Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

Vecka 17 (16+3) och tre miljoner på Lotto

Publicerad 2014-06-01 18:22:36 i Allmänt

Söndag idag och jag har varit "långledig" sedan i torsdags. Imorgon är det två veckor kvar till RUL. Jag har också mitt andra psykologbesök imorgon, vilket känns mycket välbehövligt. Igår tog oron helt över min hjärna, efter att natten varit lugnare än under hela graviditeten hittills med bara ett toabesök. Jag var stundtals övertygad om att nu är det kört. Vi var hem till svärföräldrarna en stund under förmiddagen och jag märker hur jag liksom försöker skoja bort min oro lite grann. De frågar hur jag mår och jag berättar att jag mår precis som vanligt, precis som innan graviditeten. Och så berättar jag med ett skratt att jag är jätteorolig. Omgivningen skrattar med. Jag förstår inte varför jag gör så, det finns INGET med den här oron som är roligt. Många människor i min närhet vet att jag är av orolig "sort" oavsett graviditet eller ej, och det är kanske inte konstigt att det blir lite som "the boy who cried wolf", men att jag själv försöker skämta bort det hela när jag på riktigt ligger sömnlös om nätterna blir som att jag kastar smuts på mina egna känslor. Och det är ju i och för sig sant, jag skäms verkligen för den här oron. 

När vi senare kom hem orkade jag inte hålla ihop längre. Jag bröt ihop. Mannen, som annars kan bli ganska trött på min oro (även om jag berättar långt ifrån allt jag oroar mig över för honom), tog mig lyckligtvis under sina vingar, fixade lite mellanmål, kramades och tog med mig ut på en skogspromenad. Det var nog exakt vad min oroliga själ behövde, när vi kom hem igen kändes det ett uns bättre. 

Under de här åren vi har längtat och kämpat har jag hunnit måla upp många bilder av hur det är att vara gravid. Inget av det jag har fantiserat om har stämt hittills. Ingenting alls. Jag har varit så redo för spykaskader och humörsvängningar, jag har längtat efter att gravidhormonerna ska kasta sig över mig, borra sig in och hänga sig kvar i byxbenet likt en arg hund. Jag har trott att magen kommer ganska fort, och att det ska kännas lite som något utanpå kroppen, inte som en helt naturlig del av mig. Och jag har verkligen haft god tid på mig att ladda upp för alla gravidsymptom.

Nu sitter jag här, utan en enda kräka i bagaget, utan någon direkt mage (den ser mer ut, och känns, som att jag har levt på smågodis i tre månader) och utan känsla av en endaste gravidhormon. Snopen, det är vad jag är. Glad, självklart! Men mest orolig för att det inte går vägen. Och det är så synd! 

Jag vill vältra mig i gravidsaker. Jag vill läsa böcker, köpa gravidkläder (vilket faktiskt skulle behövas, jag har inga byxor som känns bekväma just nu, godismagen är lite svullen), fantisera om föräldraledighet, våga snegla på barnvagnar. Och det kommer jag förhoppningsvis att hinna med. Men jag vill inte göra det i sista stund av anledningen att jag inte har vågat tidigare. Jag vill njuta av detta NU, igår, idag, när som helst. Jag vet bara inte hur man gör.

Vi har gjort fyra embryoåterföringar. Två IVF -behandlingar. Ett missfall. En depression, tre månaders blödningar efter missfallet, en hysteroskopi och två längre sjukskrivningar. Vid tiden för beräknad födelse har det tagit tre år, lite drygt. Det har varit den absolut jobbigaste tiden i mitt liv, trots att den också har innehållit en hel del bra saker. Det är klart som fan att mycket står på spel. Det gör det även för de som är gravida på naturlig väg. Om det händer något nu kommer vi återigen att hamna i allt det jobbiga som har varit. Jag är på riktigt skräckslagen. Men att jag låter skräcken ta över nu när vi faktiskt har kommit en bit på väg, när vi har nått ett delmål, är så bortkastat. Det är som att vinna tre miljoner på Lotto och sedan inte lösa in lotten. 

Kommentarer

Postat av: Annika

Publicerad 2014-06-01 19:47:12

Men du. Sådär är det för vissa. Min bästa kompis blev ju gravid 3 månader innan mig, av en slump, efter 4 år av IVF-försök och en nästan färdig adoptionsprocess. Hon var bara orolig och nojig och njöt inte ett dugg, målade tvärtom lite fan på väggen hela tiden vilket var jättestressande för mig som inte oroade mig särskilt mycket, men jag fick släppa det.

Men grejen med henne är att hon accepterade att det var så det blev för henne, och att det inte var så konstigt efter allt de gått igenom (13 behandlingar och fyra missfall, alla upptäcktes på VUL i vecka 8). Man får ha respekt för vad ni har gått igenom, och det måste du också ha för dig själv. Det är inte konstigt att du känner som du gör. Det är trist men i slutändan är det ändå bara slutmålet som räknas - hur du har mått under graviditeten är liksom en bisak. Och din bebis mår inte sämre av att du oroar dig.

Min kompis födde en superfin liten kille för snart 2 månader sedan och nu är hon hur cool som helst. Men skulle hon bli gravid igen är jag och hon ganska säkra på att samma sak skulle hända igen. Hon sa till och med det till mig härom dagen, att hon vet inte ens om hon vill för det var så jobbigt mentalt att vara gravid.

Acceptera att så här är det för dig. Och det är OK. Det är inte fluffiga moln utan varje liten grej kanske blir en liten kamp för dig, men det innebär också att allt blir en liten delseger. Du kommer att vara jätteglad när ni har beställt vagn. OCH orolig. Oron kommer att finnas bredvid dig hela tiden. Ta den i handen istället för att skämmas för den, då blir den bara hemskare att bära med sig.

Nu låter jag som en terapeut men jag säger detta med hela mitt hjärta och med erfaranhet från tidigare, samt min kompis så nära inpå.

Slutmål = frisk bebis i famnen.
Vägen dit = mindre viktig.

Stor kram

Annika

Svar: Tack snälla du för uppmuntran och kloka ord! Kram
Ett tomt rum

Postat av: Anonym

Publicerad 2014-06-03 14:47:35

Förstår dig till fullo... jag lever med i skräck... i vecka 8 nu efter otaliga ivf-försök utan embryon till frysen. Känns som om hjärtat ska stanna varje gång ngt sticker till, kniper åt eller man behöver gå på toa... försöker också ta oron i hand men det är definitivt inte lätt!!
Stora kramar

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela