Att vara mamma
Jag sitter med sovande bebis i famnen och undrar vad hon drömmer om när hon flämtar till och ler eller piper. Tänk att hon är vår alldeles egna lilla tjej. Jag vet inte om jag har förstått det ännu faktiskt.
Jag har tänkt rätt mycket på det här med att vara mamma. Innan hon kom tänkte jag att jag på något sätt skulle bli en annan person när hon föddes. Det är möjligt att personer i min omgivning tycker att jag förändrats, men jag känner mig precis som vanligt. Jag kände lite lika under graviditeten, jag trodde att jag skulle förändras men kände mig precis som vanligt. Men det är klart att det har hänt saker med mig även fast jag själv inte reflekterar över det. Däremot vet jag inte om jag helt har hittat min roll som mamma ännu, jag känner mig fortfarande osäker i många situationer och tycker att det verkar som att andra tycker att det är så "lätt" att ha barn. Jag tycker inte det är direkt lätt, däremot är det det häftigaste man kan vara med om.
I går var jag och Alvida ut på heldagsäventyr då vi hälsade på en kompis i hennes lilla butik. Allt gick jättebra, men det är först nu jag "vågar mig ut" på egen hand en dag. Inte för att hon är krånglig på något sätt, utan för att jag har känt mig alldeles för osäker för att våga. Jag har varit rädd för att hon skulle få skriktimmar eller att det skulle bli tokigt med maten på något sätt...eller något annat oförutsägbart. Jag tror att jag har haft svårt att vänja mig vid att varje dag, varje timme är oförutsägbar. Jag har inte känt mig som någon "supermamma" som en del säger att man gör, snarare som Bambi på hal is med inslag av Lille Skutt-osäker och lite nervös.
Jag tror inte det är bara negativt att känna som jag gör, vi har liksom tagit det i vår egen takt och på vårt eget sätt. Jag har ingen nära vän som har barn i Alvidas ålder eller är föräldraledig (det hann de med några år innan oss eftersom vår väntan blev betydligt längre än nio månader) och även om jag har känt att det är lite tråkigt känns det också lite skönt att inte behöva jämföra sig när jag har känt mig så osäker. Jag jämför mig så det räcker med de andra föräldrarna i föräldragruppen.
Jag är himla glad över att jag har tillåtit mig själv att vara Lille Skutt. Hur ska jag kunna vara annat efter 32 år utan barn tänker jag? Kanske är det den största förändringen som skett med mig sedan hon kom, att jag tillåter mig själv att vara ovan, osäker och rädd.
