Om det tomma rummet del 1
Mitt alias på bloggen är som bekant "Ett tomt rum". Det har flera betydelser. Det största tomma rummet finns inuti mig. Att vara i 30-årsåldern och ofrivilligt barnlös är värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. För många är inte vägen till barn spikrak, men oavsett krokig eller ej så har alla i vår bekantskapskrets som har partner och som inte aktivt valt att leva utan barn passerat den. De har barn. Vissa har hunnit med flera. Och de är det bästa som har hänt. Såklart. De mjuka små varelserna som så drastiskt förändrar livet och innebär total lycka och villkorslös kärlek. För de flesta. Kanske blir livet med barn inte som förväntat. Kolik, depressioner, hyperaktivitet eller funktionsnedsättning. Oavsett hur det blir är barn meningen med livet sägs det. Och jag tvivlar verkligen inte på det. Oavsett hur det blir vill jag vara en av dem som inte kan hålla en telefonkonversation utan att bli avbruten av barnskrik eller bus, jag vill vara en av dem vars största problem är såriga bröstvårtor (inget illa menat, jag har förstått att det kan vara väldigt jobbigt!), en av dem som får göra upp ett schema med mannen för sömnlösa nätter och en av dem som får vända i dörren till mataffären på grund av mitt hysteriska eller nerbajsade barn i kundvagnen. Jag vill vara en av dem! Livet med barn föder inte alltid glädje, det förstår jag. Att vara gravid kanske blir det värsta jag har upplevt, om jag får uppleva det någon gång. Men jag är redo. Hade jag för en enda millisekund tvivlat på om jag var redo hade jag aldrig aldrig utsatt mig för den situation vi befinner oss i just nu. Det är en mardröm där ovissheten tar knäcken på oss. Jag känner mig halv. Och jag längtar så förbannat!
