Storken har flugit vilse...

Det här tar knäcken på mig. På riktigt. Fysiskt är det värsta att känna att kroppen inte fattar nånting. Inte nog med att kroppen inte klarar av att hålla kvar en graviditet, den klarar inte ett missfall heller...(jag vet innerst inne att det inte är min egen kropps fel, men just idag är jag bara bitter) Psykiskt är det som ni förstår av mitt bittra uttalande, en fullkomlig tortyr. Imorgon är det sju veckor sedan missfallet och jag blöder fortfarande. Det kan aldrig vara normalt. 

Det är en otroligt märklig känsla att vara mellan behandlingar. I synnerhet när kroppen strular och jag känner att jag måste få hjälp med det. Jag känner mig ensammast i hela världen.

Kanske stämmer påståendet "inget ont som inte har något gott med sig".  Vi har tagit beslutet att låta min kropp och mitt psyke återhämta sig resten av året. Nu är det inte längre så lång tid kvar av året, men för att få åtminstone en liten chans att känna igen kroppen kommer vi att vänta med allt vad hormoner heter till efter nyår. Sist jag pratade med Fertilitetsmottagningen om det sa sköterskan där att jag kunde spraya lite längre över jul och nyår om vi ville komma igång med nästa behandling trots att vi inte skulle hinna äggplock och återföring innan årets slut. Men nu har vi bestämt oss för att vi tar nya tag nästa år oavsett om vi skulle kunna starta ett långt protokoll alldeles innan jul. Vi vill kunna njuta åtminstone lite av jul och nyår, och jag känner inte att nässpray och ännu mer ovisshet än vanligt skulle bidra positivt till den njutningen...jag känner helt enkelt att jag inte skulle klara av det ännu, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag tror att det kan vara bra för oss. För mig. För kroppen. För hjärnan. Nästa år blir ett bättre år. (?!)

När jag satt och väntade på tåget för en stund sedan tänkte jag på hur livet var för ett år sedan. När jag tänkte på det konstaterade jag att det är viktigt att klappa sig själv på axeln ibland. 

För ett år sedan:

- grät jag varje dag efter jobbet för att jag var så trött och ledsen.

- orkade jag typ inte ens lägga i en maskin tvätt på kvällen.

- orkade jag inte går utanför dörren när jag väl hade kommit hem från jobbet.

- trodde jag att jag helt på riktigt höll på att bli galen.

- hade jag hjärtklappning varje natt.

- ville jag bara sova, men var vaken full av tankar varje natt.

- ville jag inte träffa en enda person. 

- kändes det som att allt runtomkring mig var en motorväg medan jag själv gick i en bubbla i slowmotion.

- kändes livet totalt hopplöst.

- var jag in i själen likgiltig inför allt.

Nu, ett år senare:

- gråter jag inte lika ofta, någon gång i veckan ungefär.

- orkar jag både fixa hemma och röra på mig efter jobbet.

- vet jag att jag inte är galen.

- har jag knappt hjärtklappning alls, någon gång ibland bara.

- vill jag sova mycket, men sover oftast gott.

- kan jag se fram emot att träffa människor betydligt mer än för ett år sedan.

- känns livet fortfarande hopplöst, men vissa dagar och veckor känner jag mig glad!

- är jag inte in i själen likgiltig för allt, jag kan se fram emot saker. 

Jag har gått i terapi, tagit hand om mig själv, kämpat för att komma tillbaka både till jobbet och vardagen. Jag har blivit bättre på att säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill och jag har blivit bättre på att ta hand om negativa tankar och känslor. För någon vecka sedan trodde jag nästan att jag skulle hamna i en depression igen, men det har gått bättre sedan dess. När jag tänker på allt som har varit och det som är verkar det ganska puckat att bry sig över en bredare rumpa än tidigare. Jag borde fokusera på det jag har åstadkommit istället, det är hur mycket värt som helst. 

Jag tror att många som går igenom IVF och ofrivillig barnlöshet känner igen sig på ett eller annat sätt, depression och nedstämdhet är trots allt väldigt vanligt före under eller efter behandlingar. Tänk vilken kraft som bor i oss människor oavsett vad vi går igenom, vi ramlar ner och kravlar oss upp, gång efter annan.

Det är sannerligen värt en klapp på axeln! Varje dag!

Det första är blödningarna. I onsdags och torsdags var de helt bra. Helt underbart. Jag tycker att det har varit en ganska bra vecka, delvis på grund av att blödningarna har blivit väldigt mycket bättre. Det kändes som att kroppen var på väg åt rätt håll. Tills i fredags kväll. Då började de om igen. Jag har verkligen känt mig glad i veckan, för första gången på länge. Vi har gjort lite roliga saker på kvällarna och jag har varit till frissan. Igår åt vi brunch och bowlade med min familj, och jag kunde verkligen se fram emot det tidigare i veckan (det hör inte till vanligheterna att jag ser fram emot aktiviteter. Jag brukar mest bäva för dem på senare tid). Men i fredags kväll när jag konstaterade nytt, färskt blod var det lite som att dra ner en rullgardin. Det känns ungefär som att jag inte får vara glad. Jag funderar såklart på om det är något som är fel. Jag är kallad till det "obligatoriska" cellprovet och har tid om någon vecka och blir orolig för att det har något med cellförändringar att göra...jag blir lätt hypokondrisk i sådana här situationer, men det känns verkligen konstigt att det bara fortsätter när allt såg "bra ut" på undersökningarna. Och det är ju inte bara en undersökning jag har gått igenom, utan att låta alltför bitter...jag vill bara dra täcket över huvudet. 

Det andra är tjockheten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Det är jobbigt att inte känna igen kroppen. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på vad andra människor tänker om mig. Jag känner mig ofta folkskygg, för att jag inte orkar få de där tankarna om att andra människor tycker att jag har blivit rund. Jag har alltid varit ganska dålig på att tycka om min kropp, och det har funnits perioder tidigare i livet då jag har tränat för mycket och ätit för lite. Jag vet att andra värderar mig, och den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen outtalat förväntar sig vissa saker. Till exempel att vi ska skaffa barn. Det var drygt ett år sedan vi gifte oss och vi har i mångas ögon varit tillsammans mer än "tillräckligt länge" för att det ska vara dags nu. Alla oskrivna kriterier som kan uppfyllas har uppfyllts. Nu menar jag alltså omgivningen i betydelsen bekanta som inte vet vad vi går igenom. Vi har bara berättat för de närmaste. De människor jag hejar på och pratar några ord med, men inte berättar något personligt för är de som är värst att träffa på. Jag kan nästan se hur de granskar min mage (eventuellt kan jag också inbilla mig, men känslan är den). Jag vill bara gömma mig. Eller skrika det är inget däri så du kan sluta stirra. Jag gör inget av det, såklart. Jag känner mig mest bara ledsen. Det märkliga är att jag känner mig stressad och pressad att liksom försvara eller förklara mig. Varför jag ser ut som jag gör just nu. Det känns på något sätt som att jag har misslyckats dubbelt upp. Jag har en rund mage men ingenting önskvärt inuti. 

Och samtidigt....så är det helt åt helvete att jag ens ska tänka på det här viset. Jävla kroppsideal och jävla värld. 

Jag läser ganska mycket på nätet, både om ofrivillig barnlöshet och IVF, men det har en tendens att ibland göra mer skada än nytta att oftast läsa om par som har genomgått 15 behandlingar utan lycka. Jag överdrev en aning nu, men det jag vill säga är att jag tror att jag som motvikt behöver vetenskap. Jag behöver påminnas om att forskningen går framåt, att ofrivillig barnlöshet kan behandlas och att väldigt många lyckas till slut. Ibland är det lätt att glömma bort hur mycket vetenskapen har gått framåt i alla känslomässiga berättelser, trots att jag är övertygad om att det är viktigt att få känna igen sig i andras situation för att inte känna sig ännu mer ensam. 

Ibland är jag väldigt naiv. Jag läste boken Att längta barn för ett år sedan. Jag hade någon slags bild framför mig att den skulle få mig att känna stort hopp och att den skulle innehålla berättelser om hur par efter par lyckades med sina behandlingar. Så var det naturligtvis inte. Många hade till slut fått barn, men inte nödvändigtvis genom IVF. Det var berättelser skrivna av paren själva och beskrev kampen för att få ett litet liv ganska klarsynt och utan krusiduller. Jag kände mig inte alls så hoppfull som jag hade trott att jag skulle göra efter att jag hade läst boken, men säkert är det nyttigt att också påminnas om att inga garantier finns. Å andra sidan har vi blivit påminda om det vid varje försök under IVF-processen hittills. Det är det som gör ondast av allt.

Nu har jag en längtan efter hoppfullhet igen. Jag vet inte om jag kommer att känna tvärtom efter att jag har läst de två beställda böckerna, jag hoppas inte det. Det jag behöver just nu är tio skopor hopp och ännu mer ro i sinnet. Att genomgå en behandling är ganska märkligt, i alla fall har det varit det för oss. För läkarna och sköterskorna på kliniken är det vardag, för oss är det omtumlande och livsavgörande. Många gånger har det känts som att vi blir testade på. Det testas liksom vad som fungerar och inte. Säkert helt i linje med vetenskapen, men det är lätt att bli uppgiven, frustrerad och förbannad när testet inte fungerar. Jag behöver vältra mig i genomförda studier och annan fakta för att förhoppningsvis få tillbaka en gnutta hopp, och kanske framför allt tillit till att läkarna gör allt de kan för att vi ska lyckas. 

Familjeliv får stå åt sidan ett tag...

Vi har olika sätt att hantera sorgen och frustrationen över denna soppa, vår längtan kanske också ser olika ut. Vår bild av hur det är att ha en bebis skiljer sig säkert åt (med största sannolikhet eftersom han har haft en bebis). Men vi gör det här tillsammans.

Vi bor i ett radhus. Fyra rum och kök. När vi flyttade in för snart två år sedan hade vi, som så många andra, förhoppningar om att alla rum skulle komma till användning. Jag minns just den dagen då vi flyttade. Vi hade arbetat i "bebisverkstaden" i några månader och just den dagen vi flyttade trodde jag att min mens skulle komma, men den dök inte upp. Jag var så otroligt förväntansfull och såg framför mig hur livets alla delar liksom föll på plats. Men mensen kom dagen efter. 

Hur som helst, så är det så att min mans son har ett rum på övervåningen och jag och min man har ett sovrum. Det finns ett rum till som länge har gett en klump i magen. Många som har hälsat på oss har sagt (utan att veta nånting om våra försök att få barn) saker i stil med "ja, men det här rummet kommer ju till användning om nio månader". Vi har haft en liten soffa och en TV i rummet och tänkte från början att det skulle underlätta kampen om fjärrkontrollen (som vi inte ens brukar ha, men det var ett sätt att göra nånting av rummet som vi så gärna vill ska bli ett barnrum). Rummet har varit något slags vakuum, ungefär som livet. Och det har gett mig en klump i magen. Vi har inte använt TV:n en enda gång och rummet har varit belamrat av tvättställningar, strykbräda och tvätt. Det har ju sina fördelar att kunna samla ren tvätt på hög innan den omhändertas, men det har vi gjort för att rummet har varit utan syfte. Så nu är det dags. Vi ska göra en liten arbetsplats med möjlighet till förvaring av viktiga papper och pärmar. Jag hoppas också på att kunna sitta där och "pyssla", sy och skriva brev (ja, jag har i vuxen ålder fått en brevvän! Helt underbart, och verkligen en bra terapistund!). Det känns skönt att göra något meningsfullt av rummet, hur ledsamt det än är att det inte har blivit ett barnrum ännu. Någon gång kanske... 

Så nu sitter jag och frossar på inredningsbutiker på nätet. Till min STORA glädje har Granit äntligen öppnat webshop, så lägligt! Det är tänkt att inte bli något dyrt projekt, men skrivbord, förvaring och något på väggen (det är vita väggar). Jag ska umgås men min nyfunna vän symaskinen och fixa nya gardiner också. Det kan bli bra! 

Jag tror att det kan vara bra att fylla rummet med något positivt, något vi har behov av och förstår syftet med. Livet är så mycket väntan i övrigt, vi behöver inte ha väntan "i väggarna" också. Vi behöver göra något kreativt och konkret av klumpen i magen. 

I två, nästan tre dagar har blödningen varit betydligt bättre. Så pass bra att vi nästan vågade hoppas på att sexlivet kanske kunde komma igång för första gången sedan augusti (innan återföringen) framöver. Igår var jag ute och sprang och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en störtblödning. Rött färskt blod i riklig mängd. Idag blöder jag också betydligt mer än tidigare och jag O R K A R   I N T E.

Men...

Nu ska vi vänta. 

Först på att gravidhormonerna lämnar mig, och sedan att ägglossningshormonerna besöker mig. Vilket kan ta tid (!). Det ser ut som att vi inte kommer att hinna varken det långa eller det korta protokollet i år.  Jag har inte gråtit ännu. Men jag är matt. Tom.

Det här kanske låter konstigt, men jag vet inte om jag kan säga att jag tycker att sorgen efter missfallet är värre/större än efter våra två andra misslyckade återföringar. Gemensamt för alla återföringar är att vi har vetat att det finns ett fint embryo i livmodern, och den totala förtvivlan jag har känt när det har blivit uppenbart att de har dött i mig har varit lika stor alla tre gångerna. Det är svårt att beskriva exakt hur mycket förhoppningar som finns i kroppen när embryot är på plats. När tiden innan har varit kantad av mediciner, ovisshet, slemhinnetjocklek, blodprover och mycket mer. Det är också svårt att beskriva det totala lappkastet av känslor när alla ansträngningar blir ett minus. När jag har bedrivit en hormonell kamp mot/med kroppen under flera veckor och allt kastas omkull. För mig har det blivit fullkomlig mental misär varje gång.

Det är klart att jag hann drömma ännu lite mer om ett fjunigt huvud, bebislukt och total lycka när jag såg ett plus den här gången, men jag skulle nog säga att det är ungefär lika svårt att komma tillbaka efter varje misslyckat försök (men det hade säkert varit annorlunda om vi hunnit längre i graviditeten). Däremot är frustrationen över att kroppen inte kommer igång och att det drar ut ännu mer på tiden, större nu än de tidigare gångerna. Plötsligt vill vi absolut inte se ett plus, när det är allt vi har kämpat för i två år. 

En mental röra.

Nu väntar ett samtal till Fertilitetsmottagningen...

Jag pratade med min mamma i telefonen igår. Jag berättade om att veckan har varit tuff och den gravida kollegan med mera. Hon tyckte nog att jag gjorde en stor grej av allt, i alla fall kändes det så. "Men det kan du ju inte göra nåt åt" sa hon bara när jag berättade. Då ville jag skrika NÄ, DET FATTAR JAG VÄL FÖR I HELVETE ATT JAG INTE KAN, MEN LÅT MIG FÅ HA KÄNSLAN AV ATT DET ÄR SKITJOBBIGT! Men det skrek jag naturligtvis inte. Istället bytte jag samtalsämne, jag insåg att det på något sätt var lönlöst att prata vidare om. 

Jag har gått en del i terapi. Både på grund av barnlösheten men också av andra anledningar som har med upplevelser tidigare i livet att göra. Och så mycket har jag lärt mig, att känslor kan aldrig vara fel. Det som är utmaningen är att lära sig hantera dem. Känslor och tankar är inte alltid logiska. Det är heller inte fel. Men det är viktigt att hitta verktyg för att till slut "komma till sans". Och de verktygen är som svårast att hitta när känslorna och tankarna svämmar över inuti. Livet är en utmaning. 

Om jag ska försöka komma till själva poängen, så väntar en helg i "stugan". Jag fick en symaskin i födelsedagspresent som jag ska premiäranvända, och så ska jag andas mycket lantluft och ta mig en funderare på hur jag kan få tillbaka krafterna.

Trevlig helg och heja alla som brottas med jobbiga känslor och tankar, vad de än handlar om!

Det blev nådastöten idag. En jobbig helg, en trött själ och ett hjärta fullt av sorg gjorde att meddelandet om att kollegan ska få en bebis i april blev som att trycka på en knapp. Gråtknappen. 

Det handlar inte om att hon och hennes pojkvän inte är värda det. Det behöver jag egentligen inte heller skriva. Det handlar om att det är en rutten orättvis värld där inte alla som vill kan få barn. Om jag blir glad för andras skull? Jag skulle mer vilja påstå att jag förstår hur glada de är. Det kanske låter som att jag saknar empati, men jag tror att fler ivf:are känner igen sig. Längtan vet inte längre några gränser, orken till att glädjas över att alla andra (som givetvis är en sanning med modifikation) får det jag mest och helst av allt i precis hela världen har velat ha i två år men inte lyckats få, trots hormoner i sinnessjuka mängder, finns inte längre. Jag känner bara sorg. 

Hur känner då inte den gravida kollegan, när hon ska lämna beskedet till mig? När hon vet att jag kommer säga grattis och vad roligt men hon kommer att kunna genomskåda min frustration och avundsjuka utan att anstränga sig det minsta. Det kan verkligen inte vara en lätt sits.

Så.

Det positiva är att det inte var nån infektion. 

Men jag är uppgiven över att motvinden håller i sig. Jag har slut på ork att hålla modet uppe. Jag tycker att jag har gjort det rätt bra efter missfallet. Hållit uppe modet alltså. Jag har jobbat som vanligt och har dessutom lyckats fokusera på jobbet rätt bra. Men nu känns det som att jag inte orkar. Det här var liksom droppen. Ganska konstigt kanske, med tanke på att jag nu har fått hjälp så att blödningen förhoppningsvis slutar. Jag kanske borde vara glad. Istället bara gråter jag. Jag känner mig totalt slut och likgiltig. Jag misstänker att det är en kombination av allt kring kroppen som inte fungerar som jag vill och att jag känner mig stressad på jobbet och över min jobbsituation. Jag vill dra täcket över huvudet. Jag vill ha en fungerande kropp och ett jobb i staden där jag bor. 

En fungerande kropp skulle innebära ett barn. Det skulle innebära att jag blev gravid och förblev så i nio månader. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ett barn. Och allt jag gör spelar roll. 

Om jag motionerar gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag ligger i soffan och tar det lugnt gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag går och lägger mig tidigt för att få ordentligt med sömn gör jag det för att lättare bli gravid.

Om jag äter mer ekologiska livsmedel gör jag det för att lättare bli gravid. 

Jag är så trött på att göra allt för att bli gravid. Jag vill motionera för att jag tycker om det, ligga i soffan för att jag känner för det, sova mycket för att det gör mig pigg och äta ekologiskt för att det får mig att må bra. Och visst, i förlängningen får säkert allt som får mig att må bra mig att lättare bli gravid, men jag orkar inte med de ständiga tankarna på det. Jag vill att den här resan ska ta slut nu. Jag vill leva som vanligt, vara glad utan att tänka på hur bra för fertiliteten det borde vara att jag är glad. Den här jävla fertiliteten. Jag är less på ordet. Less på tanken. Less på innebörden. 

6.30 mot tågstationen

8.30 framme på jobbet

Ringer Fertilitetsmottagningen för att prata om blödningarna som bara tilltar. 

8.45 Fertilitetsmottagningen ringer upp och säger att jag är inbokad hos jourläkare på kvinnokliniken kl.13. 

9.45 lämnar jobbet

10.09 tåget tillbaka till hemstaden avgår

En av mina kortaste arbetsdagar i mitt yrkesliv tror jag. Jag hade inte förväntat mig att få läkartid idag eftersom det hittills har varit så mycket "avvakta". Men nu är det tydligen lite mer bråttom. Det pratas om infektionsrisk och sånt. Det skulle väl vara fantastiskt att ha dragit på sig en livmoderinfektion också. Men det har vi inte sett än, hoppas bara att de kan hjälpa mig på nåt vis, det här börjar bli jobbigt. Totalt har jag nu blödit nästan sex veckor konstant, men delar av den tiden var innan missfallet. Idag är det tre veckor sedan flingan kom ut.

Trots att jag ofta har svårt att se de positiva sakerna med allt detta så finns det faktiskt saker som jag har blivit bättre på under den här processen. En av de sakerna är att jag nuförtiden "åker med" lite mer. Jag har blivit bättre på att koppla bort nojor under tiden jag väntar på tex läkarbesök. Jag vill tro att det är för att jag har lärt mig att jag verkligen inte kan göra nånting för att påverka det över huvud taget. Och för att det sällan blir som jag tänkt mig, eller har trott. Alternativt är det någon form av överlevnadsstrategi, för om jag skulle noja inför alla läkarbesök skulle jag behöva ligga under täcket jämt och ständigt. Jag skulle inte kunna göra något annat än oroa mig då. Nu betyder inte det här att jag inte oroar mig och nojar, det gör jag så att det räcker och blir över. Men jag försöker styra oron till mer väsentliga orosmoment (om det nu finns sådana). Hurra för mig, tycker jag :). 

Vid den här tiden på året för två år sedan hade vi bestämt att vi skulle börja försöka bilda familj. Jag åt medicin för långdragna svampinfektioner så vi bestämde att jag åt klart dem under ett par veckor innan vi började "på riktigt". Så blev det. Och vad spännande det kändes! När jag tänker tillbaka har det hänt jättemycket på dessa två år, och samtidigt...absolut ingenting. Så vad har hänt då, kanske ni undrar.

Jag har...

...blivit totalt avtrubbad (och jag menar verkligen totalt) vad gäller att ligga i gynstolen. Att vara naken från midjan och ner vid i princip varje läkarbesök de senaste 12 månaderna sätter sina spår.

...gift mig med världens bästa man. 

...hamnat i en depression.

...gått upp i vikt så att jag numera har en storlek större på byxor.

...gråtit floder.

...varit sprängfylld av förhoppningar.

...tagit massvis av mediciner.

...varit gravid!

...fått missfall.

...insett att jag inte förstår hur det kan bli barn över huvud taget. För någon. 

...varit bitter. 

...funderat över om, eller hur jag skulle klara av ett liv utan barn.