Storken har flugit vilse...

...när en elev i en elevgrupp jag träffar helt apropå räcker upp handen och säger "du ser ut som en mamma".

...när jag hämtar medicinerna inför nästa behandling och den främmande apoteksdamen önskar lycka till när hon räcker över kassen.

Jag har svårt att få ihop livet just nu. Jag är tillbaka i känslan av att allt är meningslöst. Det känns inte heller mindre meningslöst att bli uppringd av Fertilitetsmottagningen och få förklarat för mig att eftersom jag måste vänta in en mens innan nästa behandling kan bli aktuell är det inte säkert att vi hinner en hel behandling (långa protokollet) innan kliniken stänger över jul och nyår. Det känns så bittert. Jul och nyår känns ljusår fram i tiden och inte ens då är det säkert att vi är igång igen. Jag skyndade mig att beställa alla mediciner till nästa behandling igår eftersom mitt högkostnadsskydd går ut snart...så vi fyller kylen med hormoner utan att använda dem...jag orkar verkligen inte hålla ihop.

På väg till jobbet... Jag är totalt slut både fysiskt och psykiskt och känner att jag verkligen skulle ha behövt vara hemma några dagar. Det är tungt att återhämta sig när vardagen samtidigt ska rulla på. Jag har fortfarande rätt ont, särskilt på förmiddagarna, så vi får se hur det går idag.

Igår var jag ut på en promenad. Jag lyssnade på Hannah och Amandas podcast för att styra bort tankarna från allt jobbigt. Ironiskt nog pratade de om ofrivillig barnlöshet, men förutom det handlade det om rädsla för att dåliga saker ska hända och mod att trots det våga leva. Amanda berättade om sin rädsla för döden och hur den ibland hämmar livet. Att våga leva är att våga hoppa utan säkerhetslina. Det kan handla om att våga bli kär utan att lägga band på sig för att vara rädd att bli "för" sårad om det tar slut, eller att starta eget företag trots ovissheten kring inkomst osv. Att leva är att våga hoppa rakt in i elden. Och ibland brinner du upp. Jag är mycket tveksam till om jag verkligen lever just nu, eftersom livet är på paus. Men hoppar in i elden det gör jag/vi hela tiden. Vi har gjort det på egen hand i 12 månader, efter det med läkares hjälp i snart 12 månader till. Vi hoppar hela tiden. Och vi brinner upp.

För ett år sedan på söndag gifte vi oss. Sedan blev det höst och mina krafter tog helt slut. För en vecka sedan såg hösten fantastisk ut i tanken. Nu ser den helt annan ut. Att under lång tid kastas mellan hopp och förtvivlan är inte bara att brinna upp. Det är också att få allt svårare att hitta lågan mellan gångerna.

För min egen skull tänker jag nu dokumentera de senaste veckorna lite mer detaljerat.

22/8 Frysåterföring nr 2. Den tredje återföringen totalt, inom ramen för IVF-behandling nr 1.

De första fem ruvardagarna "rullar på" ungefär som de tidigare återföringarna. Jag är dock mer påverkad av medicinerna än förut, inte helt oväntat efter en höjd dos.

28/8 Ruvardag 6. Jag vaknar på natten av ont i magen och ryggen. Under förmiddagen får jag en lätt blödning och tror att allt är kört.

30/8 Ruvardag 8. Blödningen oförändrad. Vi tjuvtestar för att "få se det där jävla minuset". Men ett svagt plus dyker upp. Vi tror att det är på väg bort, att flingan har ångrat sig illa kvickt. I vilket fall lyder jag rådet att ta det lugnt i händelse av blödningar.

1/9 Ruvardag 10. Blöder mindre, i princip ingenting. Tjuvtestar igen. Ett plus. Ett riktigt plus! En fantastisk dag! Vi går som på moln och ser ljus i den mörka IVF-tunneln.

2/9 Blöder lite mer igen. Försöker vara lugn.

3/9 Ruvardag 12 och officiell testdag. Vi testar såklart igen för att se om pluset verkligen var sant. Det var jättesant. På förmiddagen tilltar blödningen ytterligare för att klinga av mot kvällen. Kroppen känns varm, jag har jättetydliga ådror på brösten och benen och jag vaknar av kissnödighet på nätterna. Det känns också som att blodet pulserar i livmodern och brösten ömmar på ett "nytt" sätt.

4/9 Sista dagen med Prednisolon och Progynon. Drar ner på Lutinus till 2/dag istället för 3/dag som tidigare. Trombyl, Levaxin och vitaminer för GRAVIDA är den fortsatta ordinationen förutom Lutinus. Det känns otroligt stort att köpa Gravid-vitaminer. Jag känner mig som en "riktig" kvinna när jag står i kassan. En kvinna med en fungerande kropp. Blödningen bättre under förmiddagen men tilltar lite till eftermiddagen. Pratar med Fertilitetsmottagningen som konstaterar att jag bör vara i v. 5.

5/9 Pratar med Fertilitetsmottagningen om blödningarna. Vänta och testa igen om en vecka är budet. Men troligtvis ingen fara.

6/9 Blöder inte så mycket.

7/9 Semester stundar, flyger till Sardinien. På kvällen har jag jätteont utmed bäckenets övre kant mot ryggen, värken strålar mot höfterna. Blödningen har tilltagit under dagen, den trycker nästan ut Lutinustabletterna. Fortfarande inte rött blod dock. Men jag är jätteorolig. Brösten ömmar.

8/9 Brösten har helt slutat ömma. Lite som att vända på en hand, det finns inte en tillstymmelse till ömhet. Jag känner heller inget pulserande i livmodern och blödningen är definitivt inte mindre. Jag känner mig helt som vanligt.

9/9 Första dagen med färskt blod. Jag är jätteorolig. Till kvällen blöder jag klumpar med levrat blod och inser att de dåliga tecknen är många.

10/9 Blöder klumpar då och då med både färskt och levrat blod. Inga symtom har kommit tillbaka och vi gråter. Blödningen är ungefär som en vanlig mens för mig och jag har mensvärk.

11/9 Inga större förändringar. Förutom att vi börjar inse att vår graviditet inte kommer att sluta som vi hade hoppats, den blöder bort. Det är ett missfall. Vi gråter ännu mer.

12/9 Läget är ganska oförändrat idag också. Mensvärk och "mens".

Fredagen den 13:e september. Idag. Dödsstöten. Mitt på dagen får jag ordentligt ont och ca två timmar senare kommer blod i mängder jag aldrig har skådat. Smärtorna kommer i värkar och blodet kommer både klumpvis och rinnande. Det är hemskt att se men inte oväntat. Jag är övertygad om att detta har ett samband med stoppet/minskandet av medicinerna. Det var inte vår tur...inte den här gången heller, trots att det såg ljust ut för en stund. Det är som att min kropp inte orkar gå av sig själv. Det är oerhört frustrerande.

Imorgon flyger vi hem. Lika barnlösa som vi alltid har varit, men det känns ännu mer hopplöst.

Missfall. Vi kom till vecka 6. Jag vet inte hur vi ska orka. Förutom att det är vår snöflinga som väljer att inte stanna är det också vårt ljus i mörkret som försvinner. Det är vårt hopp om att det äntligen var vår tur. Vår glädje över att slippa ha pausknappen i livet intryckt. Vår dröm om att bli föräldrar och få känna den totala lyckan. Allt blöder bort. Nu väntar en höst med nässpray och sprutor. Blodprover och oro. Vi vet inte var den kraften ska komma ifrån.

Imorgon väntar en veckas solsemester. Efter att blödningarna tilltog igen i förrgår pratade jag med Fertilitetsmottagningen igår. De förstod vår oro men eftersom vi bara är i vecka 5 är vi inte hjälpta av en undersökning. Så det enda vi kan göra är att vänta en vecka och göra ett nytt test för att se om Flingan är kvar...vilken lång vecka det kommer att bli känns det som...vilken oro. Igår slutade jag med Prednisolonet och har läst lite för mycket om kvinnor som fått missfall efter det (men om jag skulle ta till min logiska sida lite skulle jag kunna tänka att det inte är säkert att missfallet berodde just på det. Det hade kanske hade blivit missfall i vilket fall...). I övrigt är ordinationen att fortsätta med Lutinus och Trombyl till ultraljudet om två veckor. Och äta gravidvitaminer. Jag testar just nu att strunta i applikatorn när jag tar Lutinus för att se om det kan påverka blödningarna. Om inte annat blir det lite mindre traumatiskt eftersom blodet syns ganska tydligt på applikatorn efter insättning.

Vilken märklig situation det här är. I nästan två år har vi längtat och kämpat för att få se ett plus. Nu har vi det men vågar inte vara glada eller hoppas "för mycket". Det är som att vi skulle vara otacksamma. Men det är helt fel. Vi är så otroligt tacksamma för att Flingan har fastnat! Så tacksamma att vi inte vågar tro på att den vill sitta kvar.

Blödningarna fortsätter, idag har de tilltagit. Jag har pratat både med IVF-kliniken och Fertilitetsmottagningen om dem, och det är föga bot för min oro. Även om de säger att det kan vara som det ska så tar oron över. Efter jobbet (som jag för övrigt aldrig kom fram till idag på grund av tågstrul) fick jag ett smärre sammanbrott efter att jag tagit mitt-på-dagen-lutinusen. Jag konstaterade mer blod både i trosorna och på applikatorn och fick känslan av att det lyckliga håller på att tas ifrån oss. Och så googlade jag. Även det föga tröst. Såklart. Både igår och idag har varit stressade dagar så imorgon ska jag försöka att inte anstränga mig och se vad som händer. Vi vill ju så gärna ha Flingan kvar! På lördag åker vi till Sardinien på en veckas semester och jag önskar inget hellre än att kunna koppla av under veckan.

Snälla Flingan stanna! Jag erbjuder ju mat, husrum och massor av kärlek resten av ditt liv! Till en början det varmaste och lugnaste husrum du kan tänka dig!

Plus!!!

Vi vågar nästan inte tro på det. Jag har fortfarande blödningar så jag är såklart orolig att flingan ångrar sig och väljer att inte stanna. Men JUST NU är det plus! Vi tjuvtestade igår på RD 10, efter att ha fått ett svagt plus i fredags, alltså RD 8. Det svaga pluset vågade vi absolut inte tro på, i synnerhet inte med tanke på blödningarna. Jag var stundtals helt övertygad om att det svaga pluset var ett tecken på att flingan hade fastnat för en stund men snabbt ångrat sig. Däremot försökte vi se det som att så här nära har vi aldrig varit och det är ett stort framsteg. Vi bestämde oss att testa igen på söndagen, alltså igår. Jag sov uselt och gav upp strax efter 5 igår morse. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag såg ett klart och tydligt plus. Eftersom det är det enda som står på mannens önskelista inför födelsedagen imorgon rotade jag fram en tom godispåse (i brist på presentpapper) och slog in stickan. Påtagligt sömndrucken fick han en lite för tidig födelsedagspresent.

...jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det...så jag testade idag igen. Det är fortfarande plus! JUST NU är det plus. Snälla flingan, välj att stanna!