Jag funderar just nu över hur många dagar en vecka kan ha...jag är helt slut. I helgen blir det hemmamys och lite aktiviteter på stan: brunch och bowling. Jag ser fram emot det. I fredags tog jag en tur till biblioteket för att låna två böcker om barnlöshet.
Vänta på barn och
En bok om ofrivillig barnlöshet. Den förstnämnda beskriver forskningsläget och är skriven av läkare/forskare (som jag har förstått det) och den andra är skriven av två kvinnor som själva har drabbats av ofrivillig barnlöshet. Jag fick reservera böckerna för att de var utlånade, så jag längtar efter plinget i telefonen som berättar att de har kommit.
Jag läser ganska mycket på nätet, både om ofrivillig barnlöshet och IVF, men det har en tendens att ibland göra mer skada än nytta att oftast läsa om par som har genomgått 15 behandlingar utan lycka. Jag överdrev en aning nu, men det jag vill säga är att jag tror att jag som motvikt behöver vetenskap. Jag behöver påminnas om att forskningen går framåt, att ofrivillig barnlöshet kan behandlas och att väldigt många lyckas till slut. Ibland är det lätt att glömma bort hur mycket vetenskapen har gått framåt i alla känslomässiga berättelser, trots att jag är övertygad om att det är viktigt att få känna igen sig i andras situation för att inte känna sig ännu mer ensam.
Ibland är jag väldigt naiv. Jag läste boken Att längta barn för ett år sedan. Jag hade någon slags bild framför mig att den skulle få mig att känna stort hopp och att den skulle innehålla berättelser om hur par efter par lyckades med sina behandlingar. Så var det naturligtvis inte. Många hade till slut fått barn, men inte nödvändigtvis genom IVF. Det var berättelser skrivna av paren själva och beskrev kampen för att få ett litet liv ganska klarsynt och utan krusiduller. Jag kände mig inte alls så hoppfull som jag hade trott att jag skulle göra efter att jag hade läst boken, men säkert är det nyttigt att också påminnas om att inga garantier finns. Å andra sidan har vi blivit påminda om det vid varje försök under IVF-processen hittills. Det är det som gör ondast av allt.
Nu har jag en längtan efter hoppfullhet igen. Jag vet inte om jag kommer att känna tvärtom efter att jag har läst de två beställda böckerna, jag hoppas inte det. Det jag behöver just nu är tio skopor hopp och ännu mer ro i sinnet. Att genomgå en behandling är ganska märkligt, i alla fall har det varit det för oss. För läkarna och sköterskorna på kliniken är det vardag, för oss är det omtumlande och livsavgörande. Många gånger har det känts som att vi blir testade på. Det testas liksom vad som fungerar och inte. Säkert helt i linje med vetenskapen, men det är lätt att bli uppgiven, frustrerad och förbannad när testet inte fungerar. Jag behöver vältra mig i genomförda studier och annan fakta för att förhoppningsvis få tillbaka en gnutta hopp, och kanske framför allt tillit till att läkarna gör allt de kan för att vi ska lyckas.
Familjeliv får stå åt sidan ett tag...