Det finns bra dagar...
...och det finns dåliga dagar. Idag är en dålig dag. Det känns som att mina hormoner spelar ut mig helt och hållet. Allting känns helt upp och ned. Jag pallade inte att följa med på barnkalaset idag. Dels blöder jag massor och har rätt ont, dels klarar jag inte av att se tio små barn och veta att jag är den enda på plats som inte har upplevt det. Jag känner mig liten idag.
Igår var vi på ett annat barnkalas. Eller, vi kunde inte komma på det "riktiga" kalaset utan åkte dit som eftersläntrare igår. Det går alltid lite bättre att hålla modet uppe när det är lite lugnare tillställningar och lite färre små barn. Igår var det en sjuåring vi gratulerade så det kändes okej. I vilket fall, så frågade våra vuxna vänner oss lite om hur det går för oss osv. Jag började gråta, men försökte skärpa till mig. Jag uppskattar verkligen när människor runt omkring oss frågar hur vi har det, så jag blir så arg på mig själv när gråten bara kommer. Då känns det som att jag på något sätt skrämmer bort frågorna, många tycker ju att det blir en ganska jobbig situation när någon plötsligt börjar gråta. Men som sagt, jag skärpte till mig. Det blev ett bra samtal och jag tror att de märkte att vi uppskattade deras omtanke. Men det är så otroligt svårt att beskriva hur det egentligen är och känns allting.
Jag känner mig arg idag. Jag skrev lite om detta i ett tidigare inlägg så ni får ursäkta om jag upprepar mig (push play). Jag är arg på hur detta begränsar mig. Lev som vanligt. Det är rådet vi har fått, och säkert många med oss. Jag har frågat det förut, hur ska vi kunna leva som vanligt när ingenting är som det brukar? Vi har inte haft sex på fyra månader till exempel. För att det har varit totalt omöjligt med tanke på blödningarna. Vi väljer ibland bort aktiviteter under ett försök för att det är jobbigt bara att ta sig ur sängen. Mellan behandlingar och försök är vår högsta önskan att få börja om med en ny behandling eller återföring samtidigt som jag bävar för att utsätta kroppen som redan innan är totalt i olag. Att binda upp sig på någon aktivitet under en termin känns onödigt eftersom ett flertal tillfällen kommer gå bort på grund av hormonfyllt psyke, äggfylld mage eller sorgfyllt hjärta. Jag vet, det är tokigt tänkt. Fånga dagen, lev nu och allt det där. Men just idag förstår jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Jag har märkt att en del människor i min omgivning tror att vi liksom lägger det hela åt sidan mellan behandlingar/återföringar. Tänk om de visste hur fel de har. Tänk om det på något sätt skulle gå att förklara exakt hur mycket det här påverkar hela livet, hela tiden. Å vad jag hoppas på att det kommer att vara värt det!
Det är en dålig dag idag bara. Det kommer bättre.
