Jobbig väntan
Imorgon är det torsdag. FET kl 14.40. Labbet ringer innan 12 och berättar om det blir nåt eller ej. Grymt jobbig väntan. Jag känner mig inte alls stabil idag. Mannen och jag blev ordentligt osams tidigare och jag vill bara dra täcket över huvudet och vakna när väntan är över. Finns det kvinnor och män som inte blir stressade av IVF- behandlingar? Jag förstår inte hur de beter sig i så fall. Jag vill bara gråta. Och jag som skrev häromdagen att jag kände mig glad. Tvära kast kanske ni tycker, och det är precis så det är. Ömsom förväntansfull och hoppfull, ömsom förtvivlad. För tänk om det aldrig kommer att funka...
Gårdagen då, den bjöd på sol, värme och middag med tjejkompisar på kvällen. Det var jättetrevligt och gav energi. Det var längesedan vi träffades så det blev ju en del "catching up", bland annat berättade jag lite om vår behandling. Det är nog verkligen inte lätt för människor runt om oss heller, slog det mig när tystnaden lade sig efter att jag berättat. Det blir liksom lätt tung stämning när vi pratar om det. För mig är det inte längre nåt konstigt eller intimt att berätta vad som försiggår, men det är svårt för andra att förhålla sig till. De kanske är rädda för att säga något som tas på fel sätt, eller rädda att verka nyfikna. Eller rädda att jag ska bryta ihop såklart. Jag kräver ingenting av de människor som känner till och hör vår berättelse. För mig är det bara skönt att få prata om det, precis som för de flesta skulle jag tro när de går igenom svåra perioder i livet. Den jag pratar med behöver inte förstå (för mitt uppe i allt inser jag att förstår det gör man inte förrän man upplever det) eller känna att hen behöver säga nåt "klokt". Jag är glad bara inte locket läggs på, för då känns det ensamt.
Håll tummen för vår snöflinga imorgon! Hej så länge!
