Anledningar att skriva
Jag har haft några bra dagar utan så stora besvär, hoppas hoppas hoppas att det har vänt! Jag tänker dock inte säga ifrån läkartiden på måndag...
I helgen pratade jag och mannen lite om vad vi har gått igenom. Det var ett år sedan embryoåterföringen som visade sig bli lilla A och jag tänker mycket på det. Mannen har svårt att förstå att det fortfarande är "en stor grej" för mig, och han har svårt att förstå varför jag vill berätta och prata så mycket om det. Jag upplever att han tror att det är för att jag vill ha sympatier/tyck synd om. Så är det verkligen inte! Jag har inte behövt medlidande under den här resan, däremot hade jag inte behövt samlagstips (efter många månader utan framgång har man provat allt och är expert på biologi, tro mig. Dessutom är samlag inte ens särskilt lockande när du måste bli sugen på beställning och när det står i kalendern, ordna så att kvällströttheten är som bortblåst runt ägglossning och se till att spermierna har fått bästa möjliga uppladdning.) Jag hade gärna sluppit kommentarer som "när din kropp är redo så blir det" (fuck redo, jag är 31 år och har haft mens sedan jag var 11, borde inte min kropp vara redo som de flesta andra?) eller klassikern "ni kan ju alltid adoptera" (Jag försätter mig inte i ett falskt klimakterium och sprutar magen full med hormoner om det hade varit vår plan. Och tvinga mig inte tänka på om alla behandlingar misslyckas är du snäll.)
Den allra största anledningen till att jag skriver är för att jag hoppas att det kan bidra till någon slags "avdramatisering" kring ämnet. Jag kan inte göra annat än att utgå ifrån mina egna upplevelser, och kanske, förhoppningsvis kan min resa hjälpa någon att få hopp, förståelse eller bara en stunds bloggläsning som "en i mängden". Det är helt enkelt mitt lilla bidrag till en ökad förståelse för vad ofrivillig barnlöshet kan innebära. Det går inte för en utomstående att förstå vad de drabbade går igenom, men att förstå att det inte går att förstå tror jag är lite av poängen. Att lyssna om det behövs, utan goda råd om själva barntillverkningen, tror jag är en av nycklarna till att verkligen hjälpa ofrivilligt barnlösa. Jag är fullt medveten om att människor försöker vara omtänksamma med den här typen av kommentarer. Det är inte riktigt så de uppfattas.
Jag skriver också för att det är terapeutiskt. Under behandlingarna och vår barnlösa tid kändes det periodvis nästan lika viktigt att blogga som att gå till min kurator. Det är en ventil som jag inte har (eller kanske inte vill ha) i min relation.
En annan anledning till att jag skriver är helt enkelt för att minnas. Det känns viktigt. Den här resan är den viktigaste jag har gjort i livet.
