Vecka 8 (7+0)
Nu är det en arbetsdag och två helgdagar kvar tills vi får veta lite mer om vad som händer i min kropp. Å jösses vad nervöst. Jag vet inte om jag längtar eller fasar-men det känns som både och. Jag ser framför mig hur skakig jag kommer att vara när jag hoppar upp i stolen. De som närvarar kommer nog att få hjälpa mig med det. Jag har också tänkt en del på hur de där sekunderna kommer att kännas när läkaren knappar på tangenterna för att ställa in ultraljudet, och vad hon kommer att säga om det inte ser bra ut. Eller om det ser bra ut. I vilket fall känns det som att det kommer att brista för mig-är det bra kommer jag att grina ihjäl mig av lycka och är det dåligt kommer jag grina ihjäl mig på grund av det...hu...låt nu tiden bara gå till måndag.
