Storken har flugit vilse...

Missfall. Vi kom till vecka 6. Jag vet inte hur vi ska orka. Förutom att det är vår snöflinga som väljer att inte stanna är det också vårt ljus i mörkret som försvinner. Det är vårt hopp om att det äntligen var vår tur. Vår glädje över att slippa ha pausknappen i livet intryckt. Vår dröm om att bli föräldrar och få känna den totala lyckan. Allt blöder bort. Nu väntar en höst med nässpray och sprutor. Blodprover och oro. Vi vet inte var den kraften ska komma ifrån.

Blödningarna fortsätter, idag har de tilltagit. Jag har pratat både med IVF-kliniken och Fertilitetsmottagningen om dem, och det är föga bot för min oro. Även om de säger att det kan vara som det ska så tar oron över. Efter jobbet (som jag för övrigt aldrig kom fram till idag på grund av tågstrul) fick jag ett smärre sammanbrott efter att jag tagit mitt-på-dagen-lutinusen. Jag konstaterade mer blod både i trosorna och på applikatorn och fick känslan av att det lyckliga håller på att tas ifrån oss. Och så googlade jag. Även det föga tröst. Såklart. Både igår och idag har varit stressade dagar så imorgon ska jag försöka att inte anstränga mig och se vad som händer. Vi vill ju så gärna ha Flingan kvar! På lördag åker vi till Sardinien på en veckas semester och jag önskar inget hellre än att kunna koppla av under veckan.

Snälla Flingan stanna! Jag erbjuder ju mat, husrum och massor av kärlek resten av ditt liv! Till en början det varmaste och lugnaste husrum du kan tänka dig!

Plus!!!

Vi vågar nästan inte tro på det. Jag har fortfarande blödningar så jag är såklart orolig att flingan ångrar sig och väljer att inte stanna. Men JUST NU är det plus! Vi tjuvtestade igår på RD 10, efter att ha fått ett svagt plus i fredags, alltså RD 8. Det svaga pluset vågade vi absolut inte tro på, i synnerhet inte med tanke på blödningarna. Jag var stundtals helt övertygad om att det svaga pluset var ett tecken på att flingan hade fastnat för en stund men snabbt ångrat sig. Däremot försökte vi se det som att så här nära har vi aldrig varit och det är ett stort framsteg. Vi bestämde oss att testa igen på söndagen, alltså igår. Jag sov uselt och gav upp strax efter 5 igår morse. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag såg ett klart och tydligt plus. Eftersom det är det enda som står på mannens önskelista inför födelsedagen imorgon rotade jag fram en tom godispåse (i brist på presentpapper) och slog in stickan. Påtagligt sömndrucken fick han en lite för tidig födelsedagspresent.

...jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det...så jag testade idag igen. Det är fortfarande plus! JUST NU är det plus. Snälla flingan, välj att stanna!

RD 8 idag. Blöder lite idag också. Eftersom jag blev stimulerad innan FET den här gången och inte fick ägglossning har jag (för första gången på snart två år) haft lite dålig koll på när mensen ska komma... Och till min besvikelse så kom jag fram till att idag är dagen då den skulle komma om allt var som vanligt. Det känns ju som ett väldigt dåligt tecken. Samtidigt lever hoppet då sköterskans ord klingar i huvudet "skulle du få en blödning kan du försöka ta det lugnt i några dagar och se vad som händer"... Jag vågar knappt andas. Och toabesöken är förknippade med klump i magen och noggrann analys av pappret. Kan det inte vara vår tur nu?

...och jag blöder lätt sedan i morse. Vaknade i natt av ont i mage och rygg och tänkte att antingen kommer mensen eller så betyder det något bra. Det verkar inte betyda något bra. Jag har haft ont hela dagen, mest i ryggen. Jag orkar knappt ens bli ledsen. Men det kommer jag att bli när minuset visar sig. Testdag är först på tisdag och med tanke på att jag tar trippeldos Progynon känns det märkligt att mensen kommer redan. Så konstigt nog hoppas jag ändå fortfarande.

Mitt alias på bloggen är som bekant "Ett tomt rum". Det har flera betydelser. Det största tomma rummet finns inuti mig. Att vara i 30-årsåldern och ofrivilligt barnlös är värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. För många är inte vägen till barn spikrak, men oavsett krokig eller ej så har alla i vår bekantskapskrets som har partner och som inte aktivt valt att leva utan barn passerat den. De har barn. Vissa har hunnit med flera. Och de är det bästa som har hänt. Såklart. De mjuka små varelserna som så drastiskt förändrar livet och innebär total lycka och villkorslös kärlek. För de flesta. Kanske blir livet med barn inte som förväntat. Kolik, depressioner, hyperaktivitet eller funktionsnedsättning. Oavsett hur det blir är barn meningen med livet sägs det. Och jag tvivlar verkligen inte på det. Oavsett hur det blir vill jag vara en av dem som inte kan hålla en telefonkonversation utan att bli avbruten av barnskrik eller bus, jag vill vara en av dem vars största problem är såriga bröstvårtor (inget illa menat, jag har förstått att det kan vara väldigt jobbigt!), en av dem som får göra upp ett schema med mannen för sömnlösa nätter och en av dem som får vända i dörren till mataffären på grund av mitt hysteriska eller nerbajsade barn i kundvagnen. Jag vill vara en av dem! Livet med barn föder inte alltid glädje, det förstår jag. Att vara gravid kanske blir det värsta jag har upplevt, om jag får uppleva det någon gång. Men jag är redo. Hade jag för en enda millisekund tvivlat på om jag var redo hade jag aldrig aldrig utsatt mig för den situation vi befinner oss i just nu. Det är en mardröm där ovissheten tar knäcken på oss. Jag känner mig halv. Och jag längtar så förbannat!

Jag är helt sänkt. Hormonerna gör sig påminda kan jag lova. Det här är värsta ruvningen hittills, och det krävs väl inte raketforskning för att påstå att det har att göra med att jag aldrig tagit så mycket mediciner under ruvning förut. Jag skulle kunna gråta hela dagarna. Jag känner mig personlighetsförändrad, skitjobbigt. Att försöka jobba och fixa vardagen är inte lätt just nu.

Söndag och snart arbetsvecka igen. Dagarna går ofantligt långsamt. RD 3 bara...det upptar i princip all min vakna tid just nu och tar en hel del på krafterna. Förhållningsreglerna från läkaren denna gång var promenader och cykling (inte jogga :(), ta det lugnt och göra saker jag blir glad av. Idag har jag haft en labil dag. Började morgonen med att gråta en skvätt och vara rädd för den sorg och uppgivenhet som kommer att infinna sig om det inte går vägen den här gången heller. Jag är skräckslagen. Efter det lilla sammanbrottet tog jag mig i kragen och gick ut i solen en stund, och sedan blev det lunch hos vänner. Så dagen slutar bättre än den började kan jag konstatera. Igår tog jag en långpromenad och lyssnade på Hannah och Amandas fredagspodd, ett säkert kort för att bryta negativa tankar. Jag har en del biverkningar av den höjda dosen hormoner och Prednisolonet och det känns väldigt bra att röra på sig... Förutom den lilla detaljen att ha underlivet fullt av vita kladdiga vaginaltabletter är jag öm i underlivet, spänd och svullen runt magen och aningen förstoppad. Jag är hemskt trött också, men det tror jag beror mer på mina ständiga tankar än enbart medicinerna. Så för att sammanfatta lite kan jag konstatera att även denna gång är den psykiska utmaningen flera gånger värre än den fysiska.

Ja, det får väl bli allt för nu! Hej så länge!

Snöflingan är på plats. När vi träffade läkaren frågade jag hur det här med den uteblivna ägglossningen påverkade chanserna denna gång, och fick förklarat för mig att Lutinus ersätter mitt gullkroppshormon som kroppen själv skulle ha producerat om jag hade ägglossat. Det skulle alltså inte påverka våra chanser negativt. Vad mer då, jo en del mediciner och vitaminer:

Lutinus 3 ggr/dag
Progynon 3 ggr/dag
Prednisolon 1 ggr/dag
Trombyl 1 ggr/dag
D-vitamin 2 ggr/dag
Folsyra 1 ggr/dag (som alltid)
Levaxin (som alltid) 1 ggr/dag

Jag kommer att vara sprängfylld av hormoner efter de här veckorna. Oavsett graviditet eller inte...

...är nu upptinad ringde de nyss och berättade. "Det ser fint ut" blev utlåtandet. Fy vilken klump i magen jag har haft hela morgonen. Nu byts den ut mot ruvningsklumpen. Den där klumpen när jag inbillar mig allt som tänkas kan vad gäller gravidsymptom. Håll tummar och tår nu!

Imorgon är det torsdag. FET kl 14.40. Labbet ringer innan 12 och berättar om det blir nåt eller ej. Grymt jobbig väntan. Jag känner mig inte alls stabil idag. Mannen och jag blev ordentligt osams tidigare och jag vill bara dra täcket över huvudet och vakna när väntan är över. Finns det kvinnor och män som inte blir stressade av IVF- behandlingar? Jag förstår inte hur de beter sig i så fall. Jag vill bara gråta. Och jag som skrev häromdagen att jag kände mig glad. Tvära kast kanske ni tycker, och det är precis så det är. Ömsom förväntansfull och hoppfull, ömsom förtvivlad. För tänk om det aldrig kommer att funka...

Gårdagen då, den bjöd på sol, värme och middag med tjejkompisar på kvällen. Det var jättetrevligt och gav energi. Det var längesedan vi träffades så det blev ju en del "catching up", bland annat berättade jag lite om vår behandling. Det är nog verkligen inte lätt för människor runt om oss heller, slog det mig när tystnaden lade sig efter att jag berättat. Det blir liksom lätt tung stämning när vi pratar om det. För mig är det inte längre nåt konstigt eller intimt att berätta vad som försiggår, men det är svårt för andra att förhålla sig till. De kanske är rädda för att säga något som tas på fel sätt, eller rädda att verka nyfikna. Eller rädda att jag ska bryta ihop såklart. Jag kräver ingenting av de människor som känner till och hör vår berättelse. För mig är det bara skönt att få prata om det, precis som för de flesta skulle jag tro när de går igenom svåra perioder i livet. Den jag pratar med behöver inte förstå (för mitt uppe i allt inser jag att förstår det gör man inte förrän man upplever det) eller känna att hen behöver säga nåt "klokt". Jag är glad bara inte locket läggs på, för då känns det ensamt.

Håll tummen för vår snöflinga imorgon! Hej så länge!

Sitter på tåget och vill börja med att tillägga att det förra inlägget inte producerades på arbetstid! Jag hade nätproblem i morse när jag skrev det och kunde publicera det först mitt på dagen.

Jag har känt mig rätt glad idag. Eller, jag har känt mig rätt glad en längre tid. Orostankar och den jobbiga ovissheten har jag också, men i det stora hela känner jag mig glad. Jag vet inte om det har med medicineringen att göra, men jag känner mig stabil. Det är lite sådär att jag tycker det är konstigt att folk inte påtalar att jag ser ut som en ny människa (lätt egocentriskt haha), för jag känner mig som en ny människa efter sommaren. Kanske är det därför jag känner mig extra rädd inför detta FET också. Jag vill behålla den härliga känslan av att ha kraft!

En kollega hade sett Bourne Ultimatum igår och citerade ur filmen "tro att det bästa händer men förbered för det värsta" (ungefär så). Det är väl det som är utmaningen. Jag förbereder så mycket för det värsta att jag inte riktigt vågar tro det bästa.

Det får nog bli allt för idag, ikväll blir det motion och fix på altanen.

Har varit på ultraljud nu. Det gick sådär. Fortfarande inga tecken på ägglossning, och slemhinnan "bara" precis 8 mm...så inga underverk direkt. Nu blir det så att vi trots utebliven ägglossning ska köra på, jag ska börja med Lutinus idag och fortsätta med Progynon, och på torsdag är det dags för FET. Om upptiningen går bra. Vi känner oss förvirrade. Det kändes på nåt vis som en nödlösning när det inte blev som läkaren tänkt från början. Det kändes som att chanserna att lyckas minskade... Men kloka människor har sagt till mig att jag ska ha tillit och tålamod. Jag ska försöka med det.

Så var ultraljudet gjort. Slemhinnan bör tydligen vara mellan 8 och 12 mm. Min är på 7,7 mm...inte tillräcklig med andra ord. Det som kändes ännu mer frustrerande var däremot att det inte fanns några tecken på ägglossning, som måste ske innan återföringen. Idag är jag på cykeldag 14, och i vanliga fall brukar jag få omslag på stickorna dag 14, 15 eller 16. Och jag brukar som sagt känna av den flera dagar innan. Att det inte fanns någon stor äggblåsa förklarar att jag inte har känt något. Tydligen kan Progynonet lura kroppen att inte förstå att den ska ägglossa. Hur som helst, jag ska nu vänta. Och testa med stickor fram till och med torsdag. Om inget omslag har synts till då blir det en ny tripp till IVF- kliniken på fredag för ultraljud. Och vad som händer efter det vet jag inte. Denna väntan... Det kändes jättejobbigt när vi åkte hem idag, jag hann gråta en skvätt och känna den där välbekanta frustrationen över alla orosmoment. Det kändes som en dålig start efter semestern och uppgivenheten kom tillbaka för en stund. Nu har jag hämtat mig lite och ska krypa ner i soffan och titta på en film. Egentligen var det kanske inte dåliga nyheter...det var väl snarare inga nyheter...hej så länge!