En tillbakablick del 2 - IVF nr. 1
I början av 2013 startade så vår första behandling. Jag hade hört massor av berättelser om hur dåligt många kvinnor mår i samband med alla hormoner och försökte ställa in mig på det värsta. Efter mötet och genomgången av alla mediciner med sköterskan på fertilitetsmottagningen konstaterade vi att berget av orosmoment och osäkerhet tornade upp sig framför oss. OM nässprayen funkar får vi börja med sprutorna, OM äggblåsorna ser bra ut blir det ägguthämtning, OM det finns några ägg att hämta kan de befruktas, OM något eller några ägg blir befruktade ska de odlas och OM de klarar odlingen kan ett embryo återföras. Sen ska det dessutom fastna. Och sitta kvar. Jag försökte tänka på en sak i taget, men för mig var det absolut värsta med vår första behandling den psykiska pressen. Så många moment som kunde gå fel. Mitt mående i övrigt med alla hormoner var okej, jag var trött, sugen på ostbågar, ökade i vikt och hade en och annan svettning på nätterna. Annars var det inte så farligt, och jag tror att jag verkligen klarade mig lindrigt undan biverkningar från medicinerna. Fem-sex veckor gick och både nässpray och sprutor gjorde vad de skulle. Nio ägg hämtades ut, fem blev befruktade med ICSI (mikroinjektion, spermier "sprutas" in i ägget för att på så sätt "tvinga" ihop ägg och spermier), ett embryo till mig och två till frysen. Vi var glada över att få två eskimåembryon men hyste alla våra förhoppningar till det alldeles perfekta embryot som återfördes (blastocyst). "Ett finare embryo kan man inte få" sa läkaren till oss vid återföringen (ET). Det blev dags för ruvning. Testdag 18 dagar efter ägguthämtning, dvs 12 dagar efter ET. Jag var ömsom hoppfull, ömsom förtvivlad. Hur skulle jag klara av fler behandlingar psykiskt om det inte lyckades nu? Statistiken över graviditeter efter första färskförsöket äve förvisso positiv och chanserna är betydligt bättre än utan behandling, men trots det är det fler som inte blir gravida än som blir det efter första behandlingen. Jag visste inte hur jag skulle tänka för att stå ut under ruvningen. Min man var i princip bombsäker på att det hela skulle lyckas och det hände mer än en gång att vi nästan blev osams för att jag uttryckte mina tvivel. Fem dagar efter ET bötjade jag blöda. Två dagar senare var mensen ett faktum. Trots det hoppades jag fortfarande när jag ringde till IVF-kliniken att sköterskan skulle säga att jag inte skulle oroa mig. Men det sa hon inte. Vår första behandling hade misslyckats. Just då trodde jag att jag skulle gå sönder av gråt.
Jag gick inte sönder, såklart. Vi fick beskedet att efterföljande månad skulle vara behandlingsfri och efter det skulle vi få möjlighet att göra en frysåterföring (FET) i naturlig cykel. Under förutsättning att min ägglossning kom vilken dag som helst i veckan UTOM en måndag eftersom kliniken har stängt för frysåterföringar på söndagar (som i så fall skulle ha blivit vår FET-dag, 7 dagar efter ägglossning). Oros- och stressmomenten fortsatte. Dessutom var vi ju tvungna att blicka framåt på något sätt. Få tillbaka hoppet. Överskottshormonerna lämnade sakta men säkert kroppen vilket kändes skönt. Jag började ta akupunktur i hopp om att det kunde göra underverk. Månaden som gick var nog en av de långsammaste jag har upplevt. Plötsligt kändes allt som innan utredningen och behandlingen började igen. Totalt hopplöst. Nästa kontakt med kliniken skulle inte bli förrän månaden därpå då jag fick ägglossning och väntan kändes fördärvlig. Vi kände oss ensammast i hela världen.
