Så nära men ändå så långt bort
Jag tycker att det finns oerhört många "teman" att dela upp IVF-processen i, och nu syftar jag inte på den medicinska processen utan den känslomässiga delen. Jag vet inte vilken av delarna som är mest individuell, men den känslomässiga biten är i varje fall den mest privata och kan kännas svår att prata kring. Att berätta för omgivningen om sprutorna i magen varje kväll känns långt mer avdramatiserat än att berätta om hur sexlivet har blivit totalt avromantiserat och förvandlats till ren och skär produktion, eller att nässpayen under nedregleringen gör underlivet torrt som fnöske så att sex även med litervis av glidmedel är otänkbart. Nu pratar jag enbart utifrån mig själv och det här är bara ett exempel på det jag tycker är särskilt svårt med att gå igenom ofrivillig barnlöshet. Var och en bestämmer självklart vad de vill prata eller inte prata om!
För mig känns det viktigt att fler pratar mer om ofrivillig barnlöshet och IVF (eller alternativa sätt att få barn), samtidigt är det svårt när en av de mest privata sakerna i en relation blir offentliga. Det kan också vara så att det i relationen finns olika uppfattningar om vad som är okej att dela med sig av till andra, och vad som inte är det.
För mig är det någon slags räddning att prata om det vi går igenom och jag har inte direkt känt att det är svårt att prata om alla delar, däremot brukar jag försöka tänka på om människor vill eller behöver veta vissa saker, för att hejda mig lite i det jag berättar om. Jag tänker just nu på hur relationen förändras under processen. För oss har det varit något omgivningen frågar ganska lite om. Troligtvis för att det är väldigt privat. Samtidigt är det en stor del av hela den här resan. Att orka hålla ihop. Att orka vara rädda om varandra. För oss har det gått sådär i perioder. Det har funnits perioder då jag har funderat över beslutet att genomgå IVF, enbart på grund av att det sliter något enormt på vårt förhållande. Vi har väldigt olika sätt att hantera sorgen och frustrationen och det har i perioder varit det svåra. Ibland kan jag sitta bredvid min man i soffan och känna hans kropp mot min, men mentalt känns det som att vi är ljusår ifrån varandra. Det kanske heller inte är konstigt, eftersom det är jag som kvinna som "utsätts" kroppsligen för alla hormoner och kroppsliga förändringar. Men även om det inte är konstigt så är det något jag har tyckt och tycker är jobbigt. Under de senaste månaderna har jag känt det väldigt tydligt. Det är inte min man som har gått på de sju (eller hur många de nu är) läkarbesöken efter missfallet. Det är inte min man som har en kropp som är helt fucked up och där hormonerna, polyperna och Gud vet allt löper amok. Det är inte min man som ser blodet varje gång han går på toaletten och som hela tiden måste tänka på infektionsrisken. Det är heller inte min man som försöker känna graviditetssymptom i två veckor efter återföringar eller ägglossning.
Det är jag.
Min man är fantastisk, det här handlar inte om det. Han gör vad han kan för att stötta. Men till slut kan han inte göra mer (vilket säkert också är mycket frustrerande för honom). Det är fortfarande min kropp, och även om han kanske önskar att han hade kunnat göra hysteroskopin istället för mig för att underlätta, så funkar det inte.
Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om att vi kämpar för att få ett barn tillsammans. IVF är en parbehandling, men fysiskt är det utan tvekan mest påfrestande för kvinnan. Jag tycker att vi har blivit bättre på att ta tillvara på tiden och varandra ju längre tiden har gått, för varje misslyckad återföring har vi varit "snällare med varandra". Men vi halkar givetvis snett ibland. Då är vi frustrerade, ledsna och arga på varandra istället för på situationen. Då tänker vi (vi har pratat om det, så jag vågar säga att vi tänker lika på den här punkten) på om det kommer att finnas någonting kvar av oss om det inte skulle bli några barn.
I somras hade vi en paus mellan frysåterföringarna. Vi lade hela barngrejen åt sidan under ett par månader. Då märkte vi att vår relation blev betydligt bättre. Det var en underbar insikt, att förstå att det grå som lagt sig över oss inte var där för att stanna för gott. Det tror jag har gjort mig lite lugnare i den tunga period som har varit under hösten. Det är alldeles för många orosmoment inför, under och efter en IVF-behandling för att jag ska orka oroa mig jättemycket för relationen samtidigt.
För mig handlar det om att hela tiden lära mig att orka leva igenom det, och förstå att det kommer bättre tider, oavsett vad som händer.
När vi är mitt uppe i att förbereda min kropp för återföring på ett eller annat sätt, eller precis har misslyckats finns det absolut ingenting i vår relation som har blivit bättre. Men konstigt nog har vi lärt oss saker under resans gång, både om varandra och oss själva. Det pratas en del i media just nu om lyckliga falska fasaden vi människor målar upp i sociala medier. Jag skulle vilja slå ett slag för den osminkade verkligheten! Det är för jävla jobbigt att drabbas av ofrivillig barnlöshet och/eller att genomgå IVF. Det spelar ingen roll om jag är under hormonbehandling eller inte, det är jävla jobbigt så länge resan pågår. Det påverkar precis allt i livet, vare sig jag vill eller inte. Visst är det positivt att vi kan dra positiva lärdomar och i perioder komma närmare varandra som par. Men det jobbiga tar inte slut för det. Kanske kan det vara jobbigt att prata om, att liksom erkänna att vi just där och då håller på att ta knäcken på varandra. Men jag tror att det är viktigt. För att det är så livet är när vi genomgår IVF. Och för att det är den osminkade sanningen.
Jag vet inte hur andra uppfattar sina relationer under en sådan här process. Jag vet att många tycker att det är tufft, men som allt annat är det troligtvis högst individuellt. Jag vill inte på något sätt generalisera med mitt inlägg. Dela gärna med er av hur ni upplever det, både positivt och negativt!
Kram på er, och pussas med partnern :)!
