Söndag idag och jag har varit "långledig" sedan i torsdags. Imorgon är det två veckor kvar till RUL. Jag har också mitt andra psykologbesök imorgon, vilket känns mycket välbehövligt. Igår tog oron helt över min hjärna, efter att natten varit lugnare än under hela graviditeten hittills med bara ett toabesök. Jag var stundtals övertygad om att nu är det kört. Vi var hem till svärföräldrarna en stund under förmiddagen och jag märker hur jag liksom försöker skoja bort min oro lite grann. De frågar hur jag mår och jag berättar att jag mår precis som vanligt, precis som innan graviditeten. Och så berättar jag med ett skratt att jag är jätteorolig. Omgivningen skrattar med. Jag förstår inte varför jag gör så, det finns INGET med den här oron som är roligt. Många människor i min närhet vet att jag är av orolig "sort" oavsett graviditet eller ej, och det är kanske inte konstigt att det blir lite som "the boy who cried wolf", men att jag själv försöker skämta bort det hela när jag på riktigt ligger sömnlös om nätterna blir som att jag kastar smuts på mina egna känslor. Och det är ju i och för sig sant, jag skäms verkligen för den här oron.
När vi senare kom hem orkade jag inte hålla ihop längre. Jag bröt ihop. Mannen, som annars kan bli ganska trött på min oro (även om jag berättar långt ifrån allt jag oroar mig över för honom), tog mig lyckligtvis under sina vingar, fixade lite mellanmål, kramades och tog med mig ut på en skogspromenad. Det var nog exakt vad min oroliga själ behövde, när vi kom hem igen kändes det ett uns bättre.
Under de här åren vi har längtat och kämpat har jag hunnit måla upp många bilder av hur det är att vara gravid. Inget av det jag har fantiserat om har stämt hittills. Ingenting alls. Jag har varit så redo för spykaskader och humörsvängningar, jag har längtat efter att gravidhormonerna ska kasta sig över mig, borra sig in och hänga sig kvar i byxbenet likt en arg hund. Jag har trott att magen kommer ganska fort, och att det ska kännas lite som något utanpå kroppen, inte som en helt naturlig del av mig. Och jag har verkligen haft god tid på mig att ladda upp för alla gravidsymptom.
Nu sitter jag här, utan en enda kräka i bagaget, utan någon direkt mage (den ser mer ut, och känns, som att jag har levt på smågodis i tre månader) och utan känsla av en endaste gravidhormon. Snopen, det är vad jag är. Glad, självklart! Men mest orolig för att det inte går vägen. Och det är så synd!
Jag vill vältra mig i gravidsaker. Jag vill läsa böcker, köpa gravidkläder (vilket faktiskt skulle behövas, jag har inga byxor som känns bekväma just nu, godismagen är lite svullen), fantisera om föräldraledighet, våga snegla på barnvagnar. Och det kommer jag förhoppningsvis att hinna med. Men jag vill inte göra det i sista stund av anledningen att jag inte har vågat tidigare. Jag vill njuta av detta NU, igår, idag, när som helst. Jag vet bara inte hur man gör.
Vi har gjort fyra embryoåterföringar. Två IVF -behandlingar. Ett missfall. En depression, tre månaders blödningar efter missfallet, en hysteroskopi och två längre sjukskrivningar. Vid tiden för beräknad födelse har det tagit tre år, lite drygt. Det har varit den absolut jobbigaste tiden i mitt liv, trots att den också har innehållit en hel del bra saker. Det är klart som fan att mycket står på spel. Det gör det även för de som är gravida på naturlig väg. Om det händer något nu kommer vi återigen att hamna i allt det jobbiga som har varit. Jag är på riktigt skräckslagen. Men att jag låter skräcken ta över nu när vi faktiskt har kommit en bit på väg, när vi har nått ett delmål, är så bortkastat. Det är som att vinna tre miljoner på Lotto och sedan inte lösa in lotten.
