Att våga tro
Jag har just kommit från provtagning hos barnmorskan. Vecka 13 (12+5 idag) och jag har svårt att smälta gårdagens ultraljud. Jag har sagt till mannen att jag verkligen ska anstränga mig nu för att våga tro på detta. Idag fick vi datum gör BF. 12:e november. Gravidappar i all ära, men för mig känns det mer verkligt att få höra det av barnmorskan.
Vi har resonerat fram och tillbaka kring när vi ska berätta för bonussonen om detta. Det är svårt att veta vad som blir rätt. Finns det ens något rätt? Vi resonerade i alla fall som så att nu är alla veckor lika riskfyllda, och att vänta till vecka 19 efter RUL känns lite långt, med tanke på att andra familjemedlemmar vet, och bonussonen är ju oss allra närmast både fysiskt och psykiskt eftersom vi lever tillsammans varannan vecka. Om något händer nu och framöver är det dessutom i princip omöjligt att dölja sorgen för bonussonen, så vi tog beslutet att berätta igår. Vi försökte också förklara att det än så länge är en väldigt väldigt liten och ofärdig bebis vilket gör att vi får hålla våra tummar för att den vill bo kvar i min mage och växa vidare. Hur som helst, så blev den sju- snart åttaårige bonussonen jätteglad och undrade på en gång vilket dagis den skulle gå på (han ville gärna att det skulle bli dagiset bredvid hans egen skola).
Det kändes helt ofattbart att berätta faktiskt. Jag fattar det inte nu heller...men för resten av vår vänskapskrets får nu nyheten vänta tills efter RUL.
