Den korta graviditeten, från början till slut...
För min egen skull tänker jag nu dokumentera de senaste veckorna lite mer detaljerat.
22/8 Frysåterföring nr 2. Den tredje återföringen totalt, inom ramen för IVF-behandling nr 1.
De första fem ruvardagarna "rullar på" ungefär som de tidigare återföringarna. Jag är dock mer påverkad av medicinerna än förut, inte helt oväntat efter en höjd dos.
28/8 Ruvardag 6. Jag vaknar på natten av ont i magen och ryggen. Under förmiddagen får jag en lätt blödning och tror att allt är kört.
30/8 Ruvardag 8. Blödningen oförändrad. Vi tjuvtestar för att "få se det där jävla minuset". Men ett svagt plus dyker upp. Vi tror att det är på väg bort, att flingan har ångrat sig illa kvickt. I vilket fall lyder jag rådet att ta det lugnt i händelse av blödningar.
1/9 Ruvardag 10. Blöder mindre, i princip ingenting. Tjuvtestar igen. Ett plus. Ett riktigt plus! En fantastisk dag! Vi går som på moln och ser ljus i den mörka IVF-tunneln.
2/9 Blöder lite mer igen. Försöker vara lugn.
3/9 Ruvardag 12 och officiell testdag. Vi testar såklart igen för att se om pluset verkligen var sant. Det var jättesant. På förmiddagen tilltar blödningen ytterligare för att klinga av mot kvällen. Kroppen känns varm, jag har jättetydliga ådror på brösten och benen och jag vaknar av kissnödighet på nätterna. Det känns också som att blodet pulserar i livmodern och brösten ömmar på ett "nytt" sätt.
4/9 Sista dagen med Prednisolon och Progynon. Drar ner på Lutinus till 2/dag istället för 3/dag som tidigare. Trombyl, Levaxin och vitaminer för GRAVIDA är den fortsatta ordinationen förutom Lutinus. Det känns otroligt stort att köpa Gravid-vitaminer. Jag känner mig som en "riktig" kvinna när jag står i kassan. En kvinna med en fungerande kropp. Blödningen bättre under förmiddagen men tilltar lite till eftermiddagen. Pratar med Fertilitetsmottagningen som konstaterar att jag bör vara i v. 5.
5/9 Pratar med Fertilitetsmottagningen om blödningarna. Vänta och testa igen om en vecka är budet. Men troligtvis ingen fara.
6/9 Blöder inte så mycket.
7/9 Semester stundar, flyger till Sardinien. På kvällen har jag jätteont utmed bäckenets övre kant mot ryggen, värken strålar mot höfterna. Blödningen har tilltagit under dagen, den trycker nästan ut Lutinustabletterna. Fortfarande inte rött blod dock. Men jag är jätteorolig. Brösten ömmar.
8/9 Brösten har helt slutat ömma. Lite som att vända på en hand, det finns inte en tillstymmelse till ömhet. Jag känner heller inget pulserande i livmodern och blödningen är definitivt inte mindre. Jag känner mig helt som vanligt.
9/9 Första dagen med färskt blod. Jag är jätteorolig. Till kvällen blöder jag klumpar med levrat blod och inser att de dåliga tecknen är många.
10/9 Blöder klumpar då och då med både färskt och levrat blod. Inga symtom har kommit tillbaka och vi gråter. Blödningen är ungefär som en vanlig mens för mig och jag har mensvärk.
11/9 Inga större förändringar. Förutom att vi börjar inse att vår graviditet inte kommer att sluta som vi hade hoppats, den blöder bort. Det är ett missfall. Vi gråter ännu mer.
12/9 Läget är ganska oförändrat idag också. Mensvärk och "mens".
Fredagen den 13:e september. Idag. Dödsstöten. Mitt på dagen får jag ordentligt ont och ca två timmar senare kommer blod i mängder jag aldrig har skådat. Smärtorna kommer i värkar och blodet kommer både klumpvis och rinnande. Det är hemskt att se men inte oväntat. Jag är övertygad om att detta har ett samband med stoppet/minskandet av medicinerna. Det var inte vår tur...inte den här gången heller, trots att det såg ljust ut för en stund. Det är som att min kropp inte orkar gå av sig själv. Det är oerhört frustrerande.
Imorgon flyger vi hem. Lika barnlösa som vi alltid har varit, men det känns ännu mer hopplöst.
