Ett litet hjärta
Hjärtat slår! Allt ser bra ut hittills och just idag, just nu kan inte lyckan vara större! 7+3, allt enligt plan. Kom igen nu Bubblan, kämpa på!
Drömmar
Inatt drömde jag att jag av oklar anledning glömde bort och missade ultraljudstiden idag. Någon ny tid gick inte att få inom de närmsta två veckorna. Behöver jag säga att jag har sovit riktigt dåligt inatt?! Kl. 9.30 är det dags...alla världens tummar behövs!
Vecka 8 (7+0)
Nu är det en arbetsdag och två helgdagar kvar tills vi får veta lite mer om vad som händer i min kropp. Å jösses vad nervöst. Jag vet inte om jag längtar eller fasar-men det känns som både och. Jag ser framför mig hur skakig jag kommer att vara när jag hoppar upp i stolen. De som närvarar kommer nog att få hjälpa mig med det. Jag har också tänkt en del på hur de där sekunderna kommer att kännas när läkaren knappar på tangenterna för att ställa in ultraljudet, och vad hon kommer att säga om det inte ser bra ut. Eller om det ser bra ut. I vilket fall känns det som att det kommer att brista för mig-är det bra kommer jag att grina ihjäl mig av lycka och är det dåligt kommer jag grina ihjäl mig på grund av det...hu...låt nu tiden bara gå till måndag.
6+5
Så är det några dagar mindre kvar till VUL. Jag har så svårt att tänka mig att allt är som det ska när jag inte känner något...eller, inte mycket i alla fall. Igår var jag lätt illamående under både för- och eftermiddag. Dock inte så mycket att jag kände att jag ville kräkas. Jag har fobi för att kräkas, så jag kanske ska vara glad, men jag längtar verkligen efter något som kan göra det lite lättare att slappna av och våga tro. Inatt låg jag vaken och tänkte på måndagens läkarbesök. Om hon säger att det inte finns något foster, att något är fel...hur hanterar jag det? Det hålet som jag kommer att rasa ner i då, det blir nog det svartaste någonsin. Jag vill ju inte tänka så, men det känns ofrånkomligt när allt är så diffust. Kroppen är mest bara som vanligt. Jag tänkte göra en liten "symptomlista" utifrån vad jag läser om kan vara vanligt i denna vecka:
Illamående: Mycket lite och diffust. Möjligtvis är morgnarna lite extra jobbiga, jag mår lite "konstigt" då. Dock inte varje dag.
Ömma bröst: Inte direkt. De har spänt lite vissa dagar, men bara när jag har BH.
Molvärk: Ingen. Har inte haft en tillstymmelse till det under hela tiden. Vid ett par tillfällen som går att räkna på ena handen har jag känt som lite "pirrande" känsla i livmodern. Och när jag fick den första blödningen innan TD hade jag för ungefär en minut en mensvärksliknande smärta. That´s it. Det är kanske det som gör att jag är mest tveksam till att det finns liv därinne.
Kissnödighet: Nope. Jag går alltid upp minst en gång på natten och kissar, och någon natt har det nu blivit två gånger, men inte mer än så. I övrigt som vanligt.
Hård mage: Snarare tvärtom. Under de senaste två dagarna har jag haft riktig raketmage, sådär att jag måste springa på toa i panik.
Trötthet: Ja. Jag somnar väldigt fort, och kan somna lite när som helst. Jag har annars väldigt svårt att sova under dagtid, men nu har jag inga problem med små stödvilor. Jag skulle gärna gå och lägga mig vid 19 varje kväll, men det är också för att jag vill få tiden att gå och för att jag vet att jag ligger vaken varje natt.
Humörsvängningar: Nja, inte så mycket mer än vanligt. Vid något tillfälle har jag känt att jag blir förbannad så attt jag vill gråta för att någon är omständig eller liknande. Men i övrigt känner jag mig varken mer eller mindre labil än vanligt.
Övrigt: Jag har lite tydligare blodådror på ben och armar, och så känner jag pulsen tydligare i kroppen.
Så...det är klart att allt detta är individuellt och en hel del är jag lite tveksam till om man verkligen kan ta riktigt på allvar av allt som skrivs i gravidappar och allt sånt...men innerst inne gnager oron som aldrig förr.
Samtal
Jag ringde Fertilitetsmottagningen. Precis som jag befarade blev domen att avvakta. Jag försökte på alla sätt förklara att jag var orolig för utomkveds och allt annat, men utan resultat. Tidigast på torsdag kunde jag få tid för VUL, och då istället för tiden på måndag om en vecka. Och, precis som förra gången fick jag förklarat för mig hur vanligt det är med blödningar. Jag skiter i hur vanligt det är, så sa ni förra gången också och det gick åt helvete så jag litar inte på er, hade jag lust att säga. Men det sa jag naturligtvis inte. Jag och mannen hade en snabb överläggning om vad som är klokast-det är en evighet till torsdag också så det kanske är bättre att vänta till måndag som planerat och vara hyfsat säker på att hjärtat syns, om Bubblan fortfarande utvecklas. Bättre läkare på måndag också, så vi bestämde oss för det och hoppas på det bästa.
Blödningen har i vilket fall avtagit, jag ber till alla möjliga sorters högre makter att Bubblan fortfarande växer.
Vecka 7 (6+3) och blod
Allt kommer tillbaka från förra gången. Då fortsatte blodet i tre månader. Igår kväll började blödningen, och jag hoppas så innerligt att det beror på nåt annat än att Bubblan kommer ut. Jag har de senaste två dagarna till och med haft lite symptom och känt mig glad över det. Att se blodet var lite som att dra ner en rullgardin.
Jag vet inte om jag har berättat det, men jag "tjatade" till mig att få fortsätta med Lutinus åtminstone till VUL, och efter att tidigare inte ha haft en tillstymmelse till blod blev jag skärrad igår kväll när Lutinusen var helt fel färg. I natt har jag dock inte blödit, och jag hoppas att det stannar av nu.
Jag funderar på om jag ska ringa och tjata till mig ett läkarbesök. Det är väl dock lite oklart om det går att se något nu. Det är en vecka kvar till VUL idag. Men de bör åtminstone kunna se om Bubblan sitter på rätt ställe. Jag har haft ont i höger äggstock en del och oroar mig mycket för utomkveds...men jag ska ta morgonlutinusen och ta ställning efter det hur jag gör med det eventuella samtalet.
Vecka 6 (5+5)
Idag är det 10 dagar sedan testdag. Förra graviditeten tog slut på den 10:e dagen efter TD. Trots att jag vet att detta är en annan graviditet är jag så orolig. Fortfarande inga direkta symptom att prata om, ibland kan jag känna ett lätt illamående, men det är så lätt att jag inte vet om jag inbillar mig för att jag så gärna vill känna något. Lite tröttare än vanligt är jag, men det är samma sak med det, jag har inte sovit en hel natt på över tre veckor, vem som helst skulle vara trött.
Det som oroar mig mest är att jag inte känner någonting från magen. Bubblan, du finns väl där?
Hur går det här då...?...
...lite sådär va...vecka 6 (5+2).
Det här med googleförbud har verkligen inte gått bra. Och nu känner jag att jag måste skriva av mig lite, annars sprängs jag snart.
Jag är så nojjig! Omkring testdagen tyckte jag att jag hade en del symptom. Jag var svettig på nätterna, mådde en aning illa när jag inte ätit på länge, var lite gråtmild, kände min puls jättetydligt och hade ömma bröst (ömheten kom tillbaka efter det att de slutade ömma ca en vecka innan testdag, som jag skrev om för ett par veckor sedan).
Efter testdag tycker jag att i princip alla symptom har försvunnit. Jag vaknar på nätterna av att "det inte känns nåt" och får nästan panik. Det känns liksom så "lugnt" i kroppen att jag inte tror på att detta kommer att gå vägen. Tidigare ömmade brösten även på nätterna, nu ömmar de nästan ingenting när jag inte har bh på mig. Och idag tycker jag att de har slutat ömma helt och hållet.
Jag har nästan längtat efter molvärk, eller något tecken från livmodern, för där har det varit helt stiltje. Idag har jag ont i ländryggen och känner mig svullen om magen och lite "irriterad" i livmodern - och då börjar jag istället oroa mig för att Bubblan är på väg ut. Missfallet förra gången började med ryggont. Men jag vet också att jag har en bakåtlutande livmoder och brukar ha mer ont i ryggen än magen vid tex mens, vilket skulle kunna innebära att Bubblan faktiskt växer när det gör ont...men på något konstigt sätt vågar jag inte tro mer på det positiva. Det är lite som att hur kroppen än gör tror jag att det är dåligt.
Läkaren sa att chanserna att jag skulle bli gravid den här gången var optimala, och han bedömde dem till runt 30%. Om nu missfallsrisken är ca 25% är det alltså 75% chans att det fortsätter att gå bra. Inte ens när jag skriver det kan jag känna mig lugn. Det är lite som att jag bara väntar på att det ska gå åt skogen.
Allt det som händer kan vara både bra och dåligt. Jag önskar så att jag litade till att det blir bra. Och jag önskar så att jag SLUTAR LÄSA TRÅDAR PÅ FAMILJELIV! Fortsätter jag med det blir jag nog galen på riktigt snart.
Tror det är läge för en paus...
Jag jobbar på att vara glad. Inte bara rädd. Men det är ganska svårt...Ju mer jag tänker, läser och skriver, desto mer oroar jag mig och tvivlar på kroppens förmåga att fixa detta. Så jag har kommit fram till att jag ska försöka låta bli att både läsa bloggar och själv blogga under en kort tid. Jag vet inte om det kommer att hjälpa, men känslan är att jag på något vis behöver skärma av mig för en stund, ni vet som när man behöver hämta luft utanför IVF-bubblan ibland. Jag behöver, lite omvänt, fokusera på vår Bubbla i magen och hoppas på att jag kommer att kunna känna lite mer sinnesro.
Må så gott så länge, så säger jag "på återskrivande".
Kram på er!
Testdag
PLUS! Jag är gravid! Iiiiiih!
Jag skulle vilja studsa, skrika, gråta och allt möjligt som visar att jag är så GLAD! Men Bubblan ska ju stanna kvar också. Förra gången kom missfallet ungefär 10 dagar efter testdag. Jag är såklart livrädd också.
Jag hoppas att du har det så bra därinne Bubblan att du inte vill vara någon annanstans!
För min egen skull
Eftersom jag inte har sovit på flera nätter och blev så ledsen när blödningen kom igår kväll så stannar jag hemma från jobbet idag för att se vart det hela tar vägen. Trots att det inte är bra att jämföra vill jag för min egen skull dokumentera den här ruvningen och jämföra den med förra ruvningen som ledde till ett plus...i alla fall för en stund...
Förra ruvningen efter stimulerat FET nr. 2, IVF nr. 1, blastocyst, augusti/september 2013
- jag drack inget kaffe på hela semestern innan stimulering startade, inget heller under ruvning.
- jag drack inget vin under stimulering och ruvning.
- jag färgade inte håret, höll mig ifrån det under hela stimuleringen och ruvningen, dvs från tre-fyra veckor innan frysåterföringen och framåt.
- jag joggade tre ggr i veckan under hela våren och sommaren, fick ordination att inte göra det under ruvning, så då cyklade jag och promenerade när jag hade kraft.
- fick stödmediciner: Prednisolon, Progynon, Trombyl, Lutinus (3 ggr/dag) och Divisun (D-vitamin).
- Folsyra och Levaxin i vanlig ordning varje dag
- Chiafrön varje dag hela sommaren och under ruvning (Omega 3 och 6).
Kroppen under ruvningen med blastocyst augusti/september 2013
- ömma bröst i princip hela tiden. Jag konstaterade aldrig om det berodde på den kortvariga graviditeten eller Progynon och Lutinus. Fem dagar innan missfallet slutade brösten ömma HELT, men då hade jag också trappat ner på stödmedicinerna, så jag vet inte vad som var vad.
- lätt förstoppad efter återföring och framåt. Jag har annars en väldigt "snabb" tarm pga IBS, men jag upplevde det som att den helt plötsligt fungerade som "den ska", lugnt och fint.
- blödning startade på ruvardag 6 om jag inte minns fel, har inte kollat ordentligt bland inläggen. Den avtog sedan vid dag 9, för att sedan komma tillbaka och hålla i sig från dag 11 och framåt.
- tjuvtest svagt positivt på ruvardag 8.
- det kändes som att livmodern "pulserade".
- molvärk i ryggen framför allt , men även lite i magen efter ruvardag 6.
- törstig
- svettigare än vanligt
- kände mig totalt ogravid vad gäller svullenhet osv. Tror nästan att jag gick ner något gram för byxorna passade bättre än vanligt.
- arg, kände mig personlighetsförändrad då och då, blev arg för ingenting.
- öm på livmodertappen när jag tar Lutinus
Denna ruvning/behandling IVF nr. 2, januari-mars 2014, tvådagarsembryo
- inget vin under hela behandlingen, givetvis inte heller under ruvning.
- ingen hårfärg/toning under hela behandlingen, inte heller under ruvning.
- den här gången har jag druckit kaffe, både under behandlingen och ruvningen, men aldrig mer än två koppar per dag.
- jag har inga stödmediciner förutom klassikern Lutinus 3 ggr/dag.
- under behandlingen och ruvningen har jag tagit "multivitamin kvinna" och extra tillskott av D-vitamin (men svagare dos än Divisun).
- Chiafrön varje dag
- Levaxin som vanligt
- har promenerat cirka fyra-fem gånger i veckan (med undantag av sjukdom och extra trötta behandlings- och ruvardagar) under vintern och behandlingen, ibland kört intervallträning, dock inte så ofta att det skulle ha gett ordentlig effekt. Mest som ett utlopp för stress, och ingen intervallträning under behandling/ruvning.
Kroppen under denna ruvning
- ömma bröst fram till ruvardag 9. Då avtar ömheten helt.
- min annars snabba tarm verkar ha blivit ännu snabbare...även ovanligt gasig i magen framför allt under natt/tidig morgon.
- i princip ingen molvärk alls, ibland drar det lite i höger äggstock precis som det brukar göra för mig innan mens.
- har vaknat några nätter och varit svettig, också det precis som innan jag ska få mens.
- otroligt dålig sömn
- öm på livmodertappen då och då när jag tar Lutinus. Det gör inte ont varje gång.
- då och då lite "hjärtklappningskänsla".
- blödning på ruvardag 10, kväll. Lutinusen kommer ut rosa. Samtidigt molvärk och känslan av att en monsterblödning kommer. Värken avtar efter en ganska kort stund.
Analys (utan att påstå att jag bedriver raketforskning om dagarna): Det kan vara precis hur som helst den här gången (den här gången också). Ovissheten tär.
Håller andan
Natten till igår, alltså natten till RD 10, vaknade jag 02.50 och konstaterade att brösten hade slutat ömma. Helt. Efter det kunde jag inte sova en blund. Igår kväll kom Lutinusen ut rosa. Jag håller andan. Och gråter lite om vartannat. Bubblan, stanna!
Inbillning
Nu har jag inlett inbillningsfasen. Jag har nog alla symptom man kan tänka sig. Jag svettas, mår illa, är trött, har ont i magen...men...när jag kliver ut ur inbillningsbubblan är allt helt jävla som vanligt. Inte en tillstymmelse till symptom. Det är bara oron för blod som är där. Och såklart oron för ett misslyckande.
...och så är det det här med tjuvtest...att tjuva eller inte tjuva, är frågan. Jag kommer ha otroligt svårt att hålla mig till måndag (om inget blod kommit innan, vill säga) särskilt eftersom det är en arbetsdag och jag vet att om jag börjar dagen med ett minus upp i ansiktet kommer jag inte kunna åka och jobba. Förra gången tjuvtestade vi på RD 8 (av 12), vilket skulle innebära dag 11 nu, alltså på onsdag.
Det är en hel vecka kvar, och jag har nog faktiskt aldrig någonsin varit med om att tiden har gått så sakta. Jag tror det beror på att jag vet att det skulle kunna fungera, eftersom vi faktisk har sett ett plus en gång. Men tanken på att det kanske tar ett antal försök till innan vi eventuellt förhoppningsvis får se det igen skrämmer mer än någonsin.
Bubblan, är du kvar?
Idag RD 8. Jag har tagit det här med att känna efter till en ny nivå kan man säga. "Symtomletande version 2.0". Jag är fortfarande sjukligt trött, men det känns inte konstigt med tanke på hur spänd jag är. Igår kväll höll jag ut ända till kl 22 innan jag somnade. Idag har det blivit en promenad, men jag känner helst av allt för att ligga under en filt och...ja, om jag får välja, äta godis. Men så kul ska jag inte ha det, jag nöjer mig med filten och ett glas vatten.
Kom igen nu Bubblan, se till att fortsätta växa och fylla min kropp med massa bra hormoner!
Det tar på krafterna
Igår somnade jag 20.00 i soffan. Vaknade av väckarklockan idag 8.30 då det var dags för Lutinus. Jag är helt slut, men inatt har jag sovit bättre än jag har gjort alla nätter under hela veckan. Det blir inga större utsvävningar idag, har tagit en promenad och nu ligger jag i soffan och bläddrar i inredningstidningar. Jag önskar jag kunde sova mig fram till testdag.
