Kanske den längsta semesterveckan
Imorgon väntar en veckas solsemester. Efter att blödningarna tilltog igen i förrgår pratade jag med Fertilitetsmottagningen igår. De förstod vår oro men eftersom vi bara är i vecka 5 är vi inte hjälpta av en undersökning. Så det enda vi kan göra är att vänta en vecka och göra ett nytt test för att se om Flingan är kvar...vilken lång vecka det kommer att bli känns det som...vilken oro. Igår slutade jag med Prednisolonet och har läst lite för mycket om kvinnor som fått missfall efter det (men om jag skulle ta till min logiska sida lite skulle jag kunna tänka att det inte är säkert att missfallet berodde just på det. Det hade kanske hade blivit missfall i vilket fall...). I övrigt är ordinationen att fortsätta med Lutinus och Trombyl till ultraljudet om två veckor. Och äta gravidvitaminer. Jag testar just nu att strunta i applikatorn när jag tar Lutinus för att se om det kan påverka blödningarna. Om inte annat blir det lite mindre traumatiskt eftersom blodet syns ganska tydligt på applikatorn efter insättning.
Vilken märklig situation det här är. I nästan två år har vi längtat och kämpat för att få se ett plus. Nu har vi det men vågar inte vara glada eller hoppas "för mycket". Det är som att vi skulle vara otacksamma. Men det är helt fel. Vi är så otroligt tacksamma för att Flingan har fastnat! Så tacksamma att vi inte vågar tro på att den vill sitta kvar.
