Dagar som jag trodde aldrig skulle komma
Jag inser när jag loggar in här att det är på tok för sällan. Kanske är det så det kommer vara, kanske kommer mer frekvent bloggande. Jag låter det vara osagt.
Varje dag är kärlek. Vi busar, hänger med mamma/bebisgruppen, promenerar, fixar lite (med betoning på lite) hemma och pussas (mest jag då, men ändå). Igår kväll bestod de två sista vakna timmarna av en gnällande och skrikande övertrött liten tjej som tillslut somnade sittande i soffan (hon sitter inte själv alltså utan uppbullad med kuddar osv). Det är en så märkligt fantastisk känsla att först känna sig urlakad av att ingenting duger åt bebisen och sedan titta på henne där hon sitter och fullkomligt däckar av trötthet och känna hur kärleken sköljer genom kroppen. Det är kärlek som borrar sig in i ben och märg.
Vi planerar dop. Jag gråter. Just nu står de där dagarna som jag hade börjat ställa in mig på kanske aldrig skulle komma och bultar på dörren. På fredag ska vi åka till Uppsala och hälsa på mitt jobb för första gången, tänk att det faktiskt händer. Jag kommer att gå dit och därifrån med barnvagn och bebis! Jag kommer med största sannolikhet att gråta då också. Jag är så stolt över henne och över mig själv!
Senaste underlivsnytt är telefontid med läkaren på måndag. Just idag är det en rätt bra dag, men mensveckan för en vecka sedan var ett rent helvete.
