Imorgon går vi in i vecka 23 (22+0). Tiden går fortfarande ganska sakta, men så kanske det alltid är när man väntar på/längtar efter något. Om två veckor ska vi till barnmorskan igen. Mäta magen och lyssna på hjärtljud. Jag längtar! Då har jag dessutom semester, som jag ser fram emot det! Det har varit massor av strul i tågtrafiken senaste månaden och jag känner mig sliten trots att jag har varit ledig någon dag då och då. Nu när värmen har kommit känner jag mig ilsken också, jag tål inte värme särskilt bra, och det har visat sig att jag tål den
ännu mindre bra som gravid. Jag behöver bada när det är varmt, annars tycker jag att 20 grader är fullt tillräckligt. Men en och en halv vecka till ska jag nog klara av att härda ut.
Jag tänkte att det är dags för en "gravidsymptomuppdatering"...men den kommer inte bli särskilt innehållsrik...Förutom ett lite hetare temperament och ökade flytningar har jag inga symptom...magen har ju vuxit lite nu och jag känner rörelser, men i övrigt mår jag verkligen precis som vanligt. Lite långsammare, möjligtvis. Den här perioden "ska" väl, enligt barnmorskor och experter vara den bästa under graviditeten, så jag känner mig nöjd. Det var läskigare att må bra under den period som "brukar" vara den jobbiga. Oron gnager, jag oroar mig för något varje dag. Men lite bättre än tidigare går det allt!
En bloggerska jag följer har fått sin IVF-bebis i dagarna. Helt fantastiskt! Jag blir tårögd varje gång jag tänker på det. Det blir så verkligt på något sätt att det faktiskt är möjligt att det kommer ut en färdig bebis efter en sådan här karusell. Jag har fortfarande svårt att förstå.
