Storken har flugit vilse...

Jag försöker lösa problem jag har med att publicera inlägg från iPaden, hoppas på att det funkar snart! 

En dag kvar till vecka 38 och jag är knockad. Det är min sista arbetsvecka, men efter en dryg vecka med mellan tre till fyra timmars sömn per natt och väckarklockan på 4.30 gick musten ur mig idag. Jag har de senaste dagarna också haft samma problem som i somras, att jag "läcker något" och inte har vetat om det är flytningar, fostervatten eller kiss. I morse gick jag upp när klockan ringde och tog mig på något sätt till bussen. Men eftersom det tar ett par timmar totalt för mig att ta mig till eller från jobbet så kändes det olustigt att åka iväg och jag bestämde mig för att lyssna på min magkänsla och vände hemåt igen. Jag pratade med förlossningen som inte trodde att det var någon fara utan bad mig kolla om en binda blev genomblöt under förmiddagen. Det blev den som tur var inte, så jag hoppas att de har rätt i att det då är flytningar. Väldigt obehagligt är det ändå, det känns som att det rinner längs med benen (och ibland gör det det också). I vilket fall har jag passat på att sova idag. Jag har sovit i princip hela dagen i omgångar. Mycket av min oro kommer i kombination med trötthet, så nu känns allting lite bättre och jag ska alldeles strax sova igen. Jag har verkligen varit helt slut och det känns som att graviditeten nu har slagit till med all sin kraft. Både härligt och jobbigt. Michelingubbekänslan  är nog det som är mest jobbigt. Imorgon står klockan på 5.15, det känns som sovmorgon i pendlarvärlden. På torsdag är det dags för besök hos bm så då har jag tagit semester för att slippa åka fram och tillbaka för att enbart jobba halvdag. Fredag är det sedan dags att lämna arbete och kollegor för en tid framöver. Vad konstigt overkligt det känns. Men fantastiskt, givetvis! 

Fem dagar kvar att jobba. Sedan dröjer det förhoppningsvis inte jättelänge innan vi får träffa vår bebis. Någon vecka kan det i och för sig få dröja så jag hinner vila lite innan eldprovet. Jag förtränger förlossningen lite smått för att jag är så orolig för vad de där streptokockerna ska ställa till med, men jag har skrivit ett långt förlossningsbrev där jag uttryckt min oro och det känns lite skönt trots allt. 

Bilden är som vanligt inte tagen av en mästerfotograf, men kulan är där :) (v. 36 (35+1)). 

Livet springer förbi liksom...Imorgon vecka 36 (35+0) och jag är tjock. Besöket hos bm i måndags gick bra, det verkar fint i kulan. Jag har svullna händer och fötter och fått lägga vigselringen åt sidan nu. Jag har svårt att sova om nätterna, är uppe och kissar och har svårt att hitta en skön ställning att sova i. Fortfarande är bebisen lugn om nätterna, så det är inte den som gör det sömnlöst för mig. Efter denna vecka har jag två veckor kvar att jobba, det känns både som en evighet och samtidigt väldigt kort.