Kommentarer
Postat av: Annika
Men du. Sådär är det för vissa. Min bästa kompis blev ju gravid 3 månader innan mig, av en slump, efter 4 år av IVF-försök och en nästan färdig adoptionsprocess. Hon var bara orolig och nojig och njöt inte ett dugg, målade tvärtom lite fan på väggen hela tiden vilket var jättestressande för mig som inte oroade mig särskilt mycket, men jag fick släppa det.
Men grejen med henne är att hon accepterade att det var så det blev för henne, och att det inte var så konstigt efter allt de gått igenom (13 behandlingar och fyra missfall, alla upptäcktes på VUL i vecka 8). Man får ha respekt för vad ni har gått igenom, och det måste du också ha för dig själv. Det är inte konstigt att du känner som du gör. Det är trist men i slutändan är det ändå bara slutmålet som räknas - hur du har mått under graviditeten är liksom en bisak. Och din bebis mår inte sämre av att du oroar dig.
Min kompis födde en superfin liten kille för snart 2 månader sedan och nu är hon hur cool som helst. Men skulle hon bli gravid igen är jag och hon ganska säkra på att samma sak skulle hända igen. Hon sa till och med det till mig härom dagen, att hon vet inte ens om hon vill för det var så jobbigt mentalt att vara gravid.
Acceptera att så här är det för dig. Och det är OK. Det är inte fluffiga moln utan varje liten grej kanske blir en liten kamp för dig, men det innebär också att allt blir en liten delseger. Du kommer att vara jätteglad när ni har beställt vagn. OCH orolig. Oron kommer att finnas bredvid dig hela tiden. Ta den i handen istället för att skämmas för den, då blir den bara hemskare att bära med sig.
Nu låter jag som en terapeut men jag säger detta med hela mitt hjärta och med erfaranhet från tidigare, samt min kompis så nära inpå.
Slutmål = frisk bebis i famnen.
Vägen dit = mindre viktig.
Stor kram
Annika
Postat av: Anonym
Förstår dig till fullo... jag lever med i skräck... i vecka 8 nu efter otaliga ivf-försök utan embryon till frysen. Känns som om hjärtat ska stanna varje gång ngt sticker till, kniper åt eller man behöver gå på toa... försöker också ta oron i hand men det är definitivt inte lätt!!
Stora kramar