Igår ringde läkaren. Jag berättade som jag har upplevt det, att jag är bättre men när jag har mens känner jag mig helt förstörd. Hon visste fortfarande inte vad det kan vara, kanske är det helt enkelt så att mitt underliv inte klarade av ett "trauma" som en förlossning är, och att det är den enda förklaring som finns. I vilket fall, så tyckte hon att jag skulle prova en medicin som heter Saroten. Det är egentligen ett antidepressivt läkemedel men i lägre doser används det mot nervsmärta. Och eftersom klåda och smärta (tydligen) är väldigt närbesläktade var det hennes tips. Sedan började hon prata om biverkningar...trötthet, dåsighet...hon sa "stå ut, det värsta är i början" och "om det blir så att du blir så trött att du ramlar omkull, snubblar eller på andra sätt inte kan ta hand om ditt barn ska du givetvis sluta ta tabletterna"...det gör mig faktiskt väldigt skeptisk...men mer om det senare! Hon tyckte också att det kunde vara idé att glesa ut mina blödningar eftersom det är då det är jobbigast, så hon skrev ut p-piller som hon tyckte jag skulle äta två kartor i sträck innan jag släpper ut mensen.
Så...nu har jag funderat...och pratat med mannen... Och det här med Saroten känns sådär...jag funderar på att ringa imorgon och fråga om jag inte kan få börja i andra änden, alltså se hur det blir efter någon månad med p-piller och om det inte leder till nämnvärd bättring prova Saroten i sista hand...jag vill inte att sex veckor (vilket tydligen är tiden det tar innan biverkningar släpper och effekt visar sig) ska passera i dåsighet, jag vill ha varenda minut med Alvida. Och eftersom jag har fått några fler bra dagar kommer jag göra allting sämre för en tid om jag börjar med tabletterna...jag är medveten om att jag tänker kortsiktigt, men jag vill tro att eftersom det faktiskt har känts precis som vanligt vissa dagar kommer det att fortsätta bli bättre utan medicin...äh, det kanske är helt fel tänkt, men jag kände mig skeptisk och feg.
Jag har aldrig haft några direkta sjukdomar som inte haft någon förklaring, eller, jag har aldrig varit med om en så symptomatisk behandling som denna, det känns läskigt på något vis. Och jag har svårt för att inte förstå mig på kroppen...
Under de senaste veckorna har jag "övat" underlivet på beröring genom att smörja "ordentligt" och faktiskt känna efter både inuti och utanpå- det gör oftast inte ont. I början vågade jag knappt smörja in mig eftersom smärtan på något sätt etsat sig fast i minnet. Men nu går det bättre, och det gör att jag är lite mer hoppfull. Jag tror att min rädsla och smärtminne också har gjort det hela ännu värre.
