Att bara vara jag
Som jag har berättat i presentationen bor jag med min man och varannan vecka också hans son från ett tidigare förhållande. Det har många positiva sidor att få leva "familjeliv", det skänker en hel del glädje och tvingar oss att leva här och nu. Det är också en stor förmån att få leva med ett barn, även om det inte är biologiskt. Men det har också en del baksidor. Missförstå mig inte, dessa baksidor har inte något att göra med barnet personligen, utan situationen runtomkring. Sonen, som vi kan kalla Y, är en fantastisk liten person som snart fyller sju år och som har tagit emot mig med öppna armar. Jag lärde känna honom när han var fyra år och det är fascinerande att se någon utvecklas och växa (även jag själv). En del säger när vi pratar om våra svårigheter att få ett gemensamt barn att "ja, men ni har ju Y", som om det skulle vara en tröst. Nej, vi har inte Y. Min man har Y, jag kommer aldrig att ha. Jag tvättar Y:s kläder, städar Y:s rum och lagar Y:s mat (vi delar givetvis på sysslorna jag och mannen). Men när det handlar om föräldramöten, utvecklingssamtal, beslut som rör skolan, upplägg av veckobyten eller läkar/tandläkarbesök får jag stå tillbaka. Y har en annan mamma och kommer så alltid att ha. Jag är, som han själv uttrycker det, hans "låtsasmamma" (jag själv föredrar uttrycket bonusvuxen).
Mamma på låtsas.
Jag tror att min sorg över våra hittills misslyckade försök att få ett gemensamt barn ibland förstärks av att min man redan har upplevt hur det är att få barn. Ibland känner jag mig avundsjuk, bitter och ledsen över det. Jag vill mer än någonting annat uppleva det tillsammans med honom. Det är inga känslor jag skryter med direkt, eller som gör att ni ser mig som en fin människa. Jag vet. Men de kommer till mig då och då. Det är heller inga känslor och tankar som gör processen lättare på något sätt, eller som hjälper mig att blicka framåt och tänka positivt. Snarare tvärtom. Men de kommer ändå till mig då och då. Jag känner mig på något vis överflödig. Jag arbetar med barn och ungdomar och är mycket väl medveten om att jag som vuxen inte alls är överflödig i Y:s liv, utan kan bidra med mycket under hans uppväxt. Jag kommer förhoppningsvis vara viktig i hans liv och han är och förblir viktig i mitt. Men om jag och min man inte lyckas med våra försök att få ett gemensamt barn är det bara en av oss som kommer att vara barnlös.
Jag.
Det är jobbiga tankar. Det känns "fult" att prata om. Det är något jag måste förhålla mig till och hantera. Ständigt.
Jag vill vara mamma på riktigt.
