Storken har flugit vilse...

RD 8 idag. Blöder lite idag också. Eftersom jag blev stimulerad innan FET den här gången och inte fick ägglossning har jag (för första gången på snart två år) haft lite dålig koll på när mensen ska komma... Och till min besvikelse så kom jag fram till att idag är dagen då den skulle komma om allt var som vanligt. Det känns ju som ett väldigt dåligt tecken. Samtidigt lever hoppet då sköterskans ord klingar i huvudet "skulle du få en blödning kan du försöka ta det lugnt i några dagar och se vad som händer"... Jag vågar knappt andas. Och toabesöken är förknippade med klump i magen och noggrann analys av pappret. Kan det inte vara vår tur nu?

...och jag blöder lätt sedan i morse. Vaknade i natt av ont i mage och rygg och tänkte att antingen kommer mensen eller så betyder det något bra. Det verkar inte betyda något bra. Jag har haft ont hela dagen, mest i ryggen. Jag orkar knappt ens bli ledsen. Men det kommer jag att bli när minuset visar sig. Testdag är först på tisdag och med tanke på att jag tar trippeldos Progynon känns det märkligt att mensen kommer redan. Så konstigt nog hoppas jag ändå fortfarande.

Mitt alias på bloggen är som bekant "Ett tomt rum". Det har flera betydelser. Det största tomma rummet finns inuti mig. Att vara i 30-årsåldern och ofrivilligt barnlös är värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. För många är inte vägen till barn spikrak, men oavsett krokig eller ej så har alla i vår bekantskapskrets som har partner och som inte aktivt valt att leva utan barn passerat den. De har barn. Vissa har hunnit med flera. Och de är det bästa som har hänt. Såklart. De mjuka små varelserna som så drastiskt förändrar livet och innebär total lycka och villkorslös kärlek. För de flesta. Kanske blir livet med barn inte som förväntat. Kolik, depressioner, hyperaktivitet eller funktionsnedsättning. Oavsett hur det blir är barn meningen med livet sägs det. Och jag tvivlar verkligen inte på det. Oavsett hur det blir vill jag vara en av dem som inte kan hålla en telefonkonversation utan att bli avbruten av barnskrik eller bus, jag vill vara en av dem vars största problem är såriga bröstvårtor (inget illa menat, jag har förstått att det kan vara väldigt jobbigt!), en av dem som får göra upp ett schema med mannen för sömnlösa nätter och en av dem som får vända i dörren till mataffären på grund av mitt hysteriska eller nerbajsade barn i kundvagnen. Jag vill vara en av dem! Livet med barn föder inte alltid glädje, det förstår jag. Att vara gravid kanske blir det värsta jag har upplevt, om jag får uppleva det någon gång. Men jag är redo. Hade jag för en enda millisekund tvivlat på om jag var redo hade jag aldrig aldrig utsatt mig för den situation vi befinner oss i just nu. Det är en mardröm där ovissheten tar knäcken på oss. Jag känner mig halv. Och jag längtar så förbannat!

Jag är helt sänkt. Hormonerna gör sig påminda kan jag lova. Det här är värsta ruvningen hittills, och det krävs väl inte raketforskning för att påstå att det har att göra med att jag aldrig tagit så mycket mediciner under ruvning förut. Jag skulle kunna gråta hela dagarna. Jag känner mig personlighetsförändrad, skitjobbigt. Att försöka jobba och fixa vardagen är inte lätt just nu.

Söndag och snart arbetsvecka igen. Dagarna går ofantligt långsamt. RD 3 bara...det upptar i princip all min vakna tid just nu och tar en hel del på krafterna. Förhållningsreglerna från läkaren denna gång var promenader och cykling (inte jogga :(), ta det lugnt och göra saker jag blir glad av. Idag har jag haft en labil dag. Började morgonen med att gråta en skvätt och vara rädd för den sorg och uppgivenhet som kommer att infinna sig om det inte går vägen den här gången heller. Jag är skräckslagen. Efter det lilla sammanbrottet tog jag mig i kragen och gick ut i solen en stund, och sedan blev det lunch hos vänner. Så dagen slutar bättre än den började kan jag konstatera. Igår tog jag en långpromenad och lyssnade på Hannah och Amandas fredagspodd, ett säkert kort för att bryta negativa tankar. Jag har en del biverkningar av den höjda dosen hormoner och Prednisolonet och det känns väldigt bra att röra på sig... Förutom den lilla detaljen att ha underlivet fullt av vita kladdiga vaginaltabletter är jag öm i underlivet, spänd och svullen runt magen och aningen förstoppad. Jag är hemskt trött också, men det tror jag beror mer på mina ständiga tankar än enbart medicinerna. Så för att sammanfatta lite kan jag konstatera att även denna gång är den psykiska utmaningen flera gånger värre än den fysiska.

Ja, det får väl bli allt för nu! Hej så länge!

Snöflingan är på plats. När vi träffade läkaren frågade jag hur det här med den uteblivna ägglossningen påverkade chanserna denna gång, och fick förklarat för mig att Lutinus ersätter mitt gullkroppshormon som kroppen själv skulle ha producerat om jag hade ägglossat. Det skulle alltså inte påverka våra chanser negativt. Vad mer då, jo en del mediciner och vitaminer:

Lutinus 3 ggr/dag
Progynon 3 ggr/dag
Prednisolon 1 ggr/dag
Trombyl 1 ggr/dag
D-vitamin 2 ggr/dag
Folsyra 1 ggr/dag (som alltid)
Levaxin (som alltid) 1 ggr/dag

Jag kommer att vara sprängfylld av hormoner efter de här veckorna. Oavsett graviditet eller inte...

...är nu upptinad ringde de nyss och berättade. "Det ser fint ut" blev utlåtandet. Fy vilken klump i magen jag har haft hela morgonen. Nu byts den ut mot ruvningsklumpen. Den där klumpen när jag inbillar mig allt som tänkas kan vad gäller gravidsymptom. Håll tummar och tår nu!

Imorgon är det torsdag. FET kl 14.40. Labbet ringer innan 12 och berättar om det blir nåt eller ej. Grymt jobbig väntan. Jag känner mig inte alls stabil idag. Mannen och jag blev ordentligt osams tidigare och jag vill bara dra täcket över huvudet och vakna när väntan är över. Finns det kvinnor och män som inte blir stressade av IVF- behandlingar? Jag förstår inte hur de beter sig i så fall. Jag vill bara gråta. Och jag som skrev häromdagen att jag kände mig glad. Tvära kast kanske ni tycker, och det är precis så det är. Ömsom förväntansfull och hoppfull, ömsom förtvivlad. För tänk om det aldrig kommer att funka...

Gårdagen då, den bjöd på sol, värme och middag med tjejkompisar på kvällen. Det var jättetrevligt och gav energi. Det var längesedan vi träffades så det blev ju en del "catching up", bland annat berättade jag lite om vår behandling. Det är nog verkligen inte lätt för människor runt om oss heller, slog det mig när tystnaden lade sig efter att jag berättat. Det blir liksom lätt tung stämning när vi pratar om det. För mig är det inte längre nåt konstigt eller intimt att berätta vad som försiggår, men det är svårt för andra att förhålla sig till. De kanske är rädda för att säga något som tas på fel sätt, eller rädda att verka nyfikna. Eller rädda att jag ska bryta ihop såklart. Jag kräver ingenting av de människor som känner till och hör vår berättelse. För mig är det bara skönt att få prata om det, precis som för de flesta skulle jag tro när de går igenom svåra perioder i livet. Den jag pratar med behöver inte förstå (för mitt uppe i allt inser jag att förstår det gör man inte förrän man upplever det) eller känna att hen behöver säga nåt "klokt". Jag är glad bara inte locket läggs på, för då känns det ensamt.

Håll tummen för vår snöflinga imorgon! Hej så länge!

Sitter på tåget och vill börja med att tillägga att det förra inlägget inte producerades på arbetstid! Jag hade nätproblem i morse när jag skrev det och kunde publicera det först mitt på dagen.

Jag har känt mig rätt glad idag. Eller, jag har känt mig rätt glad en längre tid. Orostankar och den jobbiga ovissheten har jag också, men i det stora hela känner jag mig glad. Jag vet inte om det har med medicineringen att göra, men jag känner mig stabil. Det är lite sådär att jag tycker det är konstigt att folk inte påtalar att jag ser ut som en ny människa (lätt egocentriskt haha), för jag känner mig som en ny människa efter sommaren. Kanske är det därför jag känner mig extra rädd inför detta FET också. Jag vill behålla den härliga känslan av att ha kraft!

En kollega hade sett Bourne Ultimatum igår och citerade ur filmen "tro att det bästa händer men förbered för det värsta" (ungefär så). Det är väl det som är utmaningen. Jag förbereder så mycket för det värsta att jag inte riktigt vågar tro det bästa.

Det får nog bli allt för idag, ikväll blir det motion och fix på altanen.

Helgen har passerat, hoppas ni har haft det lika lugnt och skönt som jag. Däremot börjar en hel del tankar inför torsdag komma. Måtte vår sista snöflinga klara upptiningen! Jag har funderat en hel del på läkarbesöket i fredags också. Vad blev fel? Enligt den läkare vi träffade i fredags ger de Progynon dels för slemhinnan men också för att äggblåsorna inte ska växa till. Hur tänkte då den andra läkaren bär planen var att jag skulle ägglossa själv? Jag fattar ingenting. Vi fick heller inget direkt svar på hur detta påverkar våra chanser att lyckas denna gång. Men uppenbarligen är inte förutsättningarna de allra bästa och det känns jobbigt. För hur dåliga förutsättningar det än är kommer förhoppningarna också! Att ha sett snöflingan på ultraljudsskärmen räcker för att förhoppningarna ska bli skyhöga, sådär höga att det känns som att man kan slå knut på sig själv. Oavsett om jag har haft ägglossning eller inte. Oavsett vad som helst.

Om upptiningen går bra på torsdag och vi får göra återföringen som planerat kommer vår testdag troligtvis bli på min mans födelsedag. Gissa vad han önskar sig...

Har varit på ultraljud nu. Det gick sådär. Fortfarande inga tecken på ägglossning, och slemhinnan "bara" precis 8 mm...så inga underverk direkt. Nu blir det så att vi trots utebliven ägglossning ska köra på, jag ska börja med Lutinus idag och fortsätta med Progynon, och på torsdag är det dags för FET. Om upptiningen går bra. Vi känner oss förvirrade. Det kändes på nåt vis som en nödlösning när det inte blev som läkaren tänkt från början. Det kändes som att chanserna att lyckas minskade... Men kloka människor har sagt till mig att jag ska ha tillit och tålamod. Jag ska försöka med det.

...inget omslag... Jag har testat både morgon och vid kl 14 varje dag hittills och gubben uteblir... Så idag blir det ett samtal till IVF-kliniken och ultraljud imorgon... Det känns ovisst och oroligt. Vad händer efter imorgon om det fortfarande inte finns nån äggblåsa som är på gång med ett ägg? Går det här i stöpet den här månaden då? Läkaren sa till mig att inte tänka så mycket i måndags... Det går sådär...usch! Nåt annat som är usch är svullnaden i magen. Det känns som en kula innanför "volangen" liksom. Vilket gör att "volangen" blir större. Blä. Jag blir gärna tjock av rätt anledning, men biverkningar som dessa skulle jag gärna vara utan.

Jag tror jag ska börja med "dagens usch" och "dagens hurra" här på bloggen. Det betyder att dagens hurra kommer nu. Dagens hurra är till mig själv! Ja faktiskt. Hurra för att jag har kommit igång med träningen igen efter en längre tid med stökigheter. Sedan i våras har jag joggat några gånger i veckan och promenerat några. Träning har varit väldigt viktigt i mitt liv under lång tid, och det har verkligen känts att kroppen har varit i olag helt och hållet. Visst har jag tagit lite promenader och försökt vara så aktiv som möjligt, men högpulsträningen har uteblivit. Jag känner mig snäll mot kroppen igen, och mot stressen gör joggingturerna underverk. Jag gör några futtiga styrkeövningar efter joggningen, torrborstar mig varje dag och ligger en stund på spikmattan några gånger i veckan också. Utmaningen kommer nu när vi går mot vinter och pendlarproblem. Jag har 11 mil enkel resa till jobbet och åker tåg varje dag, och vintertid vet jag aldrig när jag kommer hem på kvällarna eftersom tågen ofta är sena. Så det som återstår nu är att hitta en rutin för att få till joggningen även när pendlingen strular. Men hurra ändå :)!

Dag 15 och ingen glad gubbe idag heller. På ägglossningstestet alltså. Det var väl inte helt oväntat att det inte skulle ske mirakel med småblåsorna från igår. Hoppas hoppas att omslaget kommer innan måndag så att återföringen blir av. Det vore höjden av jävlighet om vi får omslag på måndag eftersom kliniken har stängt på söndagar som i så fall blir den aktuella FET-dagen. Idag har jag varit till kuratorn på morgonen, och nu är jag på väg mot jobbet och första arbetsdagen efter semestern. Det känns...sådär. Men det känns säkert bättre när jag har satt mig in i allt igen. Och jag har en toppensommar att tänka tillbaka på vid tunga stunder. (Lektion 1 i positivt tänkande haha)...för att ta dagens negativa så läste jag en berättelse om ett par som också genomgår IVF, och kvinnan uttryckte något i stil med att det värsta är inte att alla runt omkring har eller får barn, det värsta är att det känns som att vårt liv står stilla. Precis så känns det.

Så var ultraljudet gjort. Slemhinnan bör tydligen vara mellan 8 och 12 mm. Min är på 7,7 mm...inte tillräcklig med andra ord. Det som kändes ännu mer frustrerande var däremot att det inte fanns några tecken på ägglossning, som måste ske innan återföringen. Idag är jag på cykeldag 14, och i vanliga fall brukar jag få omslag på stickorna dag 14, 15 eller 16. Och jag brukar som sagt känna av den flera dagar innan. Att det inte fanns någon stor äggblåsa förklarar att jag inte har känt något. Tydligen kan Progynonet lura kroppen att inte förstå att den ska ägglossa. Hur som helst, jag ska nu vänta. Och testa med stickor fram till och med torsdag. Om inget omslag har synts till då blir det en ny tripp till IVF- kliniken på fredag för ultraljud. Och vad som händer efter det vet jag inte. Denna väntan... Det kändes jättejobbigt när vi åkte hem idag, jag hann gråta en skvätt och känna den där välbekanta frustrationen över alla orosmoment. Det kändes som en dålig start efter semestern och uppgivenheten kom tillbaka för en stund. Nu har jag hämtat mig lite och ska krypa ner i soffan och titta på en film. Egentligen var det kanske inte dåliga nyheter...det var väl snarare inga nyheter...hej så länge!

Idag är det då dag 13 med Progynon. Vi har varit och hälsat på ett par goda vänner idag, det var en trevlig liten utflykt. I övrigt har det varit en dag i orons tecken. Konstigt hur fort känslorna och tankarna kommer tillbaka när det närmar sig. Jag känner mig tveksam och skeptisk. Jag är dock glad över att vi får göra ultraljudet på IVF-kliniken och inte i vårt hemlandsting. Vi har en del frågor som vi vill ha svar på, och det underlättar då väsentligt att prata med läkaren direkt. Vi undrar till exempel hur tjock slemhinnan ska vara för att det ska bli dags för återföring? Vi undrar också om jag fortfarande inte får börja med Prednisolon. I min värld är det sent att börja med det efter FET. Är det någon som har erfarenhet av detta? Jag hoppas vi blir lite klokare imorgon... När jag pratade med sköterskan för att boka in ultraljudet frågade jag om jag trots stimuleringen skulle testa med ägglossningsstickor den här månaden. Det visste hon inte, så nu gör jag det för att gardera oss, men ännu inga tecken på omslag. Det är nåt som känns konstigt i kroppen, jag brukar annars känna av ägglossningen flera dagar innan och när den väl sker har jag så ont att jag helst skulle vilja ligga nerbäddad i sängen. Nu känner jag absolut ingenting, och det oroar också även om det vad jag har förstått inte har betydelse för själva återföringen...äh, det är bara en orolig dag helt enkelt. Det känns nog bättre efter imorgon när vi får lite klarhet. Förhoppningsvis. Håll en tumme för slemhinnan vetja!

Japp, dag 11 med Progynon. Jag har fått finnar och är öm i brösten, något som tydligen är rätt vanliga biverkningar. Jag är svullen i magen också, men det tror jag inte beror på östrogenet, snarare en vecka med massa mat. I övrigt har vi nu kommit hem till radhuset efter fem veckor i sommarhuset (som mer är ett åretruntledighetshus). Idag har jag pysslat lite hemma, ramat in bröllopsfoton och packat upp. Jag trodde det skulle kännas jobbigare att komma hem, men det känns helt okej. Jag hoppas att det får fortsätta kännas så, och att jag kan njuta av hösten som jag tycker är en fantastisk årstid.

Det känns lite spänt inför måndag just nu också såklart. Hoppas att medicinen har gjort sitt och att vi får någon slags uppfattning om när frysåterföringen kan bli aktuell.

Längesen nu... Jag har befunnit mig i radioskugga men är nu lite smått på väg tillbaka till verkligheten. Det har varit en fantastisk semester och den fortsätter veckan ut. Jag känner att jag verkligen har haft tid att ta hand om mig själv. Vilket jag också har fokuserat på denna semester, för att ha en chans att orka med hösten. Högsta betyg till sommaren 2013! Däremot inser jag att det är ren idioti att tro att man ska hinna träffa massor av vänner och bekanta, renovera hus, göra utflykter och ha tid för sig själv under fem veckor. Hur ska det kunna ske under fem veckor som ibland inte hinns med under ett helt år? Jag sänkte ganska snabbt ribban på semestern, för att inte känna stress. Istället fokuserade jag tvärtom, på att inte planera in för mycket och ha tid för motion och må-bra-aktiviteter. Jag tycker att jag har lyckats väldigt bra och det gör mig glad. Det var längesedan jag njöt av tillvaron som jag har gjort i sommar. Med facit i hand var det räddningen för mig att IVF-kliniken stängde igen under några veckor så att jag/vi fick hämta andan och lägga tankarna på det hela åt sidan lite. Nu är tankarna på väg tillbaka igen, på måndag är det dags för läkarbesök och ultraljud för att kolla livmoderslemhinnans tjocklek. Jag började med Progynon förra veckan. Det är såklart med blandade känslor jag stoppar i mig mediciner och bokar in läkarbesök. Det är förhoppningsvis ett steg närmare målet, men oron för att det inte ska lyckas och för att bryta ihop igen kommer tillbaka. Osäkerhetsmomenten är många nu också. Det är vårt sista frysta embryo inom ramen för första behandlingen, så klarar det sig inte vid upptiningen finns inga fler att tina. Om vi misslyckas med återföringen blir det inga fler frysförsök utan en ny behandling. Mer nässpray och sprutor. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Inte för att jag inte är beredd att göra precis vad son helst för att lyckas, utan för att jag vet hur mycket kraft som går åt och hur svårt det är att vara stark.... Men det ska jag försöka att inte tänka på nu... Vi sätter allt vårt hopp till den snöflinga som ligger i frysen!