Semester
Nu har jag fått semester. Jag har inte vant mig vid tanken. Det känns hur som helst välbehövligt. Trots att det inte känns som att jag helt har hunnit i kapp på jobbet ännu efter min sjukskrivning i vintras så känns det samtidigt som att jag har jobbat fyra år utan semester...så för att sammanfatta det här med semester ska det bli skönt. När jag pratade med läkaren på IVF-kliniken fick jag veta att nästa cykel som startar om ganska exakt en månad ska jag starta med Progynon. Jag ska göra extra ultraljud på dag 12 till att börja med för att kolla slemhinnan. I övrigt samma procedur som vid vårt förra FET...hyfsat bra timing ändå med semesterstängning på kliniken och sånt, och det känns lite lättare att slappna av och tänka på annat när jag vet att kliniken ändå har stängt. Det blir förhoppningsvis ett tillfälle för återhämtning. Men det är så mycket ovisshet och det är jobbigt. Att kliniken har stängt för frysåterföringar på söndagar är en av tankarna som tar knäcken på mig. I naturlig cykel är det ju inget annat att göra då än att vänta en cykel till... Hu... I höst är det två år sedan vår "bebisverkstad" startade. Det känns som en evighet. Barnen som föddes runt omkring oss när vi "började försöka" har hunnit fylla både ett och snart två år, högtider har passerat flera gånger om...och för oss har det inte hänt nånting. (På barnfronten). Det är då jag tänker som mest på hur länge mitt fokus har varit barn och fertilitet. Min bror och hans tjej fick barn för exakt ett år sedan och förra helgen var vi där på ettårskalas. När jag blev faster hade våra försök att få barn hunnit bli jobbiga och fasterskapet kom med blandade känslor (vilket inte handlar om att jag missunnar någon annan att få barn utan att jag är så förbannat avundsjuk och frustrerad över att vi inte lyckas och får uppleva det). Jag fick ladda ordentligt för ettårskalaset. Mer än jag brukar behöva ladda för kalas, dop och andra evenemang med små barn i fokus. Det var verkligen jättejobbigt. När jag ser tillbaka känns det inte jättekonstigt att det är tungt. I snart två års tid har jag trott att jag har varit gravid varje månad. Jag har haft ont i brösten, mått illa, varit trött, ledsen, haft molvärk, varit dålig i magen, varit bra i magen, kissat mycket, varit varm och varit frusen. Jag har googlat otaliga timmar på "graviditetssymptom", på "inga graviditetssymptom" och allt man kan tänka sig däromkring. Inbillat eller inte, men jag har känt allt och inget. Och jag har hoppats. Men jag har blivit besviken. Varje månad. Jag har oftast inte ens hunnit testa eftersom mensen har varit som en klocka. Den har kommit exakt på dagen varenda månad. Kroppen har betett sig exakt likadant månad ut och månad in. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan. På slutet har vi nog mest varit uppgivna däremot. Det är inte konstigt att det tär. Det har tärt på oss som par och på oss var och en. De senaste två veckorna känns det dock som att både jag och min man har hämtat oss något, även om det är mycket upp och ner mentalt. Jag känner mig förberedd på semester och har hunnit jobba undan en del på jobbet för att slippa känna stress i sommar och jag har planerat några "hemmafixgrejer" för att ha lite lagom att sysselsätta mig med under min lediga tid. Jag är semesterredo, även om tankarna på det som har varit och det som väntar såklart kommer att finnas där. Det gör de ständigt.
Jag vet inte riktigt var jag kommer att befinna mig de kommande veckorna, men jag uppdaterar när jag har möjlighet.
Jag tror att det blir en glad sommar!
