Storken har flugit vilse...

Jag har semester om en och en halv vecka! Det är mycket mycket positivt. Jag försöker fokusera på den härliga känslan för att få kraft! Kuratorn som jag var till förra veckan pratade om att det är viktigt att ta ledigt från "barnproducerandet" också, och även om det känns som en stor (STOR) utmaning ska jag verkligen lägga manken till för att ta så mycket ledigt som möjligt från det i sommar. Jag har för avsikt att dricka vin, jogga och hemmafixa! Typ i den ordningsföljden också haha :). Jag längtar så mycket efter att få känna att jag orkar med vardagen. Det senaste året känns det som att jag haft huvudet precis över vattenytan och de mest banala händelser har känts som megavågor som sköljer över. Det har tärt otroligt, och har gett både en fysisk och mental trötthet. Jag längtar efter att simma igen, och jag längtar efter ett lugnt vatten!

...jag tror att jag kan ha varit otydlig vad gäller texten igår. Eftersom jag är en av dem som vill bli gravid var det alltså på inget sätt menat att jag skulle råda någon annan med Fridas text. Jag använde texten för att vi som vill bli gravida kan känna igen oss väldigt väl, och den beskriver väldigt bra hur jag tänker och inte tänker. Jag tycker också att den passar människor runt omkring "oss" som vill bli gravida. Den visar hur svårt och hur galet livet kan vara, hur en familjemiddag kan kännas precis hur jobbig som helst, eller hur sönderklämda brösten är innan mens varje månad för det kan ju vara nånting som känns liiite annorlunda som kanske kan betyda att jag är gravid (Säg de bröst som inte skulle vara ömma innan mens om man klämmer lika mycket som jag!). Jag tycker också att mycket är tänkvärt i texten. Och inte helt lätt i praktiken. Som det här med att inte pausa livet. Hur lever man som vanligt när ingenting är som det brukar? När allt känns som ett vakuum. När jag bara vill sova tills allt blir bra. Det är bra att få några råd på vägen, hur svårt det än är att göra verklighet av dem. Sista punkten är ju också väldigt talande. För det mesta är det skit att vara ofrivilligt barnlös!

Hej så länge!

Jag läste ett fantastiskt blogginlägg idag. Hon som har skrivit det heter Frida Gro och här hittar du hela inlägget på hennes blogg.

http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html

Jag både grät och skrattade när jag läste det, tänk att vi är fler som känner likadant. Det ger kraft och hopp! Det vore nästintill ett brott att inte klistra in texten direkt här, så här kommer den:

Öppet brev till dig som vill bli gravid

Femton punkter.

1. Det spelar ingen roll hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet eller hur många procent av befolkningen som behöver assisterad befruktning. Din upplevelse av situationen är din egen.

2. Du kommer att möta många självutnämnda fertilitetsexperter som plötsligt vet allt om hur stress och fruktsamhet hör ihop. De har själva blivit gravida på första försöket och kommer att säga saker som att du är spänd som en sträng. Att du ska försöka lite mindre. De förstår inte att de ger dig hela skulden för ett sjukdomstillstånd. Att de säger: genom ditt sätt att vara och tänka gör du dig själv infertil. Att om du bara är lite softare så kommer det som du försökt med i flera år att funka. Att kvinnor blir gravida under brinnande krig, men att du klarar av att göra din kropp totalt ofunktionell, bara genom att tänka. Genom att vara du.

3. Ingen kommer att spekulera särskilt mycket i om din partner är spänd som en sträng eller inte, och hur det påverkar fertiliteten.

4. ALLA känner några (som kanske känner några) som försökte få barn i flera år. Och först när de kom fram i adoptionskön – DÅ blev hon gravid! Detta är totalt oanvändbar information för dig. Om en adoptionskurs, hemutredning, långdragna kommunpolitikerbeslut, 250 000 kronor och åratal av processer med adoptionsförmedlingar är vad som krävs för att göra dig fertil – ser situationen knappast ljusare ut för det. Stäng örat.

5. Kanske tänker du att det ska bli lättare att bli gravid om du bara är lite gladare. Om du svassar runt i stora tyger på en strand, spelar beach volley och klättrar i djungeln. Eller bara går på en konsert. Och vips har det roliga i livet också blivit en prestation. Du sitter vid en lägereld och gapskrattar och tänker gud vad jag borde vara fertil just nu. Jag tänker ju inte på det alls!

6. Men (motsägelsefullt nog): pausa inte ditt liv, hur gärna du än vill det. Du blir inte mer fertil för att du slutar spela tennis, lägger ner bandet, låter bloggen dö och tappar kontakten med bekanta. Ibland kommer det att kännas som att alla aktiviteter som inte genererar barn, är onödiga att lägga tid på. Det är en tankefälla. Fortsätt leva.

7. Det kommer att komma dagar/stunder/perioder då du tvivlar på om du ens vill ha barn. Du sliter som ett djur att få ett liv du inte vet hur det är att leva i. Du kommer att träffa snoriga fyraåringar, korviga, missnöjda bebisar och sjövilda ettochetthalvt-åringar mitt i pågående fertilitetsutredning och fråga dig: vad i helvete håller jag på med. För jag detta krig mot min egen kropp på grund av normer, för att det förväntas av mig? Tänk om jag inte vill! Den känslan kommer kanske att vara skamligast av allt. Men den är helt rimlig. Alla som vill bli föräldrar eller väntar barn har massor av motstridiga känslor i kroppen; förväntan, bävan, kärlek, längtan, oro för att ångra sig sen när kolikbarnet väl ligger där. För dig är den processen segdragen. Du gör ett val varenda månad, att kasta dig huvudstupa in i något helt nytt. Och varje månad blir du besviken. Några veckor senare håller du andan och dyker igen. Och blir besviken igen. Boja på och boja av. Mitt i allt kanske det finns en liten lättnad, en liten vinlust. En liten äventyrslängtan. Mitt i all den bottenlösa frustrationen. Och det är okej.

8. Testknarka är ett tråkigt ord. En testknarkare är inget man vill vara. Men ovisshet är också tråkigt. Så du kanske köper test för 2.50 på nätet och testknarkar dig igenom en vecka i månaden, sprängfylld av otålighet. Övertygad om att det där strecket som NÄSTAN fanns där i morse, kanske finns där på eftermiddagen. Du kommer att se många streck där inga streck finns. Du kommer kanske att ljuga om hur många test du förbrukar, som ett sätt att verka mer sorglös än du är. Sladda förbi köksbordet och utropa; men oj, jag ska ju ha mens snart, kanske dags för ett test? När du egentligen är inne på ditt artonde. Dubbelbestraffa inte dig själv. Känslan av misslyckande när det sista testet i förpackningen visar negativt är tung nog, redan innan du lassat på skammen över att vara en testknarkare. Du gör ditt bästa. Du testar dig fram.

9. Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Att harva runt i barnlösheten i åratal och komma ut på andra sidan utan ett dunigt litet huvud mot ditt bröst. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont. Det finns alltid folk som har försökt längre än du. Som är inne på tjugosjunde IVF-försöket och tycker att du är en rookie som bara försökt i drygt ett år. Men se upp! Detta är också en skamfälla. Är du frustrerad och orolig så är du.

10. Och mitt i allt: rädslan för att vara den där maniska, fixerade, gränslösa barnzillan.

11. Kanske är det många omkring dig som frågar när ni ska skaffa barn. Kanske känns det jobbigt. Eller så är det precis tvärt om: ingen undrar någonting. Det finns en total tystnad kring det där ämnet som påverkar hela ditt liv. Trots att du berättat om barnlösheten för vänner och familj, kanske ingen frågar hur det går. Var tydlig då, säg att du vill att de ska fråga dig om läget på barnfronten (om det är det du vill). Om de fortfarande inte kan/vill/vågar nudda vid ämnet, berätta hur ofta du är i behov av en avstämning. Ni kanske kan ha ett tecken. När du håller upp lillfingret är det dags för barnsnack. När du håller upp handen är det stopp. Huvudsaken är att du inte känner dig ensam, eller drar dig undan. Om du precis fått ett rejält bakslag kan det kännas helt outhärdligt att sitta runt ett middagsbord med sina närmaste och prata om en film. Det är bara du som kan uttrycka vad du behöver. Vifta med fingret. Var ego.

12. Du kanske får tidiga missfall som barnmorskan kategoriserar som sen mens. Och kanske känns det just som en sen mens. Men kanske känns det som en enorm förlust. Kanske har du redan räknat ut datum för beräknad förlossning, smekt dig över din platta mage, berättat för din bästa vän och spånat på hemliga namn. Rivit fram ett par för stora leggings som låg längst in i garderoben, eftersom de snart kommer att behövas. Missfall är aldrig ditt fel. Oavsett om det kommer tidigt eller sent. Att vilja för mycket kan inte generera ett missfall. Och bara du bestämmer vad som har hänt i din kropp. Du har rätt att uppleva händelsen precis som du gör oavsett vilka känslor som härjar i dig. Oavsett om det känns som ett förlorat barn eller en ond blödning.

13. Googlar du efter recept på rabarberpaj hamnar du på Familjeliv. Googlar du efter vandringsresor hamnar du på Familjeliv. Googlar du på ”extremt tidiga graviditetstecken” ”plussa sent” eller ”spökstreck” (dvs intorkade strimmor på graviditetstest som med ett tränat öga kan likna positiva streck. Folk fotar, lägger upp och jämför) hamnar du garanterat på Familjeliv. Och där finns ingen kraft att hämta. Bara nojor och fakta du inte vet var du ska göra av. Du kanske finner en gemenskap med andra som också vill älta hur vanligt det egentligen är att vara gravid TROTS att man har mens. Men Familjeliv är inget tvärsnitt av befolkningen. Där finns ytterligheterna, de mest frustrerade och drabbade av alla. Känner du för att börja halsa hostmedicin, ha sex i en hammock och sluta med citron – gör det. Men försök att sålla bland uppmaningarna. Och inför familjelivsförbud om det bara stjäl din kraft.

14. Det finns faktiskt några positiva saker med den här barnlösheten också. Du och din partner kanske teamar ihop er. Tillsammans bygger ni upp en gemensam längtan som inte hade funnits där om det gick på första försöket. IVF-sprutorna kommer definitivt att bota din skräck för nålar. När du injicerat din egen mage upp till tre gånger om dagen, känns blodprov som en petitess sen. Och om er strävan faktiskt leder till ett barn, är det en viktig resa ni befinner er på. Som ni kan se tillbaka på och dra en massa lärdomar.

15. Men för det mesta är det bara skit att vara ofrivilligt barnlös. Gör ditt bästa för att den här fasen ska vara så bra som möjligt för dig. Oavsett hur den slutar. Barn är ingen rättighet! skriker folk. Nej det är det inte. Men du längtar efter ett ändå.

Idag har jag träffat den kurator vi blev tipsade om i samband med att ivf-behandlingen drog igång. Det kändes bra, men nästa tid fick jag först i höst. Semestertider, och känslan av ensamhet blir återigen påtaglig...hur som helst, så fick jag ett bra tips om ett dokument/e-bok att ladda ner. Det handlar om sorg och sorgebearbetning och kan läsas både av den som är barnlös (eller har drabbats av sorg iform av dödsfall, separation etc) och den som är nära/anhörig. Känslan av ensamhet blev lite mindre efter att jag läst skriften, tänk vilket behov vi människor har av att känna samhörighet. Klistrar in länken och hoppas att den funkar.

http://www.sorg.se/dokument/nar_brustna_hjartan_laker.pdf

...när folk frågar "hur är det?"...

...och vad svarar jag? ..."jotack, det är bra."

Det är märkligt ändå att det, trots att vi är ganska öppna med att vi genomgår ivf, är så svårt att prata om. Våra familjer vet, och våra närmsta vänner. Ibland vill jag skrika ut till hela världen vad vi går igenom. Inte för att få medlidande, utan för att människor ska veta varför jag drar mig undan, är deppig, småtjock och rätt ofta lite folkskygg. Jag har sedan min depression (som för övrigt gör sig påmind fortfarande/igen) fått öva mig på att göra saker för min egen skull och inte för andras. Just nu orkar jag knappt göra saker varken för mig eller för andra. Men just detta kanske är en utmaning för mig som egentligen inte har med ivf-behandlingarna att göra utan någonting annat. Jag kanske måste lära mig att det är okej att säga nej till aktiviteter, släktträffar eller kvällsjobb utan att ha en förklaring. Mer än att det känns och är bra för mig...

Nu tar jag i alla fall helg. Det känns bra!

Idag jobbade jag halvdag och hade på eftermiddagen besök av en fin vän. Det känns skönt att omge sig med människor som vet att jag gråter en skvätt då och då. Nu har vi ledigt resten av veckan och helgen och passar på att åka iväg till stugan för att hämta kraft. På återskrivande nästa vecka. Trevlig helg!