Att vara föräldraledig är det bästa som finns! Jag har ju som bekant varit less på att pendla under ganska lång tid, egentligen flera år. Känslan av att inte riktigt orka de långa resorna och dagarna har också förstärkts av det jobbiga som behandlingarna och barnlösheten förde med sig. Men nu känns det som att jag verkligen får lön för all möda. Att få vara ledig (ja, än så länge känner jag mig verkligen ledig, trots att det givetvis är fullt upp ibland) med den finaste tjejen som finns, att få promenera varje dag, sitta ute i solen om den visar sig, titta på någon serie på TV, städa mitt på dagen eller att ägna en hel dag åt att sitta och förundras över hur perfekt Alvida är, det är helt oslagbart! Det är så bra att jag blir tårögd när jag skriver (alltså, det här med att få barn har resulterat i att min sträcka till tårar har förkortats
avsevärt. Och då var den inte särskilt lång förut heller...).
Våra dagar har liksom tagit form vid det här laget. Alvida sover bra, och vaknar runt 5 och vill ha mat (det är trots tidig timme senare än jag behövde gå upp när jag jobbade, så redan här är jag nöjd). Efter det går vi isäng igen, och om vi inte har något planerat sover A ofta till runt kl 9. Jag gör henne ofta sällskap om det inte är något speciellt jag behöver fixa. Idag gick jag upp strax efter 7 och åt frukost i lugn och ro.
När A vaknar där på förmiddagen är hon ofta hungrig igen. Om det inte är panik med maten myser vi lite, pratar och ibland tar A en morgonträning i gymmet. Sedan dags för att byta från pyjamas och starta dagen. Jag brukar ofta ta mig en dusch där någonstans, A gör mig sällskap i babysittern.
Efter förmiddagsmaten och mammadusch myser och busar vi lite till, tränar nacken och lite sånt. Jag brukar göra mina mammamage-övningar samtidigt, A är nöjd när jag är bredvid och kan prata lite med henne samtidigt och tycker att det är lite spännande när övningarna piper.
Sedan brukar det vara dags för en tupplur för lilla Loppan och lite beroende på vad som behöver fixas i hemmet gör jag det, eller så tar vi en barnvagnspromenad. Eller både och.
Eftermiddagarna brukar bestå av ett mål mat för A och det som "inte hinns med under förmiddagen"- om vi inte har varit ute så går vi ut, annars så pysslar vi inne. Alvida brukar ta en kortare tupplur också, lite längre om hon ligger i vagnen.
Mannen kommer hem runt kl 17, och vid det laget brukar A och jag ha soffhäng. Hon brukar sova en stund i min famn och jag brukar titta på gamla avsnitt av Grey's.
Ett kvällsmål runt kl 19-20, lite bus och sedan brukar det vara godnatt runt klockan 21. Oftast somnar Alvida i min famn, hittills har det funkat väldigt dåligt att lägga henne i sin säng och försöka få henne att somna där utan att vi också går isäng. Igår kväll var dock första kvällen som vi lyckades lägga henne och hon fortsatte sova själv i sin säng efter att hon somnat i min famn (utan att vi gick isäng). När vi har försökt med det tidigare för att få en liten stund i soffan bara mannen och jag har hon vaknat så fort jag har gått nedför trappan.
Ungefär så ser vår vardag ut. Jag är medveten om att vi är bortskämda med sömnen och jag njuter verkligen av det så länge det varar, jag har förstått att det kan vänta andra tider runt hörnet. Jag tror att en del av den bra sömnen beror på ersättningen, att hon blir ordentligt mätt och står sig länge. Åtminstone vill jag tro det de dagar jag sörjer som mest att amningen aldrig kom igång.
Det vi inte har fått till är med andra ord en liten stund för oss själva på kvällen, mannen och jag. Hittills har vi inte reflekterat så mycket över det eftersom det ju liksom bara "är som det är" när inga andra lösningar har funkat, men jag kan känna att jag saknar det. Jag saknar honom. Jag hoppas att det kommer att fortsätta fungera att lägga henne i sin säng efter att hon väl har somnat. Eller åtminstone att det kommer att funka fler kvällar än det har gjort hittills.
