolon, Trombyl, Progynon), för vi har inte hört något om annat än nässprayen och sprutorna. Vi undrade mest om vi får prata med läkaren om det hela innan ägguthämtning, om vi kommer så långt. Jag hade också en fråga om det blodprov jag lämnade innan jul för att mäta AMH-värdet. Såhär i efterhand skulle jag nog inte ha frågat. 

Det gick väl inte helt bra, om jag säger så...

På frågan om mediciner och samtal med läkaren fick jag svaret att "det kan jag säga redan nu att vi här på kliniken använder INTE någon av de mediciner du nämner. Det är det andra kliniker som håller på med." Jag fick också svaret att jag skulle vända mig till min behandlande läkare på mitt hemsjukhus. Och jag ställde mig lite frågande till vem det är, vi har träffat ALLA och får inte välja, och vi har aldrig sett röken av ett samtal med läkare på vårt hemsjukhus "bara" för att prata igenom behandling och liknande. Vi har bara varit där för ultraljud och när något strulat med kroppen. Jag förklarade att jag enligt tidigare läkare  har antikroppar i blodet som arbetar emot mina egna celler och att jag därför fick Prednisolon. Då fick jag frågan "hur tog de reda på att du hade de antikropparna då?". Jag hade verkligen stora problem att inte börja gråta. Hur som helst så förtydligade sköterskan att de enbart hjälper till med ägguthämtning och återföring. 

På AMH-frågan fick jag först svaret att jag kunde vända mig till mitt hemsjukhus, men jag kunde också få det av sköterskan direkt. Mitt värde är 2 (vad jag förstår är värdet 5 toppenbra, och 1 eller mindre, dåligt, det har jag läst mig till på klinikens hemsida). Hon tyckte att det var bra. 

Och så var det med det. 

Jag är så ledsen. Förtvivlad, snarare. Jag funderar på om det är så att vi hamnar i sådana här situationer för att vi kommer via vårt landsting till en privat klinik. Att vi liksom ses som paren som åker på ett bananskal och ska vara tacksamma för att vi får viss privat vård "gratis". Vi är tacksamma. Men det här känns inte bra. 

Varför får vi aldrig några förklaringar? Är det jag som har missförstått hela den här grejen, undrar jag? För mig är det här en skitviktig grej och inte något att "chansa" sig igenom eller göra lite med lillfingret. Jag gör saker och ting helhjärtat, så även detta. Och jag fattar inte varför jag inte kan få förklarat för mig varför de inte använder sig av exempelvis Prednisolon, eller hur ett AMH-värde på 2 kan vara bra när det låter ganska dåligt. Det kanske är så att de har andra "knep" för att hämma ett aggressivt immunförsvar, eller de kanske inte alls tror på teorin att immunförsvaret har så stor betydelse. Men vi skulle då behöva få det hela lite mer förklarat för oss. OCH, det kanske viktigaste, vi var rädda för att det skulle bli lite som att börja från ruta ett igen i och med bytet av klinik. 

Precis så känns det nu. 

Jag är så ledsen. 

Så...när jag hade lagt på bröt jag såklart ihop. Och när jag hade brutit ihop en stund ringde mamma. Hon hjälpte mig att tänka klart för en stund och påminde mig om att jag hade berättat att jag träffade en bra läkare på mitt återbesök efter strulet med hysteroskopin i höstas, och föreslog att jag skulle ringa och försöka få prata med honom. Så jag kontaktade Fertilitetsmottagningen på mitt hemsjukhus. Och den bra läkaren hade blivit verksamhetschef för kvinnokliniken och hade därmed ingen tid för patienter, typiskt nog, men jag har fått en telefontid med en annan läkare som också är bra i övermorgon. Jag hoppas på att kunna få några frågetecken uträtade då. 

Jag är så kluven, än vet vi ju faktiskt inte om allt går vägen fram till återföring och därför är det onödigt att göra detta alltför stort nu, men samtidigt vill vi att allt ska bli rätt OM vi kommer dit.

Denna galna värld. Det är en mardröm som inte verkar ta slut. Om jag inte hade kontaktat kliniken idag hade vi inte suttit ledsna nu, och vi hade framför allt inte haft ännu fler frågor. 

Ibland kanske det är bättre att inte fråga så jävla mycket. 

Nu är jag också helt inne i "spraybubblan" igen. Bubblan där allt handlar om behandlingen och ingenting annat känns relevant att lägga energi på. Att jobba är ett sånt exempel, det känns totalt oviktigt just nu. Jag är helt ofokuserad och eftersom jag inte kan tänka uträttar jag inte direkt stordåd. Jag vet inte om den här bubblan är dålig eller bra. Är den någon slags mekanism för att liksom fokusera på det stora i behandlingen, eller är den av ondo för att den gör vardagen betydligt jobbigare? Jag vet inte riktigt... 

Jag blir lite kass i halsen av Synarelan. Det bränner och svider. Och smakar riktigt trist, men det skrev jag i mitt förra inlägg. Det där med att det bränner kan ju ha att göra med förkylningen också, jag vet inte riktigt vad som är vad...

...jag konstaterar i vilket fall att det är (som pensionärer brukar säga) "huvudet upp och fötterna ner" än så länge.

Jag har ju såklart hunnit oroa mig lite också. Idag har orosmomentet varit om Synarelan stod för varmt, alltså över 25 grader, när jag just hade hämtat den. Så...för att jag ska slippa oroa mig under hela nedregleringen köpte jag en innetermometer idag. Lite har jag lärt mig av terapin hittills ändå :), bland annat att göra något konkret åt oroskänslorna. Och det verkar vara lugnt med temperaturen, så nu ska jag försöka släppa det. Det verkar vara en hel del olika bud kring förvaringen. Förra gången hade jag alltid sprayen i kylskåp, men apotekaren som sa att Synarelan ska förvaras i rumstemperatur men ej över 25 grader. Så...jag litar på det.

Ha en fortsatt skön kväll! Kram på er!

Tack för era kommentarer och pepp!

Kram och tjing för idag! 

Hur som helst, så ska jag spraya med Synarela den här gången, förra gången hade jag Suprecur. Är det någon av er som har erfarenhet av att byta på detta sätt? En fördel verkar dock vara att jag bara behöver spraya 2 ggr per dygn istället för som tidigare 3 ggr. Skönt! Förra gången ställde jag klockan varje dag på 6.00, 14.00 och 22.00. Att använda Synarela kommer att innebära att jag slipper spraya lika tidigt på morgonen. På vardagar spelar det ingen roll, däremot kan det vara skönt att kunna sova lite längre på helgerna. Jag har inte fått fullständiga instruktioner ännu, de skulle tydligen komma på posten sa sköterskan i torsdags...ännu har de inte kommit, men jag hoppas på imorgon. 

Jag funderar en del kring taktiken för denna behandling. Taktiken för att hantera vardagen, och livet över huvud taget. Jag tänker ungefär så här:

1. Jag ska vara lite snällare mot mig själv den här gången. Snällare på så sätt att jag ska försöka tänka på att det är okej att ta en dag i sängen om det behövs. Om huvudvärken tar kål på mig, eller om det har varit en vakennatt med massor av tankar. Det är okej att inte försöka vara hård och stark och köra på. Det är jag inte innerst inne, så varför lura både mig själv och andra? 

2. Jag ska tillåta mig att vara en "jobbig" patient. Förra året innebar trots allt framsteg eftersom jag faktiskt för en kort stund var gravid, så att nu byta klinik innebär en del oro och frågor. De frågorna ska jag ställa, istället för att grubbla i min ensamhet och må dåligt. Jag ska försöka tillåta mig själv att framföra mina önskemål.  

3. Jag ska ta hand om mig själv bättre än förra gången. Motion funkar bäst för att skingra tankar, så jag ska tvinga både mig själv och mannen att tvinga mig ut i friska luften när oron blir som värst. Jag vet att det hjälper, och trots att jag har svårt att ta initiativet när livet känns som jobbigast är det vad jag mår bäst av. Jag inleder också nedregleringen med att gå på en ansiktsbehandling nästa vecka, vilket verkligen känns lyxigt och ett sätt att peppa mig själv lite extra. 

Hur ser det ut nu, trots att jag läser bloggarna ni har som kommenterar har jag inte stenkoll, är det någon som sprayar samtidigt som mig?

Nu är det dags för någon slags tillbakablick på det här året. Det mesta av året har jag redan avhandlat i separata inlägg, men jag tänkte göra en liten sammanfattning, mycket för min egen del också. 

Ibland, eller egentligen ganska ofta, har det här året känts som ett riktigt kaos av känslor, tankar och mediciner. På det stora hela känns 2013 som ett riktigt mörkt och jobbigt år. Men det har trots den känslan funnits en del ljusglimtar. Jag tänkte att jag ska försöka sortera lite bland allting. Jag ger en kort tillbakablick på behandlingen först av allt, men för mig är det viktiga i sammanfattningen hur jag har mått, inte egentligen vilka mediciner jag har tagit. Den medicinska biten är snarlik för de flesta som genomgår IVF, upplevelser däremot kan säkert skilja sig åt. 

Om du har följt bloggen ett tag är det som kommer nu säkert inget nytt, men håll till godo om du vill, annars kommer ett nytt år med nya möljigheter snart =). 

Antal IVF-behandlingar: En. Nio ägg, fem befruktade (ICSI), tre fina blastocyster efter odling. En till mig, två till frysen.

Antal återföringar: Tre: en färsk blastocyst och två frysta. Av de frysta återföringarna var en i ostimulerad cykel, den andra i stimulerad (Progynon och Lutinus)

Antal graviditeter: En. Sista frysåterföringen. Missfall v. 6, fredagen den 13/9.

Mediciner: Suprecur, Gonal-F, Ovitrelle, Lutinus, Progynon, Prednisolon, Trombyl. Levaxin dagligen.

Komplikationer efter missfallet: Blödningar i tre och en halv månad.

Åtgärd: Hysteroscopi gjordes den 18/11 där de fann polypvävnad som visade sig vara "låtsaspolyper" av graviditetsrester. Jag har inte fått det ordentligt förklarat för mig vad analyssvaret var i medicinska termer, men vad jag förstår finns det polyper som kan bildas vid/av graviditet och som egentligen inte är "riktiga" polyper. Jag har förstått det som att det var sådana som fanns i min livmoder. 

Första mens efter missfallet: 3/12.

...den har inte varit att leka med...

Om jag skulle uppskatta mängden hopp och förtvivlan så skulle jag nog säga att 2013 har innehållit 100 kg hopp och 1000 kg förtvivlan och ännu mer sorg. 

Kroppsligt jobbiga saker: viktuppgång, trötthet, svullen mage vid stimulering och efter ägguthämtning. Jag hade en hel del huvudvärk under nedregleringen men tror att jag klarade mig bra från biverkningar trots allt. När jag tänker tillbaka på tiden under behandlingen får jag dock kalla kårar längs ryggraden, så en dans på rosor var det verkligen inte. Och det är kanske inte jättekonstigt med tanke på hur mycket hormoner som manipulerades. 

 

Blödningarna efter missfallet tog fullständigt knäcken på mig. Över huvud taget har det varit otroligt frustrerande att känna att kraften inte räcker till det jag skulle vilja göra, och att liksom ha fullt upp med att bara hålla huvudet över vattenytan. Den känslan har jag haft hela året, oavsett om jag har varit under behandling eller inte. Det går inte att föreställa sig hur mycket en sån här grej tär på både kropp och knopp innan man själv upplever det. 

Jag har inte känt igen kroppen under det här året, vilket har varit otroligt jobbigt.  Den har känts tung, mjuk och i obalans. Trots att jag har fått någon månad att återhämta mig mellan varje återföring har jag inte känt att kroppen har hunnit ikapp ordentligt. Det jag kanske längtar efter allra mest när det gäller kroppen är att få känna mig stark igen. Jag längtar efter kontroll.

Psykiskt jobbiga saker: Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst. Det går inte att sätta ord på alla känslor jag har haft under året som gått. I början av året kände jag mest hopp, men så snart jag startade nedregleringen så kom oron. Oron för allt som kunde gå fel. Oro och hopp blandat blev lite som en sprängladdning inuti hjärtat, och när det stod klart att vårt första försök hade misslyckats trodde jag att jag skulle dö. På riktigt. Det är nog den besvikelse och sorg jag har haft svårast att hantera i år, det var en hemsk insikt att förstå att vår jobbiga kamp skulle behöva fortsätta, och att IVF inte genast hjälpte oss. Såhär i efterhand, med fler misslyckanden i bagaget, känns det som att vi var lite naiva när vi startade behandlingen. Men vi ville så gärna tro. Och många lyckas ju faktiskt också på första försöket.

Förutom att hantera all sorg som har varit det jobbigaste jävligaste jag har varit med om så har det varit jobbigt att lämna över all kontroll över min egen kropp till läkarna. Jag har känt mig totalt maktlös. 

Frustration går kanske lite hand i hand med maktlösheten, men så mycket frustration som jag har känt under de två senaste åren i mitt liv har jag aldrig känt förut. Det har ju också lett till en hel del ilska. Periodvis har ilskan gjort mig bitter. Inte så lite bitter heller, måste jag medge. 

Jag har känt en hel drös med negativa känslor och tänkt lika många negativa tankar under året som gått. Under de få veckor som jag var gravid kunde vi inte glädjas fullt ut på grund av att jag blödde, så 2013 har helt klart varit ett riktigt riktigt orosfyllt år med ganska få glädjestunder. Sommaren var dock härlig och gav tid för återhämtning både för kroppen, sinnet och relationen. 

Om jag ska försöka se något positivt så har det här året givit mig några viktiga insikter. En av dem är att jag har förstått att människor inte kan förstå hur det är att gå igenom det här. Jag är så glad att jag har slutit fred med den tanken, eftersom jag vid ganska många tillfällen har känt mig frustrerad över känslan att människor inte förstår. Jag kan aldrig kräva av någon att förstå, och när jag insåg det försvann lite av min bitterhet. 

En annan insikt, som både är jobbig och bra samtidigt, handlar om att jag har förstått att vissa saker måste jag leva igenom. IVF och ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Efter varje misslyckat försök är besvikelsen, förtvivlan och uppgivenheten olidlig. Sorgen vet inga gränser. Efter lite återhämtning lägger sig besvikelsen något och vardagen ska återgå till det "normala". Men sorgen finns kvar. Och det är just det...sorgen finns kvar. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar hemma från jobbet, drar täcket över huvudet eller går i terapi. Sorgen finns kvar, och jag måste lära mig leva med den. Leva trots den. Jag tror att den här insikten har gjort mig lite starkare, även om jag såklart hade hoppats få slippa den. Jag har blivit bättre på att få vardagen att fungera trots att jag mår dåligt, helt enkelt. Bra eller dåligt är kanske lite oklart, men eftersom jag kommer att vara lika barnlös om två veckor som jag är just idag tror jag att det är till viss del positivt. 

Nu är det bara några dagar kvar på 2013. Nästa år hoppas jag ger oss nya möjligheter. Men jag måste erkänna att jag inte är hälften så hoppfull som jag var förra året vid den här tiden. 

Och jag är livrädd. 

För att tvingas leva med sorgen länge till. 

Må 2014 bjuda på mirakel!

Gott nytt år till er alla! 

Kram

Nästa inlägg tror jag ska få bli någon slags sammanfattning av 2013. Jag tänkte tillbaka på åren som har gått häromdagen. För två år sedan var vi sprängfyllda av hopp. Vi hade försökt under några månader men trodde givetvis att snart...

för ett år sedan var vi betydligt mindre hoppfulla, men vi hade genomgått fertilitetsutredning och hyste ändå hopp för det faktum att vi skulle få hjälp. Vi hoppades att snart...

Nu, ett år senare har vår fått känna på ännu mer sorg och besvikelse gång på gång, även om två veckor var ett plus. Det känns som att förhoppningarna sakta sakta har lämnat mig under den här tiden. Innerst inne är hjärtat fullt av krampaktigt hopp, snart...men den brutala verkligheten kommer emellan och stör. 

Som sagt, en sammanfattning av Ett IVF-år kommer snart. 

Kram på er, och tack för fina kommentarer i mitt förra inlägg! Ni ger mig det där hoppet som finns i hjärtat!

För mig känns det viktigt att fler pratar mer om ofrivillig barnlöshet och IVF (eller alternativa sätt att få barn), samtidigt är det svårt när en av de mest privata sakerna i en relation blir offentliga. Det kan också vara så att det i relationen finns olika uppfattningar om vad som är okej att dela med sig av till andra, och vad som inte är det. 

För mig är det någon slags räddning att prata om det vi går igenom och jag har inte direkt känt att det är svårt att prata om alla delar, däremot brukar jag försöka tänka på om människor vill eller behöver veta vissa saker, för att hejda mig lite i det jag berättar om. Jag tänker just nu på hur relationen förändras under processen. För oss har det varit något omgivningen frågar ganska lite om. Troligtvis för att det är väldigt privat. Samtidigt är det en stor del av hela den här resan. Att orka hålla ihop. Att orka vara rädda om varandra. För oss har det gått sådär i perioder. Det har funnits perioder då jag har funderat över beslutet att genomgå IVF, enbart på grund av att det sliter något enormt på vårt förhållande. Vi har väldigt olika sätt att hantera  sorgen och frustrationen och det har i perioder varit det svåra. Ibland kan jag sitta bredvid min man i soffan och känna hans kropp mot min, men mentalt känns det som att vi är ljusår ifrån varandra. Det kanske heller inte är konstigt, eftersom det är jag som kvinna som "utsätts" kroppsligen för alla hormoner och kroppsliga förändringar. Men även om det inte är konstigt så är det något jag har tyckt och tycker är jobbigt. Under de senaste månaderna har jag känt det väldigt tydligt. Det är inte min man som har gått på de sju (eller hur många de nu är) läkarbesöken efter missfallet. Det är inte min man som har en kropp som är helt fucked up och där hormonerna, polyperna och Gud vet allt löper amok. Det är inte min man som ser blodet varje gång han går på toaletten och som hela tiden måste tänka på infektionsrisken. Det är heller inte min man som försöker känna graviditetssymptom i två veckor efter återföringar eller ägglossning.

Min man är fantastisk, det här handlar inte om det. Han gör vad han kan för att stötta. Men till slut kan han inte göra mer (vilket säkert också är mycket frustrerande för honom). Det är fortfarande min kropp, och även om han kanske önskar att han hade kunnat göra hysteroskopin istället för mig för att underlätta, så funkar det inte. 

Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om att vi kämpar för att få ett barn tillsammans. IVF är en parbehandling, men fysiskt är det utan tvekan mest påfrestande för kvinnan. Jag tycker att vi har blivit bättre på att ta tillvara på tiden och varandra ju längre tiden har gått, för varje misslyckad återföring har vi varit "snällare med varandra". Men vi halkar givetvis snett ibland. Då är vi frustrerade, ledsna och arga på varandra istället för på situationen. Då tänker vi (vi har pratat om det, så jag vågar säga att vi tänker lika på den här punkten) på om det kommer att finnas någonting kvar av oss om det inte skulle bli några barn. 

I somras hade vi en paus mellan frysåterföringarna. Vi lade hela barngrejen åt sidan under ett par månader. Då märkte vi att vår relation blev betydligt bättre. Det var en underbar insikt, att förstå att det grå som lagt sig över oss inte var där för att stanna för gott. Det tror jag har gjort mig lite lugnare i den tunga period som har varit under hösten. Det är alldeles för många orosmoment inför, under och efter en IVF-behandling för att jag ska orka oroa mig jättemycket för relationen samtidigt. 

När vi är mitt uppe i att förbereda min kropp för återföring på ett eller annat sätt, eller precis har misslyckats finns det absolut ingenting i vår relation som har blivit bättre. Men konstigt nog har vi lärt oss saker under resans gång, både om varandra och oss själva. Det pratas en del i media just nu om lyckliga falska fasaden vi människor målar upp i sociala medier. Jag skulle vilja slå ett slag för den osminkade verkligheten! Det är för jävla jobbigt att drabbas av ofrivillig barnlöshet och/eller att genomgå IVF. Det spelar ingen roll om jag är under hormonbehandling eller inte, det är jävla jobbigt så länge resan pågår. Det påverkar precis allt i livet, vare sig jag vill eller inte. Visst är det positivt att vi kan dra positiva lärdomar och i perioder komma närmare varandra som par. Men det jobbiga tar inte slut för det. Kanske kan det vara jobbigt att prata om, att liksom erkänna att vi just där och då håller på att ta knäcken på varandra. Men jag tror att det är viktigt. För att det är så livet är när vi genomgår IVF. Och för att det är den osminkade sanningen. 

Jag vet inte hur andra uppfattar sina relationer under en sådan här process. Jag vet att många tycker att det är tufft, men som allt annat är det troligtvis högst individuellt. Jag vill inte på något sätt generalisera med mitt inlägg. Dela gärna med er av hur ni upplever det, både positivt och negativt!

Kram på er, och pussas med partnern :)!

Det här tar knäcken på mig. På riktigt. Fysiskt är det värsta att känna att kroppen inte fattar nånting. Inte nog med att kroppen inte klarar av att hålla kvar en graviditet, den klarar inte ett missfall heller...(jag vet innerst inne att det inte är min egen kropps fel, men just idag är jag bara bitter) Psykiskt är det som ni förstår av mitt bittra uttalande, en fullkomlig tortyr. Imorgon är det sju veckor sedan missfallet och jag blöder fortfarande. Det kan aldrig vara normalt. 

Det är en otroligt märklig känsla att vara mellan behandlingar. I synnerhet när kroppen strular och jag känner att jag måste få hjälp med det. Jag känner mig ensammast i hela världen.

Kanske stämmer påståendet "inget ont som inte har något gott med sig".  Vi har tagit beslutet att låta min kropp och mitt psyke återhämta sig resten av året. Nu är det inte längre så lång tid kvar av året, men för att få åtminstone en liten chans att känna igen kroppen kommer vi att vänta med allt vad hormoner heter till efter nyår. Sist jag pratade med Fertilitetsmottagningen om det sa sköterskan där att jag kunde spraya lite längre över jul och nyår om vi ville komma igång med nästa behandling trots att vi inte skulle hinna äggplock och återföring innan årets slut. Men nu har vi bestämt oss för att vi tar nya tag nästa år oavsett om vi skulle kunna starta ett långt protokoll alldeles innan jul. Vi vill kunna njuta åtminstone lite av jul och nyår, och jag känner inte att nässpray och ännu mer ovisshet än vanligt skulle bidra positivt till den njutningen...jag känner helt enkelt att jag inte skulle klara av det ännu, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag tror att det kan vara bra för oss. För mig. För kroppen. För hjärnan. Nästa år blir ett bättre år. (?!)

Det första är blödningarna. I onsdags och torsdags var de helt bra. Helt underbart. Jag tycker att det har varit en ganska bra vecka, delvis på grund av att blödningarna har blivit väldigt mycket bättre. Det kändes som att kroppen var på väg åt rätt håll. Tills i fredags kväll. Då började de om igen. Jag har verkligen känt mig glad i veckan, för första gången på länge. Vi har gjort lite roliga saker på kvällarna och jag har varit till frissan. Igår åt vi brunch och bowlade med min familj, och jag kunde verkligen se fram emot det tidigare i veckan (det hör inte till vanligheterna att jag ser fram emot aktiviteter. Jag brukar mest bäva för dem på senare tid). Men i fredags kväll när jag konstaterade nytt, färskt blod var det lite som att dra ner en rullgardin. Det känns ungefär som att jag inte får vara glad. Jag funderar såklart på om det är något som är fel. Jag är kallad till det "obligatoriska" cellprovet och har tid om någon vecka och blir orolig för att det har något med cellförändringar att göra...jag blir lätt hypokondrisk i sådana här situationer, men det känns verkligen konstigt att det bara fortsätter när allt såg "bra ut" på undersökningarna. Och det är ju inte bara en undersökning jag har gått igenom, utan att låta alltför bitter...jag vill bara dra täcket över huvudet. 

Det andra är tjockheten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Det är jobbigt att inte känna igen kroppen. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på vad andra människor tänker om mig. Jag känner mig ofta folkskygg, för att jag inte orkar få de där tankarna om att andra människor tycker att jag har blivit rund. Jag har alltid varit ganska dålig på att tycka om min kropp, och det har funnits perioder tidigare i livet då jag har tränat för mycket och ätit för lite. Jag vet att andra värderar mig, och den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen outtalat förväntar sig vissa saker. Till exempel att vi ska skaffa barn. Det var drygt ett år sedan vi gifte oss och vi har i mångas ögon varit tillsammans mer än "tillräckligt länge" för att det ska vara dags nu. Alla oskrivna kriterier som kan uppfyllas har uppfyllts. Nu menar jag alltså omgivningen i betydelsen bekanta som inte vet vad vi går igenom. Vi har bara berättat för de närmaste. De människor jag hejar på och pratar några ord med, men inte berättar något personligt för är de som är värst att träffa på. Jag kan nästan se hur de granskar min mage (eventuellt kan jag också inbilla mig, men känslan är den). Jag vill bara gömma mig. Eller skrika det är inget däri så du kan sluta stirra. Jag gör inget av det, såklart. Jag känner mig mest bara ledsen. Det märkliga är att jag känner mig stressad och pressad att liksom försvara eller förklara mig. Varför jag ser ut som jag gör just nu. Det känns på något sätt som att jag har misslyckats dubbelt upp. Jag har en rund mage men ingenting önskvärt inuti. 

Och samtidigt....så är det helt åt helvete att jag ens ska tänka på det här viset. Jävla kroppsideal och jävla värld.